Kategorier
Evenemang Stockholm

Rapport från första maj i Stockholm

Altt åt Alla Stockholm deltog under dagen i Anarkistisk första maj på Södermalms torg där det först serverades frukost kl 09.00 och där tal sedan lästes upp av Irene Matkowitzc, som var konferencier, samt från nätverket Ofog, Allt åt Alla Stockholm och ABC Stockholm. På anarkistisk första maj deltog ca 500 personer. Därifrån gick tåget till Sergelstorg där vi anslöt till Stockholms LS av SAC och SUF Stockholm. Vi höll tal på Sergelstorg kl 11 tillsammans med företrädare från de andra organisationerna och därefter tågade vi tillsammans till Storget där Liv Marend höll tal tillsammans med företrädare för Stockholms LS eller driftsektioner därav. Cirka 2500 personer deltog i marschen från Sergelstorg till Stortorget.

förstamaj

Från Allt åt Alla Stockholm höll Micke detta tal på Anarkistisk första maj:

Kamrater, mötesdeltagare! Vi har samlats här idag för att högtidlighålla första maj som är arbetarnas internationell kampdag.

Den första maj uppmärksammas för att hedra minnet av händelserna vid Haymarket 1886 i Chicago i USA. Den 4:e maj 1886 demonstrerade en stor folkmassa vid Haymarket för 8 timmars arbetsdag och som en protest mot att polisen dagen innan dödat flera arbetare som deltog i en generalstrejk som just krävde åtta timmars arbetsdag. I de juridiska efterdyningarna av dessa händelser hängdes också flera anarkister på falska grunder medan åter andra satt felaktigt inspärrade under många år. Så viktig var alltså kampen för 8 timmars arbetsdag att många av våra kamrater spillt sitt blod för den.

Att vi arbetare skall kunna lägga mindre tid på lönearbete och i stället själva ha rätt att forma våra liv på det sätt vi vill är historiskt sett också en av de viktigaste kamperna som arbetarrörelsen fört, och frågans betydelse har inte minskat idag.

Vi arbetar alltjämt 8 timmar om dagen, trots att det snart gått hundra år sedan 8 timmars arbetsdag förverkligades som en följd av att arbetare världen över masstrejkat för att få den införd. Under de 100 år som gått sedan dess har arbetstiden knappast minskat alls. Men andra förhållanden har förändrats kraftigt. Till exempel har produktiviteten hela tiden ökat. Faktum är att produktiviteten och omsättningen i ekonomi har ökat med 1215% sedan dess.

Det betyder att om vi idag ska vara lika radikala i våra krav på arbetstidsförkortning som våra kamrater var i Chicago 1886 så borde vi kräva 2 timmars arbetsvecka. För om vi skulle ha tagit ut hela produktivitetsökningen i minskad arbetstid hade vi bara behövt jobba 105 timmar om året, eller 2 timmar och 15 minuter i veckan! Att förespråka 6 timmars arbetsdag är alltså snarast oambitiöst. Till och med 6 timmars arbetsvecka betyder att vi skulle jobba nästan 3 gånger för mycket.

Hur kan det komma sig att vi har låtit hela produktivitetsökningen hamna i fickorna på kapitalet, medan vi arbetare är fortsatt tvungna att arbeta 8 timmar om dagen, eller mer?

En hel del av svaret på den frågan ligger förstås i våran oförmåga att organisera oss på klassgemenskapens grund. De organisationer i form av partier och traditionella fackförbund som säger sig företräda arbetarklassen men som ständigt ropar på klassamarbete så fort arbetare kräver sin rätt har en stor skuld till att det blivit på detta vis. Det är nu hög tid att vi arbetare enas utanför traditionella partier och fackförbund och tillsammans arbetar för att upphäva klassamhället på alla sätt vi kan.

Men hur gör vi det?

Alla som någon gång har pratat om anarkism eller kommunism med någon annan har sannolikt möts av kommentaren: ”ja, det är kanske en fin idé, men det kommer aldrig att fungera i praktiken”. Kanske har du till och med blivit ombedd att på stående fot beskriva exakt hur ditt drömsamhälle ska fungera. Det är naturligtvis en omöjlig uppgift att göra i några få meningar och jag tror inte ens att det finns någon mening i att i förväg veta exakt hur det bästa av samhällen borde vara organiserat. Vi måste pröva oss fram och börja i det lilla.

Vi måste börja prata med våra grannar och arbetskamrater och ta de konflikter som finns i vår närhet idag. Vi måste börja bygga strukturer och organisationer som vi kan använda den dagen då de tusen små glödbäddarna av konflikter mellan arbetare och kapital som finns, blossar upp till en stark brand.

Vi måste skapa allmänningar där vi kan träffas, andas, pusta ut och vara tillsammans. Vi måste börja ta de första små stapplande stegen på vår resa mot ett samhälle utan uppdelningar. Ett samhälle där vi alla är fria att vara människor på precis det sätt vi själva önskar, utan att vi blir exploaterade på arbetsplatserna och där vi slipper destruktiva normer i våra mellanmänskliga relationer. Men det spelar egentligen ingen roll hur snabbt vi kan nå det klasslösa samhället, så länge vi rör oss närmare målet varje dag. Att sitta ned och modstulet titta på mängden arbete som behöver göras för att nå målet hjälper ingen, men att varje dag beta av lite grann gör hela skillnaden. Och kan du få med en kamrat i kampen så har mängden arbete du behöver göra just halverats.

Så ta en kamrat i handen, organisera er och titta sedan runt omkring er vilka konflikter som finns där just ni är. Kämpa för att få en ny kaffebryggare på jobbet, samla dina grannar och skapa en gemensam, självförvaltad park i ditt område. Öppna en gratisaffär i din trappuppgång där ni grannar kan hjälpa varandra.

Det är bara genom att börja kämpa som vi kan komma någonstans, när ni vet hur det går till att vinna kampen om kaffebryggaren på jobbet eller hur ni vinner över kommunen i kampen om en ockuperad park, då vet ni också hur ni ska göra när konflikterna blir större och viktigare. När ni vunnit tillräckligt många små konflikter kommer ni till slut veta hur ni ska göra för att ta över hela driften av er arbetsplats eller stadsdel. När den dagen har kommit, när vi vunnit så många konflikter att vi bara behöver jobba två timmar i veckan, och själva förvaltar våra stadsdelar utan att behöva betala oskäliga hyror bara för att få bo, då har vi tid att sitta ned och diskutera exakt hur vi vill inrätta vårt drömsamhälle. Men jag tror inte vi kommer behöva det, för då har vi redan alla erfarenheter klara för oss och vi kommer redan veta hur vi ska göra.

Men vi ska komma i håg en sak, vi kan inte få mer än vad vi är beredda att kämpa för! Vi måste organisera oss och göra motstånd.

Så res er, vår tid har kommit nu!

Tack för mig.

li plattan

På Sergelstorg höll Li från AK-gruppen i Allt åt Alla Stockholm detta tal:

Kamrater! Vi från arbetarkampsgruppen, AK-gruppen, i Allt Åt Alla Stockholm, vill ta det här tillfället att hylla ett urval av kamper som drivits av arbetarkollektiv under det gångna året.

I en tid då företagen tar sig allt större friheter och ständigt testar gränserna för vad de kommer undan med, vill vi se till att lyfta och hylla arbetares motståndskraft och förmåga att i den hårda motvinden hitta vägar att inte bara hålla positionerna, utan också föra dem framåt.

Vi vill hylla personalen på Mellbygården i Partille för deras kamp. För att de under många år har kämpat för att förena intresset hos arbetarkollektivet på ett litet gruppboende med brukarnas rättigheter, och ta striden mot försämringar inom omsorgen. Som ett försök att tysta kritken stängde cheferna olagligen av två av arbetarna från sina jobb, något som inte fick den effekt man hade hoppats på. Istället tog arbetarkollektivet kampen ut till gator och torg. En kamp mot arbetsgivare och poltiker, men också mot ett korrupt fack, för att tvinga dem att lämna chefens trygga knä och ta fallet till arbetsdomstolen. Vi vill hylla personalen på Mellbygården för att ha visat att det går att ta kampen utan stöd från fack eller politker, för att ha visat att ett enat arbetarkollektiv inte kan besegras!

Vi vill också hylla hamnarbetarna i Oslo. När kommunen sålde ut det sista gemensamt ägda av hamnen till storföretaget Yilport blev hamnarbetare uppsagda för att återanställas utan kollektivavtal. Istället för att godta detta inledde arbetarna en strejk. Strejken har spridit sig till flera systerhamnar i Norge och i solidaritet har hamnarbetare i Köpenhamn vägrat hantera containrar som ska skeppas till Oslo.

Vi vill också uppmärksamma att snabbmatskedje-anställda runt om i USA som reser sig för en dräglig lön att leva på och mot en traditionellt urusel bransch, har satt igång en av de största strejkrörelserna i världen nånsin. Kampanjen Fight for 15 började i NYC i november 2012 och har nu spritt sig till 230 städer i USA och internationellt till bland annat Italien och Nya Zeeland. Deras kämparglöd och kollektiva beslutsamhet bringar hopp inför framtiden.

Vi vill hylla de sjuksköterskor på intensivvårdsavdelningen i Sundsvall, som istället för att gå på knä har valt att säga upp sig – liksom de dialyssköterskor i Örnsköldsvik och läkare i Björkhagen som går samma väg. Nu är det slut på rean!

Vi vill också vända blicken mot Nike och Adidas underleverantörer i den kinesiska staden Donguang. Där har 5000 arbetare gått ut i strejk för att få ut sina sociala förmåner i pengar varje månad, för att företagen inte ska behålla dem om de t.ex byter jobb. Strejken spred sig till systerfabriker i bland annat Vietnam, och såväl där som i Kina utföll den till arbetarnas fördel!

Slutligen vill vi säga något om att i Milano öppnar idag, första maj, just nu – årets upplaga av världsutställningen Expo – en utställning som inte är annat än ett skyltfönster för lanserandet av en “grön kapitalism”. De har försökt rekrytera 25000 gratisarbetare i form av elever från stadens skolor – och lokal regering har uppmanat lärare att underkänna elever som vägrar ställa upp. Även studenter på universitetet förväntas jobba gratis – men igår, den 30 april, marscherade de istället genom Milano och ockuperade en park som i samband med Expo kommer att inhägnas, militariseras och övervakas.

Alla dessa kamper, att människor går ihop och med mod kräver sin rätt, är vad som byggt denna rörelse, det är kärnan i vår verksamhet – vi kan inte få mer än vad vi är beredda att kämpa för! Vi vill hylla dessa kämpar och att de exempel vi just räknat upp ska ses som inspiration och en uppmaning till oss alla: organisera, gör motstånd, RES ER!

 

Så här såg det ut när vi tågade från Sergelstorg till Stortorget (Foto Emil Boss, SAC).