Vi, Allt åt alla Malmö, kräver en gemensam makt och kontroll över våra hem och städer. I dag fastnar den bostadspolitiska rörelsen ofta i en försvarsposition, där vi med näbbar och klor tvingas kämpa för att inte förlora det lilla vi har. När egna politiska förslag förs fram, är dessa ofta nostalgiska: vi vill tillbaka till det som en gång varit, snarare än att hitta nya lösningar på dagens problem.

Vi vill inte längre försvara oss. Vi vill utforma en framåtsyftande politik som öppnar för nya sätt att se på och leva i våra hem och städer. Vi vill ha en politik som är mer än marknadshyror och amorteringskrav. Vi vill ha en bostadspolitik som ger oss makt och förändrar våra liv – en hemmets politik!

Bostaden och hemmet

Bostaden är en grundläggande del av vår vardag och bestämmer hur vi lever våra liv. I dag definieras boende av en varulogik, en logik där bostaden behandlas som vilken annan vara som helst. Detta är uppenbart på hyresmarknaden, där kommuner och fastighetsägare prissätter för att göra vinst. Höga hyror gör att vi bor trångt, långt från våra arbeten och vänner. På bostadsmarknaden tvingas vi skuldsätta oss och tänka på våra bostäder som investeringsobjekt. Bostaden är främst en motor i den kapitalistiska stadens maskineri, där ett fåtal gör vinst på vårt boende. Denna logik påverkar våra sociala relationer: vi kan inte bo som vi önskar eller med den vi vill; vi kan inte flytta hemifrån när vi blir vuxna eller flytta isär när vi separerar.

Varulogiken påverkar också bostadspolitiken. Kapitalismen är beroende av kapital i ständig rörelse, varor cirkulerar och varje transaktion tillför värde. Dagens bostadsmarknad bygger på samma förutsättning – vi ska vara i rörelse. Vi bor i en typ av bostad när vi är unga, en när vi bildar familj, och ytterligare en när vi blir gamla. Vår förankring till hemmet har ersatts av en bostadskarriär som majoriteten i samhället inte har råd att delta i. Bostaden – platsen där vi lever och skapar relationer – blir därför en individuell fråga kopplad till värde, snarare än en gemensam angelägenhet som berör oss alla.

Vi ser en motsättning i hur bostaden behandlas praktiskt och politiskt i samhället. I stället för att vara en individuell fråga som styrs av varulogik vill vi prata om hemmet som ett gemensamt behov. Om bostaden är höjd hyra eller ökad skuldsättning, är hemmet en trygghet. Där bostaden är en kalkylerad investering och förväntad utdelning, är hemmet en plats för och möjliggörande av våra liv. En politik som sätter hemmet först utgår från våra behov och sociala relationer. En politik med hemmet som utgångspunkt är en politik som grundar sig i det gemensamma.

Hemmets politik ska inte bara syfta till att fylla våra basala behov utan också ge möjlighet att utforska en ny vardag, bortom bostaden. Hemmet rymmer en möjlighet att omdefiniera hur vi bor och vilka vi bor tillsammans med. När vi lämnar idén om det varufierade hemmet så uppstår nya möjligheter att leva.

Hemmets politik är en politik för nya levnadssätt med det gemensamma som grund.

Hemmet och staden

Bostaden är tydligt avgränsad: det är väggar, golv och tak runt den plats där du bor. Politiken formas därefter och handlar om att tillgodose individer med en avgränsad vara. Detta får sociala konsekvenser som påverkar våra städer i stort. Varulogiken leder till ombildningar och hyreshöjningar vilka tränger ut, exkluderar och segregerar människor. I den kapitalistiska staden finns det därtill tydliga gränser mellan det privata och det offentliga, synliga i stadsbilden i form av spärrar och murar. Allt detta villkorar hur vi kan röra oss, mötas och leva. Hemmet är något större än bostaden. Hemmet är platsen du känner trygghet och samhörighet till: ditt hus, ditt kvarter, din stad. Där bostadspolitiken utgår från varor och konsumenter, är en hemmets politik därför alltid en fråga om rätten till staden.

När vi talar om staden så menar vi inte bara staden som en samling resurser – som bibliotek, parker och gator – utan staden som en social fabrik med kapacitet att förändras, formas, och i sin tur forma de som lever i den. På grund av detta måste vi förstå rätten till staden i huvudsak som makten över vilken typ av drömmar, begär och sociala relationer staden ska möjliggöra. Rätten till staden är en fråga om att styra vår framtid, vilken typ av människor vi vill vara och vilken typ av liv vi vill leva.

Staden skapas och reproduceras av oss som bor i den då vi ständigt tillför någonting till den sociala produkt vår stad utgör. Det är inte byggherrar eller kommunalråd som producerar en stad – det är alla vi som lever våra liv i den. Staden är inte bara en fysisk miljö av byggnader och gator, utan framför allt en väv av sociala nätverk och möten.

Om staden är något vi skapar gemensamt så måste också rätten till den, och makten över den, vara gemensam. Endast då kan staden få existera på sina egna villkor och få möjlighet att faktiskt uppfylla sin fulla potential.

Det gemensamma: Krav och praktik

Hemmets politik och rätten till staden utgår från en tanke om det gemensamma, en praktik och en ägandeform bortom det privata och offentliga. Det gemensamma är å ena sidan något som redan existerar: det är de sociala relationer och gemensamt förvaltade resurser som finns i våra städer. Det gemensamma är till exempel biblioteket, den öppna förskolan och den trevliga stämningen som finns i ditt område. Det är således både konkreta tillgångar och platser, såväl som immateriella produkter och sociala relationer. Men det gemensamma är också ett görande och en möjlig praktik. Platser som är slutna kan öppnas och göras tillgängliga; resurser kan omfördelas utifrån skapandet av allmänningar.

Det gemensamma är något som formas, skapas och förvaltas av de som använder det, och det är alltid större än enskildas intressen. Trots detta försöker olika krafter – privata och offentliga – ständigt inhägna det gemensamma för att kontrollera det och skapa vinst.

Vi menar att det gemensamma kan vara ett viktigt verktyg för att förflytta makt. För detta krävs att vi deltar i och styrker de sociala rörelser som främjar det gemensamma; genom att öppna platser som bygger på principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Varje öppnad innergård, ockuperat hus och socialt center är ett utopiskt ögonblick som banar vägen för det gemensamma, bortom den varufierade staden och bostaden.

De sociala rörelserna bör verka för att omdana de institutionella och ekonomiska ramverk som i dag styr bostadspolitiken och stadens utformning. De nya ramverken måste utgå från och etableras i det gemensammas behov och praktiker. Detta, menar vi, kommer att ta tillvara på den potential som hemmet har och som kan möjliggöra nya sätt att bo och vara. Därför kräver vi: hemmet under det gemensammas makt!