Sedan en dryg månad har den reaktionära turkiska nationalistregimen befunnit sig i gungning. Orsakerna är komplexa, men kampen som sprungit upp kring striden om Takism Gezi parken är en viktig orsak. Det ”turkiska ekonomiska miraklet” har inte bara inneburit att miljontals människor har tvingats in i nya ”konkurrenskraftiga” låglönejobb. Finanskapital har också strömmat in i stadsmiljön i form av lyxrenoveringar, massvräkningar och tusentals byggen av kontorskomplex, turisthotell och bostadsrätter tänkta att köpas av en nyrik elit med miljoner i kredit. När fattiga områden – som historiskt ofta präglats av små ekonomiska resurser men vars lokalbefolkning ändå utövat kontroll i sina områden genom ockupationer eller press på hyresvärdar eller övertagande av den offentliga miljön – har raserats för att modernisera städerna för andra, rikare grupper har tusentals motståndshärdar blossat upp. 
Kampen för att bevara Taksim Geziparken i Istanbul från att bebyggas blev en symbol för alla dessa kamper. Stödet för denna kamp i andra kvarter tvingade fram en redan pågående konflikt i det öppna. Inte bara i Taksim utan i tusentals bostadsområden skärptes en kamp som tidigare varit smygande, dold och lågintensiv. En heterogen massa – som drog in grupper som tidigare varit lojala med nationalistpartiet – uppstod och konfronterade statsmakten i händelserna, och visade på möjligheterna för arbetarklassen att enas i konkreta kamper.
Samtidigt har det Kurdiska väpnade motståndet genomgått en intressant utveckling. PKK har sedan i våras ensidigt lagt ner sina vapen. Istället har en serie sociala oroligheter blossat upp kring de Kurdiska områdena. Med det decennielånga dödläget mellan staten och det väpnade motståndet brutit, och med en höjd nivå av social konflikt finns det igen en möjlighet för ett folkligt social uppror i regionen.
Den Turkiska staten alltså hotas på flera fronter. Staten pressas av kamper på de många nya arbetsplatserna, krav på rätt till staden i de utsatta stadsdelarna, och krav på rättigheter och självstyre i de Kurdiska områdena. Kan dessa fronter samordnas, generaliseras och stärka varandra kan maktbalansen i Turkiet såväl som hela Främre Orienten förändras. I gatans massrörelser och den hastigt uppkomna, men alltid sårbara, enigheten kring Takism-revolten ser vi ett hopp tändas för en ny utveckling i Palestina-Isreal såväl som i Syrien. Möjligheten som att Den Arabiska Våren kan få en fortsättning med en Taksim-revolt i hela regionen är liten, men ändå det just nu mest realistiska hoppet för arbetarmakt, verklig demokrati och en socialistisk utveckling underifrån i regionen.
För att symboliskt visa vårt stöd till upprorsmakarna, och visa att även här hemma skapar politikernas krypande inför kapitalister i stadsplaneringen motstånd, genomförde Allt åt alla-Lund en mindre solidaritetsaktion med Taksimrevolten. Vi hängde upp en banderoll med rörelsens slagord ”Her yer Taksim, her yer direnis” på en bro vid infarten till Borgarparken – en kamp som just som Taksim Gezi och de tusentals andra områdesbaserade kamperna i Turkiet handlar om att de boendes allmänningar och inflytande offras för att slumpa bort attraktivt mark till privata byggherrar. Precis som i Turkiet hoppas vi att varje sådan smygande kamp är ett frö som kan blomma ut i en fullskalig revolt med det inhumana, kapitalistiska sättet som våra städer byggs på, där arbetarklassens intressen alltid sätts i sista rummet.
Internationell solidaritet är inte en fråga om välgörenhet eller stöd till förtryckta grupper. Det är ett sätt att hitta gemensamma beröringspunkter mellan olika kamper över statsgränserna. I kampen för våra parker som allmän mark ser vi sådana beröringspunkter. Taksimrevolten har visat på ett lysande exempel på sprängkraften i kampen om staden. Med vår symboliska gest vill vi tacka kamraterna som kämpar och offrat så mycket i den kampen för allt de har lärt oss. Vi hoppas kunna lära oss mer av varandra i framtiden genom att studera varandras kamper och hitta beröringspunkter…
Takism är överallt,
motståndet är överallt!
Allt åt alla Lund