Kategorier
Allmänt

Uttalande om #KämpaMalmö-demonstrationen den 23 augusti

Vi har haft en tuff dag idag. Polisen fick som ni redan vet frispel ute på Limhamn. Vi höll trots detta så gott vi kunde fast vid vår icke-våldslinje som vi på förhand hade bestämt och annonserat ut. Det i sammanhanget minimala våld som riktades mot polisen måste förstås som ett omedelbart självförsvar mot ett […]


Vi har haft en tuff dag idag. Polisen fick som ni redan vet frispel ute på Limhamn. Vi höll trots detta så gott vi kunde fast vid vår icke-våldslinje som vi på förhand hade bestämt och annonserat ut. Det i sammanhanget minimala våld som riktades mot polisen måste förstås som ett omedelbart självförsvar mot ett pågående övergrepp – ett försök att freda våra kroppar från att manglas sönder. Inte en gatsten, inte en endaste, kastades. Trots att nazisterna bara var något tiotal meter från oss, trots att torget är belagt med 10 000-tals stenar.

Vi höll vår disciplin, vi stod emot, vi tryckte tillbaka.

Polisen angrep oss vid varje försök att använda våra ”medborgerliga rättigheter” för att göra oss hörda. De slog mot oss när vi försökte ta oss över deras staket. De pepparsprayade oss när vi skrek slagord. De ryckte våra fanor och plakat ur händer på oss när helst de fick möjlighet. Detta långt innan någon hade gjort några som helst ansatser till något som skulle kunna innebära ett våldsam hot mot polisen.

Hur vi ska hantera denna typen av brutala angrepp mot uttalat fredliga aktioner i framtiden är något vi måste utvärdera och diskutera. Med det sagt måste vi också släppa polisens övergrepp och betrakta händelserna idag i ett politiskt och strategiskt perspektiv. Vi vann. Nazisterna förlorade. Deras möte hölls på Malmös mest avlägsna torg. Alla deras mötesdeltagare fick plats i en (1!) bil. Trots att motdemonstrationen avgick tidigt en lördagsmorgon och arrangerades med två veckors varsel samlade den runt 1500 personer. Trots att polisen angrepp blockadförsöket stod vi kvar, och fler människor kom hela tiden.

Polisen beskriver sin insats som den största för ett valmöte någonsin, men ändå som misslyckad. De slog för att de inte kunde kontrollera oss. För att vi var för många, för bestämda. De slog för att bryta ner de strukturer, den mobiliseringsförmåga och den kraft som vi i den utomparlamentariska vänstern byggt upp under flera år.

Vi kan bli bättre. Vi måste utveckla nya strategier för att bemöta polisens våld. Och nästa gång har vi mer än två veckor. Nästa gång är det inte en timmes marsch från Malmös centrum. Nästa gång är våra strukturer fastare. Våra taktiker bättre inövade. Nästa gång blir det andra bullar. Men kom ihåg tills dess:

Nazisterna var pinsamt få – inte ens deras egna medlemmar från Malmö var på plats. Vi var under omständigheter många, väldigt många. Vi höll ihop till slutet trots polisens konstanta angrepp. Vi vann inte slaget med polisen, men står starkare än någonsin i relation till nazisterna. Det är det viktiga. Detta kanske är en seger som lämnar en bitter blodssmak på våra läppar. Men den segern är det som räknas i sammanhanget.

Förbundet Allt åt alla Lund

Fotocred till Victor Pressfeldt