Scenerna som utspelade sig idag ger bilden av en annan, minst sagt hårresande, dimension av den fascistiska rörelsens framfart – ett nazistcurlande polisväsende. Genom en enkel sammanställning av rapporter från platsen så kan vi inte förstå det på annat vis än att polisen för ett regelrätt krig mot det antifascistiska motståndet som sådant. Vi såg bilder av hur poliserna i grupper om 10 – 15 rider rakt in i folkmassor med hundratals personer som inte har en chans att undkomma utan i stället brutalt trampas ned; bepansrade polisbussar som kör på värnlösa, stillastående demonstranter; en hel trupp av poliser som oprovocerat gör ett samlat utfall med höjda batonger mot en skanderande folkmassa. Minst tio personer har behövt söka vård för skallskador – och flera vittnesmål fortsätter att ramla in under dagen.
Snart framkommer även att polisen spärrat av Malmöakuten och gjort den till ett PL 24-område, dvs. de nekar personer att komma in på området för att, enligt paragrafen, ”ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas”. De ska även ha gripit folk inne på akutavdelningen. Till detta kan tilläggas de vittnesmål om att polisen redan på plats vid Limhamns torg förhindrat ambulanser att ta sig fram och utföra sitt arbete.
En reporter från Aftonbladet vittnar i direktrapportering om hur ridande poliser på en smal gata gör upprepade utfall i full galopp mot en folkmassa på 300-400 personer, detta trots att folkmassan inte visade några hot om eller brukade våld, utan bara skrek slagord. Reporterns vittnesmål har i skrivande stund inte tagits med i någon officiell artikel om händelsen.
Bilden är nog så tydlig: polisen skyddar nazister och medierna skyddar polisen. Länge har det tvistats om hur konfliktfältet ska tolkas och likaså hur det nu näst intill oigenkännlighet uttänjda begreppet ”demokrati” ska förstås. ”Vi poliser ska värna demokratin.” säger polisens informatör Ewa-Gun Westford. Vi kan inte tolka det på annat sätt än att polisen menar att det är demokratiskt att säkra utrymme åt nazister.Men längs vägen har det också blivit mer och mer tydligt att vår situation helt och hållet vilar på att det är vi – motståndare mot fascism, nazism och rasism – som måste sätta agendan, hävda vår rätt och ta ett bestämt ställningstagande för rättvisa, jämlikhet och trygghet i våra städer och på våra gator. Polisens agerande, nu som så många gånger de senaste åren, talar sitt direkta och tydliga språk – med dem räknar vi inte när det gäller att bekämpa fascism. Även liberal media har varit ytterst sparsmakade med att markera mot den växande fasciströrelsen i Sverige.
Så, vilka ska ställning om inte vi? Det är våra barn, kamrater, kollegor, barndomsvänner eller helt enkelt medmänniskor som står under direkt hot för den växande fascismen. Det är också dessa – vi – som blir brutalt misshandlade av poliser när vi säger ifrån. Innan situationen börjar likna den i Ungern eller Ukraina så är det upp till oss att ta ställning och vara bestämda i detta. Vi har ingen poliskår, inga institutioner eller något demokratiskt system att lita på, eftersom det är dessa som just nu bidrar till fascisternas framfart. Därför är det upp till oss, det stora flertalet, men ett flertal som måste finna varandra i kampen, att markera mot fascismen genom vår egen makt. Det är inte läge att vara likgiltig, ”utanför”, ”neutral” eller på en självgod distans från vad som händer framför våra ögon. Vi måste ut och finna varandra på gatorna, åter bli partisaner i bemärkelsen att vi tar ställning och gör detta aktivt, innan fascismens fasor återigen blir oåterkalleliga.
Därför går vi i Stockholm tillsammans ut på gatorna den 30 augusti, och håller ihop mot det som vill splittra och förgöra oss, och i detta tänker vi inte backa – det är för mycket som står på spel.
Lägg det på minnet: 30 augusti, klockan 13:00, Kungsträdgården.
Med våra skadade och skakade kamrater i Malmö kan vi bara uttrycka vår gränslösa kärlek och solidaritet. Det är med er i tankarna vi går ut på gatorna om en vecka.