Kategorier
Allmänt

De sociala kampernas Europa mot trojkans Europa

Den arabiska våren har stagnerat. Occupy och Encampadas försvunnit från torgen. Vågen av universitetsockupationer ebbat ut. Men krisprotesterna som bröt ut 2011 har inte försvunnit. De stora synliga protesterna har ersatts av en myriad initiativ, förankrade i sina kvarter och lokala orter, i ett praktiskt och konkret basarbete. De stora demokratiska folkförsamlingarna på torgen var bara ett första steg för att finna varandra.

Hur finner man varandra bortom de stora eventen, känslan av samtidighet i de stora händelserna och gatuprotesternas virala spridning över världen? Har en global kampvåg försvunnit ut i partikulära och isolerade lokala kamper? Eller söker kanske snarare de lokala kamperna bara nya former och nya kopplingar för att kommunicera med varandra och nätverka?

Den här hösten är en höst av febrila möten, där arvtagarna från de stora krismanifestationerna 2011 och konkreta projekten börjat samverka på ett europeiskt plan. Det handlar inte om ett nätverk som tar form, utan snarare en mängd forum, resor, informationsutbyten, möten och seminarier som överlappar varandra.

I somras hölls den Direktdemokratiska festivalen i Thessaloniki och AlterSummit i Aten, som följdes av ett strategimöte i Amsterdam i september. Och om några dagar hålls Blockupy Action Conference i Frankfurt och Global Uprising i Amsterdam. Här hemma i Sverige deltar flera internationella krisprojekt på Vår makt i Malmö i november.

Den 1-3 november hölls mötet Agora99 för andra gången – det här året möttes alla i Rom, förra året i Madrid. Initiativet till en agora för de 99 procenten togs ursprungligen av den spanska så kallade 15 majrörelsen, årets värd var miljön kring det sociala centret ESC och den ockuperade fabriken OfficinaZero. Till mötet kom aktivister från Italien, Spanien, Polen, Grekland, Turkiet, Tyskland, Storbritannien, Portugal, Nederländerna, Österrike, Bulgarien, Rumänien, Turkiet och Sverige. Agora99 är en bra karta över krisens olika subjekt och de faktiska kamper som pågår runt om i Europa mot trojkans kris- och åtstramningspolitik. I stormöten och sjutton olika workshops knöts kamperna samman för att utbyta erfarenheter och diskutera gemensamma projekt.

Diskussionerna delades in i tre parallella block som löpte genom mötet, på temana Demokrati, Skuld (och prekarisering) samt Rättigheter.

På temat rättigheter diskuterades olika kamper mot ”ackumulation genom fråntagande” och utplundringen av våra gemensamma resurser. Mot dessa ställdes försvaret och utökandet av våra allmänningar (commons), vår rätt till det gemensamma. Välfärden och den offentliga sektorn har blivit den centrala stridsfrågan i krisen, när staternas skuldsättning ska minskas genom privatiseringar, marknadsanpassningar och utförsäljningar. Offentlig sektor har knutits allt närmare marknadsintressen och näringslivet, vilket gör att bara ett försvar av välfärdsstaten inte längre räcker – den gemensamma välfärden måste frigöras från både marknadens och statens grepp för att inte utplundras och återställas under demokratisk kontroll. Frågan om allmänningar handlar om att undandra och återta områden som staten inte kan påföra marknadsrelationer eller öppna för vinstintressen. Trojkans direktiv och frihandelsavtalen har fråntagit staten möjligheten att ens kunna hålla den gemensamma välfärden utanför marknaden – en återgång till välfärdsstaten är därför omöjlig.

Rätten till bostad, sjukvård och utbildning har därigenom förvandlas från statsgivna rättigheter till en rätt vi måste kollektivt genomföra och säkerställa.

Under workshopen på temat ”rätten till bostad” berättade spanska Plataforma de Afectadas por la Hipoteca (PAH – http://afectadosporlahipoteca.com/), med 200 lokalavdelningar, hur de de senaste fyra åren byggt en stark rörelse mot bostadsvräkningar och den skenande bostadsskuldsättningen. PAH genomför kampanjer mot vräkningarna och får tillstånd förhandlingar med de banker som försöker sätta folk i personlig konkurs för sina bostadslån. Men de ockuperar också bostäder och ställer dem åter till de bostadslösas förfogande. Även i Italien har en ny våg av boendeockupationer följt i den ekonomiska krisens spår, framför allt bland unga studenter som haft svårt att finna bostäder på annat sätt. Genom en rad koordinationskommittéer i flera italienska städer har man kunnat samordna ockupationerna till massvågor, ”tsunami tours”, då mängder studenter parallellt gått ut och tagit hus samtidigt för att försvåra vräkningar. Bara i Rom beräknas cirka 5 000 personer idag bo i ockuperade hus.

Workshopen om universitetet och rätten till utbildning diskuterade hur Bolognaprocessen och de reformer som knutit universitetsforskningen närmare näringslivet inneburit ett mer styrt utbildningsväsende, med färre platser och färre som kan studera. Vågen av universitetsockupationer mellan 2008-2010 var en reaktion på det.

Privatiseringarna, åtstramningarna och nedskärningarna inom sjukvården har inneburit ett allvarligt hot mot folkhälsan och dessutom en allt mer pressad arbetssituation för vårdpersonal. Under workhopen på temat ”rätten till vård” presenterades de självstyrande vårdcentralerna i Thessaloniki (Solidarity Social Clinic) och Aten (Hellenikon) hur vårdpersonal själva ockuperat och återöppnat vårdcentralen för att kunna garantera vård åt de personer som fallit utanför sjukförsäkringarna (pga exempelvis arbetslöshet, fattigdom eller papperslöshet). Vårdstudenter i olika italienska universitetsstäder håller även de på att organisera ett nätverk för att upprätta självorganiserad sjukrådgivning och vårdcentraler för bland annat papperslösa eller inriktade på kvinnohälsa. Spanska kampanjen Yo Si Sanidad Universal baseras på en plattform där sjukvårdspersonal offentligt förklarar att de kommer tillämpa massolydnad och fullfölja sin läkared och behandla alla i vårdbehov, oavsett om dessa har sjukvårdsförsäkringar eller inte, papper eller inte. Kampanjen, som samlar både vårdpersonal och vanliga medborgare, riktar sig mot den nya spanska sjukvårdslagen som infördes förra året. Även i norra Europa pågår kampen på sjukhusen mot neddragna resurser och överbelastning, nätverket Interventionistische Linke berättade om deras och facket Ver.di:s deltagande i kampen på Universitetssjukhuset Charite i Berlin. I anslutning till mötet genomförde italienska nätverket ”Kvinnor i krisen” en mobil insamling i olika städer av sjukvårdsutrustning för sjukhuset Hellenikon i Aten.

Även om workshopen om migration och rätten till medborgarskap och rörelsefrihet betonade vikten av att organisera skyddsnät som inte exkluderar migranter och papperslösa. Flera olika organisationer som arbetade med informationsrådgivning och stöd åt migranter berättade om sina erfarenheter, såväl som självorganiserade migrantorganisationer som ockuperade bostäder.

Rätten till staden har blivit en gemensam paroll för de stadsrörelser som försöker föra samman bostadsfrågor, allmänningsfrågor, konflikter kring stadsomvandlingar och kampen om stadsrummet. Polska anarkistfederationen berättade om arbetet i Krakow utvecklats från torgockupationer och gemensam folkförsamling till bildandet av en självständig hyresgästförening och det gemensamma Rätten till staden-initiativet (Inicjatywa Prawo Do Miasta). Initiativet har lyckats genomdriva deltagarbudget som beslutas direktdemokratiskt i fyra av Krakows stadsdelsnämnder, ett intressant experiment att lära av. I flera städer har kulturarbetarna gått i bräschen för att skapa en stadsrörelse och gemensamma mötesplatser till försvar av allmänningarna. Kulturen är oftast det första att skäras ner i en krissituation och i en rad italienska städer har biografer och teatrar lämnats utan bidrag – vilket fått kulturarbetarna att ockupera lokalerna och driva dem vidare själva. Ett nav har den ockuperade 1600-talsteatern Valle mitt i Roms gamla stadskärna blivit. I stadsdelen San Lorenzo ockuperade lokalbefolkningen sin lokala biograf, Cinema Palazzo, för att inte falla i händer på fastighetsspekulanter som ville omvandla stället till ett (maffiakontrollerat) casino. Dessa lokaler har nu blivit öppna samlingsplatser för grannar och stadsdelsgrupper, vilket lyft frågan om kravet på boendeinflytande i sina stadsdelar och protester mot hyreshöjningar och gentrifiering. De boende i San Lorenzo öppnade även upp lokalen Communia som en plats för allmänningsprojekt och tjänster. Agora99 växlade mellan att ha stormötena på Cinema Palazzo, Communia och ockuperade fabriken OfficinaZero.

En särskild presentation på rätten till staden-workshopen hölls av initiativet No Expo från Milano, som arbetade mot världsutställningen Expo 2015. De redogjorde för hur stadsmarknadsföringen genom stora evenemang och skrytbyggen resulterade i ekonomisk korruption och spekulation, och användes för att genomföra omfattande stadsomvandlingsplaner i städerna, där områden demoleras, befolkningen tvingas bort och nya ordningsstadgar införs för de nybyggda ”ickeplatserna”. Städernas ekonomier plöjs in i att skapa en ”skyltfönsterstad” för att locka till sig investerare och stora skattemedel läggs i evenemang och mastodontprojekt, ett byggande som inte kommer de boende i staden till godo utan snarare dränerar kommunal ekonomi och lägger grunden för en lokal ekonomisk kris. Krakows kampanj mot vinter-OS drog liknande paralleller med stadsomvandlingen där.

Evenemangsekonomin har sin motsvarighet på nationell nivå i de stora infrastruktur- och gruvprojekt som staterna finansierar. Med den nya gruvboomen i finanskrisens spår har de skuldsatta nationerna öppnat upp för en resursplundring utan att något kommer samhället till godo. Rumänska (Rädda Rovia Montana) och grekiska projekt (Skouriesskogen på ön Calcidica) mot guldgruvbyggen berättade om sina erfarenheter, om de kemikalier som användes vid gruvdriften och de höga halter av arsenik som förgiftade dricksvattnet. Igenom att gruvprojekten är riksintresse har de lokala motståndsgrupperna från lokalbefolkningen bemötts med terroristlagar och hård repression. I Italien har de territoriella protesterna mot de storskaliga projekten börjat bli en gemensam sammanhållen rörelse, som besöker varandras demonstrationer och använder sig av samma retorik och symboler (No Grandi Navi i Venedig, Stop Biocidio i Campagna, No Expo i Milano, No Muos på Sicilien, No Tav utanför Turin).

Temablocket om skuld och prekarisering tog upp alla de initiativ som skett utanför traditionella fackföreningsrörelsen på arbetsmarknaden. Euromayday var för tio år sen en viktig europeisk samlingspunkt för att lyfta frågan om ”prekariatet” som ett nytt ungt rättslöst subjekt på arbetsmarknaden. Idag kan vi inte tala om prekariat som en avgränsad grupp längre, hela proletariatet idag lever prekärt. Prekarisering är snarare ett allmänt tillstånd på arbetsmarknaden, vilket lett till att initiativen som arbetar kring prekarisering också börjat närma sig de kamper som skett inom den ”traditionella” industriproduktionen och dess sidogrenar. Basfackföreningsrörelsen har framgångsrikt lyckats organisera sig i logistik- och lagersektorn, en central nod i produktionen. I flera länder drivs informationscentraler utanför facket för prekära och osäkert anställda. I Madrid finns Officina Precaria (startat av 15m-nätverket Juventud sin futuro), i Lissabon Associação de Combate à Precariedade – Precários Inflexíveis (Föreningen för att bekämpa prekarisering – Oflexibla prekära arbetare), i Rom InfoPrecaria och C.L.A.P. (Camere del Lavoro Autonomo e Precario), i Wien Precarity Office, i Berlin bedrivs ett infocenter och kampanj mot arbetsförmedlingens jobbcenter i stadsdelen Neukölln. Alla dessa infocentraler är självorganiserade mötesplatser och rådgivningscentrum för osäkra anställda, som dessutom ingriper i arbetskonflikter. Diskussionen utifrån mötet var hur man skulle kunna förena dem till en europeisk informationscentral, via en koordinerad nätsida.

Ett av de mer spännande projekten är försöken till fabriksockupationer av arbetsplatser som drabbats av ägarkonkurs eller kapitalflykt. De ockuperade fabrikerna Ri Maflow (Milano), Vio.Me (Thessaloniki) och Officine Zero (Rom, en tågverkstad för nattåg som ockuperades i februari 2012) berättade om och jämförde sina erfarenheter. De ockuperade fabrikerna har lagt om sin produktion, fungerar deltagarstyrt och börjat bygga upp egna distributionssystem med allmänningsrörelsen i staden.

Temat demokrati ramade in de två andra temana. Under punkten demokrati diskuterades mer övergripande hur en europeisk krisrörelse kunde byggas upp. Vad skiljer vår syn på Europa från EU och trojkans? Hur använder vi Europa som territorium för att samordna de lokala kamperna mot EUs krispolitik? Diskussionen låg på flera plan i de olika workshoparna.

Många som deltog drev olika kommunikationsprojekt och mediaaktivistsajter. Det diskuterades hur krisprotesterna skiljde sig från tidigare kampcykler, genom att den inte byggt upp några självständiga kommunikationsprojekt (tex globaliseringsrörelsen skapade Indymedia och Sociala forum), utan snarare använt sig av de företagsplattformar som kallas sociala media (Facebook, Twitter, Youtube, Bambuser osv). Å ena sidan har det gjort oss beroende av mediaplattformar vi inte kontrollerar själva, men å andra sidan har det gjort en massanvändning möjlig som raserat hela uppdelningen mellan ”mediaaktivister” och ”passiva följare”. Under en presentation om ”teknopolitik” presenterade deltagare från Barcelona, Pisa och Istanbul hur just masspridningarna av tweets, hashtags och länkar sett ut under de stora protestdagarna (#15m, #occupygezi #resistanbul osv), hur det blivit en spontan massrapportering med information, bilder, events och sammankomster.

Men kommunikationen och att aktiviteter ska få en viral spridning inom Europa handlar inte bara om tekniska lösningar, utan än mer om metanarrativ, berättelser och benämnande. Vilka verklighetsbeskrivningar samlas i gemensamma berättelser som sammanlänkar våra kamper, använder vi samma ord när vi benämner problemen. Situationen ser dessutom inte ut på samma sett i hela Europa, även om vi ser oss som europeiska rörelser: på mötet lyftes fram skillnaden mellan Europas centrumländer och dess olika periferier (sydeuropa, östeuropa, Baltikum).

Som ett led i att utveckla en samtidighet och lyckas presentera en bra överblick över alla kamper, nätverk och lokala motståndsrörelser diskuterades olika former av kartor och tidsaxlar som redovisade protestcyklerna i Europa. Just nu är det svårt att hitta information om vad som sker i olika länder, det finns en uppsjö sajter. Informationen som finns lagrad i Facebook och Twitter försvinner snabbt ur feeden och är svår att hitta efteråt – dessutom måste man veta vilka feeds som ska följas. En av de aktiviteter som lyftes fram under våren var att organisera en gemensam aktionsvecka i vår 2014, med start den 15 maj (den dag då de spanska protesterna bröt ut) – mot EU:s krispolitik i hela Europa, innan Europaparlamentsvalet. Samma vecka kommer även Blockupy i Tyskland att blockera ECB och trojkans Eurotower i Frankfurt för tredje året i rad.

Ett annat redskap för att skapa en gemenskap av rörelser med Europa som mark är initiativet till att starta en ”Charter for democracy / Carta per la Democrazia”, som nunnan Teresa Forcades och ekonomen Arcadi Oliveres i Katalonien tagit initiativ till. Målet är att se på hur folkrörelser i Latinamerika (Ecuador, Bolivia, Venezuela) och Island lyckades starta konstituerande processer för att lyfta rörelsernas krav. Målsättningen med den konstituerande processen är både att utöva ett tryck på politiker genom att lyfta en egen plattform med krav, men också använda dessa krav aktiverande och legitimerande, för att basera olydnads- och direkta aktioner på. Ett sådant ”frihetsbrev” är tänkt att kunna verka som en demokratiskt beslutad plattform för sociala rörelser – en egen motoffentlighet eller motkonstitution – mot de nyliberala regelverk som statsapparaterna baserar sin makt från ovan på.

Rent konkret resulterade mötet i en rad olika utbyten, samarbetsprojekt, förslag på aktionsdagar, gemensamma mobiliseringar och erfarenhetsutbyten. Mötet är bara ett på vägen, fler liknande konferenser kommer att hållas i november och ett nytt mindre gemensamt strategimöte är planerat till februari för att koordinera vårens sociala protester.

Något som var intressant som deltagare var att jämföra med Allt åt allas kongress, som hölls i Stockholm bara någon vecka innan Agora99. På Allt åt allas möte diskuterades kapitalistiska strategin om ”ackumulation genom fråntagande”, hur man skulle kunna förbinda motståndskamper mot gruvboomen, motståndet mot plundringen av allmännyttan och välfärden, protesterna mot vårdkollapsen i sjukvården, motståndet mot de stora stadsevenemangen (Umeå Kulturhuvudstad 2014) och stadsdelskamperna med varandra, som ett försvar och återtagande av allmänningarna och den gemensamma välfärden. Vi diskuterade även de osäkra anställningarna, utifrån bemanningsföretagens uppluckrande av de fasta anställningarna och synen på entreprenören som nyliberalismens ”frälsare”. Ämnen som också togs upp var valet/europaparlamentsvalet, vad som skulle ske om extremhögern skulle bli största block i Europaparlamentet och om det skulle blockera Trojkans politik, vilka som skulle framstå som opposition i det läget och hur vi skulle agera i Sverige och Europa. Vi pratade också om dess konsekvenser för migrationen och hur vi måste förbinda REVA-motstånd, asylkamp och organiseringen av papperslösa med en tydlig kritik mot Sveriges roll i uppbyggandet av Fort Europa. Vi pratade även om hur vi som förbund behövde utveckla mer centraliserade och koordinerande organisationsstrukturer för att kunna koppla samman de olika lokala kamperna vi deltar i. Vår diskussion på kongressen låg helt klart i linje med den europeiska diskussionen på Agora99.