Solen skiner den här söndagen i Rosengård, men det blåser iskallt när vi går förbi busshållplatsen där en 16-åring sköts ihjäl för en månad sedan. Det ligger fortfarande blommor där. Senare på kvällen, när jag går på mitt pass på jobbet, berättar en kollega att en 23-åring har skjutits ihjäl på Möllevångstorget. Jag tänker på alla gånger jag vaknat till rubriker om sprängningar och skottlossningar i Malmö. Jag tänker på mars för två år sedan när jag vaknade mitt i natten av att en 25-åring sköts ihjäl utanför min lägenhet. Jag tänker på hur mina favoritaffärer slår igen för att de tröttnat på alla rånen. Jag tänker på alla skjutningar där jag bor nu. Jag behöver nog inte fortsätta.
Och det här jävla vansinnet behöver inte fortsätta. Det behöver inte vara så här. Att tonåringar ska sälja Tramadol utanför högstadieskolor och skjuta varandra för skitsaker, det är ingen naturlag.
Mitt i natten hör jag en jävla smäll. Jag öppnar fönstret för att lyssna, och hör folk skrika och vad som låter som pistolskott. Långt borta ser jag gestalter springa och jag hör billarm sätta igång. Det visade sig “bara” vara bilbränder den här gången. Det var nog bara smällare jag hörde.
Jag går hem genom Malmö och ser staden vakna. Hälsar på en bekant som frågar om vi behöver folk på mitt jobb, han står inte ut där han är nu. Jag vinkar till en kompis som väntar på bussen på andra sidan gatan. Jag stämplar ut och han stämplar in. Det känns tryggt. Jag ser folk bryta upp asfalten med bullriga maskiner. Jag ser folk som bär på stegar och verktyg. Jag ser folk öppna affärer och verkstäder. Jag ser mammor med barnvagnar. Som så många gånger förr tänker jag, här är alla de här människorna som inte finns i tidningar och TV och som politiker och arbetsgivare pissar på dag ut och dag in. Men det är bland alla de här människorna som lösningen ligger.
Forskare i kriminologi säger att det finns ett starkt samband mellan lägre kriminalitet och områden där man håller ihop, litar på varandra och samarbetar för att lösa gemensamma problem (de kallar detta för “kollektiv förmåga”). Man kan säga som så, att visst vore det bra om polisen var bättre på att sköta sitt jobb, och självklart är det ingen slump att problem med brottslighet är som värst i områden med högre fattigdom och arbetslöshet. Men här och nu finns det egentligen bara en sak som hjälper mot den rädsla och otrygghet som breder ut sig. Det är att du och jag och alla andra i våra kvarter sätter ner foten. Att vi pratar med våra grannar hur vi ska vända utvecklingen. Att vi tillsammans tar hand om varandra och hittar lösningar på problem. Att vi skapar mötesplatser och fyller våra gator, torg och parker med aktiviteter.
Den här tiden vi lever i är jävligt kall och det är lätt att tappa gnistan. Men Malmö är ingen förlorad stad.
Vi är socialister och vi är arbetarklass. Det betyder att det inte finns på kartan att ge upp. När initiativen för gemenskap och solidaritet, när grupper som arbetar mot rasism och hyreshöjningar och för jämlikhet och folkbildning, har växt så att de kan tränga undan och utmana kriminella och asociala beteenden i våra kvarter, då har vi tagit ett första steg. Sedan tar vi fler steg. Det är vad arbetarrörelsen gjorde för hundra år sedan. De väntade inte på att några politiker skulle lösa situationen åt dem.
För ett Malmö värt att kämpa för. För en framtid värd att tro på