Sedan ett par år tillbaka genomförs i Umeå en omfattande stadsomvandling. Det märks i förändringen av stadens ytliga, bildliga karaktär. Hus byts ut mot nyare hus, lägre blir högre, sten blir glas och metall. Men det är också något mycket mer komplicerat: en förändring av själva förutsättningarna för de som lever sina liv här. Både konkret genom att mötesplatser och ideella kulturlokaler läggs i ruiner, och mer abstrakt genom att fastighetsvärden trissas upp och gör butikslokaler, hyresrätter och bostadsrätter dyrare.

Detta är vad vi kanske inte lägger märke till med blotta ögat. Att en mindre näringskraftig butik här och där plötsligt är borta, utbytt mot en större likriktad kedja. Att hyresgästerna i de få hyreshus som överhuvudtaget finns kvar är en lite mer likartad skara än de var för fem eller tio år sedan. Att de ideella föreningarna inom kultur, politik och social verksamhet sakta bytts ut mot mer näringsinriktad kontorsverksamhet.

De med låga inkomster trängs längre och längre ut i periferierna, vi får en mer segregerad stad. När vi väl ser helheten av en sådan förändring är den redan ett faktum, betydligt svårare att motverka.

Faktum är att nästan all kritisk forskning och teori om städer som genomfört denna typ av stadsomvandling pekar ut samma problem. Ökade klassklyftor, ökad segregation. Ju fattigare du är, desto hårdare drabbas du. Detta är viktigt eftersom det visar hur det som på ytan ser ut som en intressekonflikt mellan kulturliv och näringsliv i själva verket är en betydligt större klasskonflikt om staden som sådan. De som kämpar för att bevara en smal musikscen som Verket i centrum, en teaterscen för amatörer som Saga, eller ett bibliotek på stans mest attraktiva tomt – dessa kämpar också för att rikta stadsutvecklingen åt ett helt annat håll; ett som främjar helt andra intressen.

Det är förstås i någon mån sant som de ständigt säger, att ”städer konkurrerar med varandra” om resurser, invånare, ekonomiska investeringar och turister. Detta betyder emellertid inte att den nyliberala, privatiseringsbejakande formel som använts här i Umeå det senaste decenniet är den enda vägen. Vi säger detta eftersom det är viktigt att förstå att våra politiker inte blott förvaltar staden utifrån någon slags naturlag, utan bedriver en i hög grad ideologisk stadspolitik av exakt samma sort som motiverar privatiseringar av välfärd som skola, vård och omsorg. En politik där den röda tråden genom alla beslut med koppling till stadens planering och utveckling är att överföra makt och resurser till privata intressen i allmänhet, och fastighetsägare i synnerhet. Vi ser det i de nya översiktsplanerna som reglerar formen för stadsutvecklingen, vi ser det i beslut att bilda gemensamma institutioner som VisitUmeå där planering sker mellan kommun och näringsliv i intim samverkan, vi ser det i stora byggprojekt som Kulturväven där kommunen aktivt överför skattemedel till en privat aktör som i förlängningen tar ut denna i vinst. Vi ser det också i riktningsbeslut som säger att kommunen inte ska äga fastigheter som inte innehåller ”kärnverksamhet”.

Vi kallar detta för en fråntagandets politik, eftersom det är precis vad det är. En överföring av platser, makt och ekonomiska resurser från en offentlig eller till och med gemensam sfär, till privata intressen. En politik som gynnar de rikaste, på bekostnad av medborgarna i allmänhet, och de fattigaste i synnerhet.

Det gemensammas politik
Låt oss vara tydliga här. Vi erkänner kampen om staden som en konflikt mellan motsatta intressen. Det som är bra för Umeå är nödvändigtvis varken kort- eller långsiktigt bra för Balticgruppen, och vice versa – trots att detta påstående nötts in i vårt medvetande de senaste åren. En kapitalägare måste till syvende og sist tjäna pengar. När en fastighetsägare gör detta genom att höja hyrorna på våra lägenheter är detta en förlust för hyresgästen. När handlare tjänar på att tvinga fram en rivning av en offentlig mötesplats för att den är en ”stoppkloss för handeln” är detta en förlust för de som på olika vis använder denna plats av olika anledningar. När näringslivet tvingar bort ett stadsbibliotek från stadens mest attraktiva tomt är detta en förlust för de som främst kommer låna böcker utifrån premissen att biblioteket ligger på en plats de automatiskt passerar i stress på väg från jobb till kollektivtrafik. När ideella kulturföreningars lokaler rivs för att lämna plats åt hotellbyggen är det en förlust för alla de som använder dessa lokaler, men också för en långt bredare skara som i vågor trängs längre och längre ut i stadens periferier när fastighetspriserna stiger. När tidigare demokratiska processer flyttas över till samverkansprojekt utan offentlig insyn i och med ägandeformerna, är detta en förlust för alla umebors möjlighet att styra staden i en riktning som tillgodoser deras behov och begär. De politiker som idag styr, från vänster till höger, företräder de rikas intresse i denna intressekonflikt. Det är den konkreta innebörden av de senaste decenniernas politik, och det måste man kunna stå till svars för.

När vi riktar kritik mot denna utveckling kallar de oss ”dödgrävare” och ”bakåtsträvare”. Dom sätter ord i våra munnar och säger att vi vill att tiden ska stanna upp, att staden ska konserveras i dess nuvarande form. Ingenting är mer förljuget! Vi vill ha en mer demokratisk stad, en utveckling som utgår från att de som bor här har ett verkligt inflytande att forma sin närmiljö efter sina behov och begär – sina önskemål och drömmar. En stad som utraderar klassklyftor istället för att utvidga desamma.

Vi förstår också att en sådan utveckling bara kan skapas genom att gå i konflikt med den ordning som idag leder i rak motsatt riktning; som gynnar de vars intressen är motsatta våra.

I Spanien ljöd ett slagord över torgen efter den ekonomiska krisens utbrott: ”Democracia real ya!” – verklig demokrati nu. Där, precis som på så många andra platser i världen, vände sig människor mot den fråntagande politikens projekt för att söka nya vägar. Först ockuperade man torgen och skapade folkförsamlingar. Idag har man flyttat vidare ut i bostadsområden och kvarter där ett myller av grupper experimenterar med nya sätt att leva tillsammans, tillgodose sina behov, ta kollektiva beslut och göra motstånd mot ökande ojämlikhet. Vi behöver inte invänta en situation av akut nöd för att finna beröringspunkter i de senaste årens globala protester. Istället ska vi låta oss inspireras, och göra Umeå till ett socialt laboratorium för verklig demokrati, jämlikhet och växande gemenskap!