Kategorier
Evenemang Göteborg

Kampen om Göteborg: Stadskampsveckan 2010

Schema för stadskampsveckan 1-8 mars 2010
OBS! Det här är bara ett urval av de aktiviteter som kommer ske under veckan. Mer info kommer! Se bloggen!

Torgturné med utställning, diskussion, info om plankning, workshops och graffittivägg med mera

Måndag-torsdag 15-17
Måndag 1/3 Kortedala torg
Tisdag 2/3 Brahegatan i Gamlestan
Onsdag 3/3 Rymdtorget vid Bergsjöskolan
Torsdag 4/3 Hjällbo centrum

MER HÄNDELSER

Gemensam storkontroll av Västtrafiks kontrollanter.
Samling torsdag 4/3 kl 7.30 Hållplatsen Ullevi norra.

Under dagen granskar vi kontrollanternas arbete och varnar resenärer.

Fet konsert med lokala artister i Kortedala
fredag kväll

Demonstration
lördag 6/3
14.00 Gustav Adolfs torg med parollerna:

* Bostad åt alla
* Avgiftsfri kollektivtrafik
* Staden tillhör alla

Internationella kvinnodagen 8/3
Demonstration
18.00 Gustav Adolfs torg
(Arr. 8 mars-kommittén).

/ Kampen om Göteborg

Kategorier
Malmö

Stadskampsveckan i Malmö

TISDAG 2 MARS 

Filmvisning- ”Far till staden”
Magnus Gertten, Stefan Berg 57 min.
kl.18.00 Kafé Glassfabriken Kristianstadsgatan 16

Filmen handlar om Malmö och de stora förändringar staden genomgick under främst 1950- och 1960-talet. Eric Svenning föds i en arbetarfamilj i Malmö i början av 1900-talet och ska senare bli en av stadens mäktiga politiker som förvandlar de gamla arbetarkvarteren. Med avstamp där filmen slutar kan vi titta på Malmö idag; vad hände med de nya kvarteren och med miljonprogrammen, som bland annat Herrgården ingår i? Vilka har råd att bo i Malmö idag och hur ser villkoren ut?
Innan ”Far till staden” visas en kortfilm över ”Safari till överklassdjungeln”, en bussresa som Allt åt alla Malmö gjorde till Malmös problemområden hösten 2009.
Ebba Nilsson inleder kort med mer historia över samhällsbyggandet under 1960- och 70-talet.
Arr: Förbundet Allt åt alla, Glassfabriken
http://www.glassfabriken.net
Tack till autoimages för filmen.

TORSDAG 4 MARS
Föredrag och diskussion om bostadsrättsomvandlingar
kl. 19.00 Möllevångsgruppen, Södra Parkgatan 27a

Bostadsrätters utbredning är ett hot mot oss. Både ifråga om vårat boende men också vår möjlighet att använda staden. Johan L kommer berätta hur dessa omvandlingar går till och hur utvecklingen har sett ut under de senaste åren. Vi kommer få insyn i hur omvandlingarna går till och vilka aktörerna är bakom det. Kom och diskutera hur vi kan påverka utvecklingen.
Arr: Förbundet Allt åt alla

FREDAG 5 MARS
I spår av underifrånperspektiv och folkligt engagemang – rundvandring genom Möllevången
kl. 17.00 vid statyn på Möllevångstorget

Möllevången är en välkänd och omtalad stadsdel mitt i Malmö. Stadsdelen, som är ett gammal arbetarkvarter, bär olika exempel på hur boende kan påverka sin närmiljö. Rundvandringen kommer att gå genom Möllevångens gator och parker där vi ser byggnader och människor som präglar området.
Vandringen tar ungefär 45 minuter. Marcelo guidar oss genom stadsdelen.
Arr: Förbundet Allt åt alla, Möllevångsgruppen
http://www.mollevangsgruppen.se

Och en liten blänkare för en händelse längre fram i mars:

LÖRDAG 13 MARS
Demonstration för en giftfri stadsmiljö
Kl 13.00. Samling på Möllevångstorget och Rosengård Centrum (utanför Tegelhuset).

Sedan november har tusentals grannar och malmöbor skrivit under uppropet om att få giftfabriken Stadex att sluta använda propylenoxid eller flytta till bättre lämpad plats. Men medan vi får leva i oro varje dag pekar företaget, politiker och myndigheter fram och tillbaka på varandra. Om fabriken inte kan använda ofarliga ämnen i sin produktion så är det fabriken som måste flytta – inte vi! Två demonstrationer går från varsin stadsdel och möts i en stor flyttfest utanför Stadex med tal, teater, mat och musik!
Arr: Giftfri stad – nätverket för en giftfri stadsmiljö
Mer information:
http://www.giftfristad.nu

Flygblad för stadskampsveckan + 8 mars-helgen

 

Kategorier
Evenemang Malmö

Utomparlamentarisk 8 mars i Malmö

8 Mars i MalmöLÖRDAG 6 MARS

Systerskapsfestival
Utkanten kl 12-21
Industrigatan 20

Workshops, fittfakta, Dotterbolaget, Lisa Gålmark, middag, Feministiska kören, Royal cunt med mera. För mer information om Systerskapsfestivalen se systerskap040.wordpress.com
Kvinnoseparatistiskt

Arr: Tjejjouren i Malmö
tjejjourenimalmo.se
utkanten.net

Ta natten tillbaka
Möllevångstorget kl 22
Kvinnoseparatistisk demonstration

Vi är städare, barnskötare, hantverkare, lagerarbetare, vårdarbetare. Vi finns överallt. Överallt gör vi motstånd. Nu gör vi det på gatorna.
Arr: Mangla, IMET Crew
mangla.nu

SÖNDAG 7 MARS
Systerskapsfestival
Amalthea kl 12-21
Kristianstadsgatan 41c

Filmvisningar, diskussioner, quiz, föreläsning med mera.
Kvinnoseparatistiskt

Arr: IMET Crew
amaltheabokkafe.blogspot.com

MÅNDAG 8 MARS
Utomparlamentarisk 8 mars-demonstration
100 år av kvinnokamp – klasskamp
Samling Möllevångstorget kl 17.30

Kategorier
Evenemang Malmö

Studiecirkel: Det osynliga arbetets konflikter

Tillsammans med Virvelvinden i Lund har vi hållt en studiecirkel på Amalthea i Malmö. Nu på onsdag är cirkelns sista möte.  

De texter vi tänkte köra (fria att ladda ner här) är:

träff 1: ”Klassammansättning” av Kolinko/Riff-Raff”
träff 2: ”Utan arbetslust: en studie av kvinnors strategier” av Kvinnopolitiskt Forum och ”Att undersöka vår vardag” av Kolla!/Direkt Aktion
träff 3: ”Kvinnorna och samhällsomstörtningen” (utdrag) av Mariarosa Dalla Costa

Och texten för nästa möte är alltså:
träff 4: ”Klasskamp i krisens Sverige” av Kim Müller (Kämpa tillsammans!) och ”Uppror i den sociala fabriken” av Vår Makts arrangörsgrupp 2004

Observera att i vissa av filerna står det fel lokal. Allting utspelar sig på Amalthea (korsningen Kristianstadgatan/Nobelvägen i Malmö).

Alla är välkomna, man behöver inte ha varit med på de tidigare träffarna och det är också ok om man inte har hunnit läsa hela texten. Det är den fria diskussionen vi är ute efter.

Kategorier
Material

Att undersöka vår vardag

Av: Kolla!/Direkt Aktion

Den här texten är tänkt som en introduktion till undersökningar som politisk metod, den gör inga anspråk på att vara heltäckande eller ens lyckas täcka det viktigaste men vår förhoppning är att den kan tjäna som en inspiration till att ni som läser den ska börja undersöka era egna liv. Det är nämligen både busenkelt och givande och dessutom har väl alla någon gång funderat över varför arbetet fungerar som det gör. På ett sätt är ju kunskapen om våra egna liv belöning och mening nog att starta en undersökning, men vi är övertygade om att undersökningen ger oss värdefulla insikter om vår egen kamp mot lönearbetet och är ett sätt att vässa våra vapen.

Textens utgångspunkt är arbete på en arbetsplats men det går bra att byta ordet och sammanhanget arbetsplats mot exempelvis skola, arbetsförmedling eller hem. I någon mening är ju alla delar av våra liv en del av en social fabrik där vi ständigt produceras som varor, samtidigt innebär det att vi ständigt har möjligheten (och dessutom utnyttjar den) att fly från eller göra motstånd mot vårat samhälleliga arbete.

Många av våra chefer, förmän och fackombud ser vårt undandragande som ett utslag av lättja, dålig arbetsmoral eller ren jävulskap. Och det är det såklart. Men samtidigt som vårt snattande på jobbet innebär att vi höjer vår lön är den längre rasten eller viljan att göra arbetsuppgifter bra och långsamt ett sätt för oss att ta kontrollen över vårt eget arbete. Det handlar alltså om klasskamp. Undersökningarna är ett bra sätt att komma djupare in i denna ständigt förekommande konflikt, ett sätt att se oss som en del av ett oändligt stort osynligt parti som hela tiden ifrågasätter och undergräver vårt löneslaveri. Det kan kännas svårt att komma igång med en undersökning. Å andra sidan undersöker vi ju vår egen vardag och utbyter erfarenheter av vår kamp när vi sitter ner och tar en kopp kaffe med våra arbetskamrater. Det är ju trots allt vi själva som vet mest om vårt eget arbete, undersök- ningen är alltså inget som kräver att man är expert på att samla in och behandla information som en forskare.

Fikarummet kan vara ett bra ställe att starta er undersökning, den enda skillnaden mot tidigare är att ni försöker samla och systematisera det ni redan pratar om när ni pratar om arbetet. Här är det viktigt att inte ta sej vatten över huvudet eller krångla till saker i onödan. Själva handlingen att samla ihop och sätta ord på våra egna erfarenheter är något som i sej själv ger upphov till en djupare förståelse för vår kamp och ger oss möjligheter att fördjupa den och därför vill vi ju sprida undersökningen till att inkludera alla på vår arbetsplats och nå en så total kunskap som möjligt. Men det är ofta väl svårt att direkt få med sej alla eller att gå in i minsta detalj. Ett bättre ställe att starta på är nog att prata med den grupp av vänner som ni har omkring er och att låta undersökningen ta sitt avstamp i sådana saker som ni redan pratar om. På vår hemsida finns några olika exempel på frågor som kan vara värda att prata om men det är viktigt att komma ihåg att det är er undersökning. Bara ni vet bäst vilka frågor som är intressanta och vilka svar ni vill ha, exempelfrågorna kan vara en hjälp men dom finns till för er skull – inte tvärt om.

Skillnaden mot det vanliga fikarumssnacket är bara att ni nu pratar om ert arbete med ett uttalat och ondskefullt (nåja) mål, att hitta dom kampformer där det är ni och inte era chefer som tar makten över er arbetstid och era arbetsuppgifter. Det kan handla om allt från hur långa raster ni tar, till hur ni utför vissa arbetsmoment, till vilka era möjligheter är att utvinna förmåner genom ert arbete och så vidare. Bara ni själva vet vilka gränser som finns för era möjligheter att bekämpa arbetet och förbättra er egen situation och genom att prata om gränserna kan ni sakta men säkert tänja på en del av dom, riva vissa murar och smyga in på helt nya områden.

Ni skriver ju inget skolarbete så det finns ingen som tvingar er att skriva ner era erfarenheter eller utgå från ett förutbestämt frågeformulär. Däremot kan det, om ni orkar, vara ett stöd i er undersökning om ni för nåt slags anteckningar. Det kan räcka att bara skriva en lista över dom olika moment och områden där ni tycker att ni har varit framgångsrika. Genom att skriva ner eller ordna era erfarenheter kan ni tillsammans se mönster som var och en av er kanske missar. Kanske är det så att chefen kör samma fula trix mot alla eller att ett visst moment är tar mer tid än vad ni får på er? Det viktiga är att själva uttalandet och nedtecknandet gör att ni tillsammans kan bli konkreta och ger er en möjlighet att tillsammans fundera kring vad som funkat, vad som funkat sämre och vad det kan bero på.

När ni tillsammans identifierat något eller några delar av ert arbete där ni tycker att era möjligheter till framgångsrik kamp är större kan det vara läge att inkludera andra av era arbetskamrater. Här är det viktigt att tänka på att vi inte är försäljare, vi vill inte få våra arbetskamrater att köpa ett åsiktspaket eller en produkt. Vi är intresserade av att ta reda på hur dom upplever sin situation som lönearbetare och hur dom i sin vardag gör det bästa av situationen. Eftersom ni ju jobbar på samma ställe med ganska liknande saker är det inte helt orimligt att ni har ungefär samma erfarenheter och ungefär samma strategier för att göra arbetet uthärdligare. Det är inte alltid helt enkelt att närma sej alla arbetskamrater, i dagens samhälle är flykten från arbetet en sak som dom flesta talar tyst eller inte alls om, men med rätt doser ödmjukhet och envishet kan det gå vägen. Väldigt få vill fylla i ett långt formulär med kluriga frågor, men dom flesta är beredda att dela med sej av hur dom får ett stressigt moment att bli mindre stressigt eller hur dom gör för att själv få styra över mer av sin arbetstid. I synnerhet om den som frågar gör det utifrån sin egen situation.

Tillsammans kommer ni förstå hur ert eget arbete fungerar och hur ni kan göra det så enkelt som möjligt. I förlängningen kan er kunskap ge er ett verktyg att ta allt mer makt över ert eget arbete, inte genom att rösta in rätt politiker eller genom att förlita er på experter, det är tillsammans vi förändrar vår situation till det bättre!

För att sammanfatta: Hitta en grupp av dina närmsta arbetskamrater. Prata ihop er kring ert arbete, hur gör ni för att få arbetsdagen att gå så smidigt och bekvämt som möjligt? Sammanfatta era erfarenheter av motstånd. Bredda er cirkel, inkludera fler av era arbetskamrater. Ta reda på vilka erfarenheter dom har av motstånd och dela med er av era egna. Tillsammans kan vi ta makten över vårt eget arbete!

Förhoppningsvis innebär ert insamlande av erfarenheter att ni tillsammans kan se var just ni kan bli som effektivast i er kamp för ett drägligare arbetsliv och själva insamlandet av kunskapen gör att ni sprider den över hela arbetsplatsen. Kom bara ihåg att vi inte är en upplyst elit som ska leda våra arbetskamrater med lögner och lurendrejeri! Istället lär vi oss av oss själva och av varandra.

Kategorier
Material

Utan arbetslust: en studie av kvinnors strategier

Av: Kvinnopolitiskt Forum

Utan arbetslust: en studie av kvinnors strategier

Under våren 2005 genomförde Kvinnopolitiskt forum en undersökning om kvinnors tid. Syftet var dels att problematisera konceptet fritid, hur mycket fri tid kvinnor egentligen upplevde sig ha utifrån definitionen ”tid som du har för dig själv”, dels att diskutera innebörden av begreppet arbete. En annan avsikt var att undersöka och samla in eventuella erfarenheter av och praktiker för att frigöra tid. Metoden för undersökningens var att intervjua kvinnor i olika åldrar som vi mött på offentliga platser i Stockholm.

Många av de intervjuade kvinnorna upplevde att de inte fick betalt för allt arbete de utförde under en vanlig vardag. En del ansåg sig ha mycket fri tid medan andra tyckte att det var svårt att få tid för sig själv. Gemensamt för de flesta var att de hade tänkt på hur de skulle kunna förändra sin arbetssituation, det rörde sig om allt från att byta jobb och chef till att gå ner i arbetstid.

En av frågorna rörde den delen av arbetet som inte är officiellt reglerad men som man ändå förväntas utföra i sitt arbete. Det kan vara att komma till jobbet lite innan arbetsdagen påbörjas eller använda sociala och intellektuella färdigheter för att lösa problem utöver de obligatoriska arbetsuppgifterna. Inom vårdsektorn ingår det sällan i arbetsuppgifterna att ha en god relation till anhöriga men det är ändå en förutsättning för arbetet. Hur regleras arbetet med att skapa goda relationer till kunder?

Av intervjusvaren att döma var det tydligt att arbetaren förväntades utföra dessa extrauppgifter som varken regleras, ingår i arbetsbeskrivningen eller betalas för. Utan det extra arbetet skulle inte arbetsplatsen fungera.

En konsekvens av att inte utföra detta arbete kunde vara att bli utskälld av chefen, men vissa erkände att det händer att de skiter i vissa uppgifter ändå. Möjligheten att avstå från att utföra obetalt arbete bestämdes också av positionen och tryggheten på arbetsplatsen.

” – Jag vet inte vad som skulle hända. Kanske inget? Det skulle bli konflikter?” ”

– Det skulle bli jobbigt dagen efter. Mer att göra.” En annan av det intervjuade påpekade att bristen på arbetsplatsbeskrivning var ett faktum inom vården men att det både kunde betraktas som något positivt och negativt. ”

– ”Det ger oss ett större inflytande över vårat arbete och gör det svårare för cheferna att kontrollera vad man faktiskt gör och hur lång tid det tar”

Undersökningarnas resultat pekar på att det vanligaste sättet för att utöka sin fritid är att minska hemarbetet. Många kvinnor berättade att de helt enkelt struntar i visst hemarbete som inte är direkt nödvändigt för livsföringen. Konsekvensen kunde vara att hemmet inte alltid var välstädat, att de obetalda arbetsuppgifterna inte blev mi- nutiöst genomförda Snabbmatskonsumtion var ett annat sätt att minska arbetstiden som det innebär att inhandla råvarorna, planera och genomföra matlagningen.

Det förekom också att man på betald arbetstid gjorde en del av det arbete som man förväntades göra efter den betalda arbetsdagens slut, som att handla hem mat, köpa kläder och träna.Ett annat vanligt sätt att undslippa viss arbetsbörda var att minska den betalda arbetstiden och på andra sätt klara ekonomin. Detta sätt förutsatte i många fall andra människors deltagande i det obetalda arbetet eller ekono- miskt stöd från annan person. Genom kollektivt boende, där flera personer delar arbetsbördan och boendekostnaden, effektiviseras arbetet och frigörs tid. Å andra sidan uppgavs att ensamhushåll i vissa fall var ett medel för att förändra situationen med arbetsdelningen i hemmet i positiv riktning.

Undersökningens resultat speglas också i allmänt statistiskt material. Under 1990-talet minskade kvinnor sin hemarbetstid med ca 40 minuter, eller 15 %. Kvinnors tidsåtgång för matlagning, diskning, klädunderhåll och allmän städning har minskat. Män har tagit över en del av matlagningen men inget av städningen. Minskningen beror inte på att männen sammantaget har tagit ett större ansvar för arbetet i hemmet. Bilden av jämställdhet som gärna förmedlas i populär media motsägs av att mäns insats i hemmen inte visar någon ökning under samma period.

Statistiken och vår undersökning uppenbarar att det är kvinnors ändrade beteenden som ligger bakom dessa förändringar, inte männens ökade bidrag till det obetalda arbetet. Det är ett uttryck för en vägran att påföras obetalt arbete.

Hemmet som arbetsplats har visat sig erbjuda många möjligheter för kampen för mer fritid. Kvinnors förhållningssätt till arbete är ett dynamiskt förhållande mellan påförande av arbete och vägran. Hemmet som en arena för kampen om fritid och levnadsvillkor är något som sällan belyses. I betraktandet av kvinnan i detta sammanhang träder hon fram som ett aktivt subjekt.

Förändringen av hemarbetet beror på kvinnors vägran och de förändrade villkoren för kvinnors liv och arbete. Efter det massiva inträdet på arbetsmarknaden har en situation med dubbel arbetsbörda uppstått där kvinnor förväntas att effektivt vara förvärvsarbetande och välutbildade samt ansvariga för hem och familj. Att på ett flexibelt sätt förena betalt och obetalt arbete vilket intensifierar arbetstempot och skapar en extremt produktiv arbetskraft som avkrävs tillgänglighet dygnets alla timmar. De dubbla kraven framtvingar behovet av att på nytt formulera strategier mot arbete i ett patriarkalt samhälle.

Vi kan se, att många av de strategier de intervjuade kvinnorna använder sig av har en individuell karaktär, men är samtidigt så utbredda att man kan prata om dem som ett kollektivt fenomen. Vår undersökning tillsammans med det statistiska underlaget, tyder på en vilja att ha ett aktivt liv bortom arbetet och ett förkastande av den traditionella hemmafrusrollen. Kvinnor är högst medvetna om hemarbetets betydelse och agerar därefter.

Vår undersökning visar på några tillvägagångssätt för att uppnå ett sådant liv, praktiker för tillägnandet av egen tid, oberoende av myten om det jämställda Sverige.

Frågor som använts för undersöka vardagskonflikter kring osynligt arbete

1. Hur mycket fri tid har du en vanlig vardag om du räknar bort sovtid, restid och arbetet på jobbet/i hemmet? Fri tid=tid som du har för dig själv.

Om den intervjuade svarar mycket fri tid: Hur lyckas du få så mycket fri tid? Om den intervjuade svarar lite fri tid: Du arbetar alltså mycket!? Hur mycket av ditt totala arbete på jobbet och i hemmet får du betalt för?

2. Hur är arbetsfördelningen i ditt hem?

Om den intervjuade bor tillsammans med någon annan:

a. Hur har ni kommit fram till den fördelningen?

b. Hur skulle du vilja förändra fördelningen?

Om den intervjuade bor i ensamhushåll:

a. Har du tidigare bott tillsammans med någon?

b. Hur var arbetsfördelningen då?

c. Var ensamhushåll ett medel för att förändra fördelningen?

3. Är det tillräckligt att följa arbetsbeskrivningen på ditt jobb eller finns det även outtalade krav på dig (på din arbetsplats)?

4. Vad skulle hända om du inte uppfyllde de outtalade kraven?

5. Har du hittat några strategier för att få mer fri tid? Exempel: snabbmat, smita från jobbet, sova för lite, träning, läsa på tunnelbanan.

6. Hur skulle du vilja förändra din arbetssituation?

Kategorier
Material

Klassammansättning

Av: Kolinko/Riff-Raff

Introduktion

Begrepp i vårt sökande efter en möjlighet till revolu- tion. Vi letar efter en kraft som är förmögen att förändra samhället underifrån och upp. Att säga att det endast är de exploaterade som är kapabla att störta exploateringen är helt korrekt, men alltför generaliserande. Hur sker då denna befrielseprocess egentligen? Marxist-leninisternas uppfattning skiljer sig från våra erfarenheter: vi ser varken arbetarklassen som ett enhetligt objekt, eller tror att det enda klassen behöver är ett politiskt parti, som övervinner klassens splittring och ger arbetarkampen en revolutionär riktning. Analysen av klassammansättningen kan hjälpa oss att förstå vad det är som är avgörande för de kam- per arbetarna för, hur dessa kamper kan förvandlas till en klassrörelse och hur vi kan spela en aktiv roll i denna process.

Vi tänker börja med några korta punkter om förhållan- det mellan den politiska praktiken och synen på vad som är arbetarklassen.

1. Synen på »revolutionärernas roll» har sin grund i en specifik uppfattning om arbetarklassen och i en specifik relation till klassen. I diskussionen om »revolutionärer- nas roll» jämförs vanligen olika politiska strömningar (leninism, syndikalism, rådskommunism) med varandra. Vi måste analysera hur olika synsätt på vilken roll revo- lutionärerna och deras organisationer ska spela kommer ur olika uppfattningar om klassen och olika, specifikt historiska, relationer till klasskampen.

2. De olika kommunistiska strömningarna (leninism, råds-kommunism och så vidare) delar en formell syn på arbetarklassen. Genomgående så ser de olika ström- ningarna på kapitalet som endast en formell relation av exploatering: privata intressen eller staten tillägnar sig merarbetstiden.

Den faktiska materiella processen av arbete och exploa- tering nonchaleras. Denna formella syn på kapitalet leder till en formell syn på arbetarklassen: en massa av exploa- terade individer som inte har något att sälja förutom sin arbetskraft, på grund av deras icke-ägande av produk- tionsmedlen.

Från denna gemensamma syn på arbetarklassen dras olika politiska slutsatser: Leninisterna betonar behovet av ett politiskt parti som är kapabelt att samla massorna, vilka endast hålls samman av sin formella likhet som icke- ägande. Partiet måste därför ge en strategisk vägledning åt de exploaterades spontana kamp. Rådskommunisterna konstaterar bara att den exploaterade massan skapar sina egna organisationsformer i kampen. De bortser från stra- tegifrågan och ser som sin huvuduppgift att föra vidare erfarenheterna från arbetarnas självorganisering.

3. En formell syn på klass kan varken förklara eller stödja arbetar-klassens egna befrielse.

Den formella synen på exploatering (tillägnad merar- betstid) kan inte visa på en möjlighet till självorganisering som arbetarna kan utveckla. Som »icke-ägare» av produk- tionsmedlen kan deras styrkeposition inte förklaras. Själva det faktum att alla är exploaterade skapar inte en verklig samhörighet mellan individerna. Möjligheten till självor- ganisering kan bara härledas ur det faktum att arbetarna har en praktisk relation till varandra och till kapitalet: de arbetar tillsammans i produktionsprocessen och de är en del av den samhälleliga arbetsdelningen. Som producenter hamnar de inte bara i motsättning till kapitalet som for- mella »lönearbetare», utan skapar också kapitalet genom sin specifika praktik. Endast utifrån denna relation, attarbetarna skapar kapitalet i produktionsprocessen, kan ar- betarkampen utveckla sin styrka. Isolerandet av arbetarna i olika enskilda företag, branscher och så vidare kan inte övervinnas »artificiellt», genom att ta likheten att »alla ex- ploateras» som grund för en organisation. Sådana försök slutar oftast i ännu en »gräsrotsfackförening»: det kom- mer alltid att finnas ett behov för en utomstående institu- tion, om arbetarnas sammanhållning inte baseras på deras faktiska sociala samarbete, utan endast på den »formella likheten», sammanhållning på grund av exploaterat löne- arbete. Leninismen förstår inte att det finns en djupare anledning för arbetarkampen att anta en fackförenings- form, utan behandlar problemet som enbart en fråga om ledarskap: är den externa sammanhållningen skapad av fackföreningarna eller det kommunistiska partiet? Kriti- ken mot leninismen lyckas oftast begränsa sig till att bara ifrågasätta formen för denna externa likhet: den är »ode- mokratisk», inte byggd av arbetarna själva. Vänsterkritiker analyserar väldigt sällan produktionsprocessen som en grund för samörighet i klasskampen. Därför lutar de åt att bara följa spontaniteten i kampen, utan att förstå eller stödja en strategisk riktning inom denna. Varför uppstår då olika politiska strömningar, trots deras gemensamma syn på arbetarklassen?

4. Orsaken till leninismens och dess vänsterkritikers olika politiska synsätt och praktik är de olika materiella förhål- landena av exploatering och klasskamp som de stod inför.

Rådskommunismen och andra kritiserar i huvudsak det leninistiska partiets förmyndaraktiga och odemokratiska karaktär. Vi anser att en mer grundläggande kritik av leninismen innehåller en analys av de specifika materiella förhållanden bolsjevismens partiplattform framträdde ur, i Ryssland under slutet av 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Ett jordbrukssamhälle med utspridda och isolerade bondbyar, en hög andel analfabeter och enbart några få industrialiserade områden kunde bara enas poli- tiskt av en utomstående massorganisation.

Därför var rådskommunismens mest djupgående kritik att denna organisationsform inte var användbar för eller passade i deras historiska situation: Västeuropas industria- liserade områden på 1920-talet. De insåg att fabrikerna redan hade enat arbetarna och att skapandet av arbetarrå- den under den revolutionära perioden 1918-23 var arbe- tarklassens politiska svar. Idag är det bara några få kritiker av leninismen som tänker på denna »materiella kärna». Kritiken stannar vanligen på den politiska nivån, utan att vidröra leninismens och andra strömningars materiella rötter. Idag måste vi ställa kritiken på sina fötter igen ge- nom att analysera förändringarna i exploateringens orga- nisering och i arbetarnas kamper. Det är förutsättningen för utvecklandet av nya politiska strategier. Konceptet »klassammansättning» kan hjälpa oss med detta.

5. Kärnpunkten i konceptet klassammansättning är tesen att det finns ett nära samband mellan kampens form och produktionens form. Arbetare kämpar inte tillsammans på grund av ett medvetande om att »de alla är exploaterade». Arbetarkamper växer fram ur konkreta arbetsför- hållanden, från faktiska exploateringssituationer. Arbetar- kampen tar sig olika former (i olika tider, i olika regioner och olika sektorer, etc.), eftersom den konkreta arbets- processen och den materiella formen för exploateringen skiljer sig åt. Produktionssättet och positionen inom den samhälleliga produktionsprocessen bestämmer formen för och möjligheterna till en kamp: långtradarchaffisars kamp skiljer sig från byggnadsarbetarnas, strejker i fabrikersom producerar för världsmarknaden har andra resultat än strejker i call center, etc. I analysen av sammanhanget mellan produktionssätt och arbetarnas kamp så kan vi skilja mellan två olika varianter av klassammansättning:

• * Den »tekniska klassammansättningen» beskriver hur kapitalet för samman arbetskraften, vilket betyder de förutsättningar som finns i den omedel- bara produktion (som exempelvis arbetsdelningen i olika avdelningar, lösgörandet av administratio- nen från produktion, användandet av en viss sorts maskineri) och i reproduktionen (boendeområden, familjestrukturer etc.).

• * Den »politiska klassammansättningen» beskriver hur arbetarna vänder den »tekniska sammansätt- ningen» mot kapitalet. Arbetarna tar sin samman- hållning som kollektiv arbetskraft som startpunkt för sin självorganisering och använder produktions- medlen som medel för kamp. Det förs fortfarande en diskussion i frågan om vilken särskild punkt i processen av arbetarkamp som kan beskrivas i termer av »politisk klassammansättning». En posi- tion använder begreppet så fort som arbetarna på ett enskilt företag eller i en enskild bransch orga- niserar sin kamp utifrån produktionsförhållandena. Den andra positionen tar som en förutsättning för en ny »politisk klassammansättning», en våg av arbetarkamp som enas till en klassrörelse genom kamp som förs i centrala delar av den samhälleliga produktionsprocessen (t.ex. så låg fokus i klass- rörelsen under 60- och 70-talet huvudsakligen i bilfabrikerna). I följande stycke vill vi skissa hur de olika produktionsformerna influerar metoderna, innehållen och perspektiven i kampen:

a. den direkta organiseringen

Om arbetarna väljer individuella eller kollektiva lösningar på sina problem beror i huvudsak på det sätt som de behöver förhålla sig till varandra på i den dagliga arbets- processen. När arbete i huvudsak baseras på individuell prestation och förmåga (som inom exempelvis hantverk) är det troligt att även konflikterna tas på ett individuellt plan. När arbetsdelningen skapar ett ömsesidigt beroende mellan arbetarna blir nödvändigheten av kollektiv kamp mer självklar. Potentialen för självorganisering beror vida- re på frågan om huruvida arbetsprocessen gör det möjligt för arbetarna att kommunicera med varandra (hög grad av samarbete, många arbetare koncentrerade på samma arbetsplats eller inom samma bostadsområde etc.).

b. den direkta makten

Grunden för arbetarkampernas framväxt, innehåll och förmåga att få anhängare är frågan om huruvida de kan nå en styrkeposition mot kapitalet, eller ej. Detta beror på olika omständigheter, till exempel om arbetarna är samlade vid ställen av betydande vikt för produktions- processen och ackumulationen, om kampen tar plats i en specifik ekonomisk situation (till exempel under en eko- nomisk boom, med massor av beställningar) eller under en speciell kapitalsammansättning som ökar beroendet av arbetskraften (till exempel en hög standard på maski- nerna, vilket kräver produktion dygnet runt).

c. politiskt innehåll

»Politiskt medvetande» – medvetande om att konfron- tera kapitalet som en klass – kan inte påföras arbetarna utifrån, utan kan endast utvecklas i kampen. Medvetan- deutveckling beror också på det praktiska förhållandet mellan producenterna och på deras relation till produk- tionsmedlen. Det specifika kapitalistiska produktions- sättet är massproduktion baserad på arbetsdelning och maskiner. Om arbetarna uppfattar exploateringen bara från en »facklig» synvinkel, som en orättvis fördelning av produkterna, eller från en »politisk» synvinkel, som en social relation av produktion, med sina egna lagar, beror på de förutsättningar de måste arbeta under. Det är inte en fråga om arbetarnas »rätta eller falska medvetande» som leninisterna skulle hävda, utan en fråga om hur ex- ploateringen av arbetarna inte bara är kapitalistisk på ett formellt sätt (fritt lönearbete) utan också på ett materiellt (en hierarkisk arbetsdelning, maskinkontrollerad arbets- process och så vidare). Några exempel på hur de specifika produktionsförhållanden influerar det politiska innehållet i arbetarkampen – och deras relation till kapitalet som ett produktionssätt är:

Relation till löneformen

Under kapitalismen döljer lönerelationen, framträdandes som det »individuella utbytet av pengar mot arbete», det faktumet att kapitalet exploaterar arbetarnas kollektiva arbetskraft. En arbetare som anställs tillsammans med hundra andra arbetare och som måste göra samma arbete kommer troligen att se att det »individuella avtalet» bara är ett skämt, jämfört med till exempel en hantverkare som »innehar» en speciell förmåga och därför har en speciell form av arbete att sälja.

Relationen till arbete

Arbetet är under kapitalismen abstrakt. Vilka specifika uppgifter man utför är oviktigt; det är enbart faktumet att arbetet tillför mervärde till varan som är intressant för kapitalet. En arbetare som måste göra »oskolat» arbete tillsammans med andra kommer att ha ett annat förhål- lande till arbetet än en specialiserad arbetare. Den förre kommer att uppleva arbetet som abstrakt och därigenom vara mindre benägen att glorifiera det eller enbart organi- sera sig inom ramarna för sitt yrke.

Relationen till andra arbetare

En formell betraktelse av klass räcker inte långt. Det visar sig när vi ser på arbetskraftens och ledningens samman- sättning på fabriksgolvet. Vi kan konstatera att förmän, gruppledare eller chefer också är »lönearbetare» och där- för exploaterade, men nästan varje kamp måste konfron- tera dessa »småbossar». Den hierarkiska arbetsdelningen av den samhälleliga produktionsprocessen är grunden för en rasistisk och sexistisk delning inom arbetarklassen. Å ena sidan splittrar kapitalet arbetarna, men å andra sidan för kapitalet samman arbetare av alla hudfärger, kön, nationaliteter och så vidare i produktionsprocessen. Om splittringen mellan arbetare ifrågasätts eller förstärks be- ror allmänt på kampen. Fabriker, speciella sektorer och så vidare med en »mångkulturell» sammansättning är extra avgörande i denna process.

Relation till produktionsmedlen

Kapitalet är processen inom och resultatet av ett produk- tionssätt där det döda arbetet (maskiner, arbetsmaterial) styr över den levande arbetskraften. En arbetare som måste underkasta sig maskinernas rytm, och som lägger märke till att hans/hennes situation inte förbättras trots de teknologiska framstegen, är mer benägen att konfron- tera kapitalet, som en motsägelsefull produktionsform. Hantverksarbetaren är fortfarande »herre» över sina arbetsredskap i produktionsprocessen och ser därigenom troligare sin »chef» som symbolen för exploatering.

Relation till varan

Arbetare inom massproduktionens fält inser bara genom att arbeta, att varornas kvalitet spelar en sekundär roll och att allt handlar om kvantitet. Vanligen kan arbetarna inte relatera till varornas bruksvärde eftersom de bara ser en liten del av hela produktionsprocessen och på ett stadium där varan ännu inte har något bruksvärde. Många arbetare framställer inte en materiell vara, utan arbetar under industriliknande former med att leverera »tjänster». Vi måste diskutera effekten för arbetarkampen av dessa varornas immaterialitet. Det fortsätter att vara en öppen fråga för oss hur långt kampen hos hantverkare, jord- bruksarbetare och andra proletärer som inte arbetar under »industriella» former kan utveckla en antikapitalistisk karaktär. Det är en avgörande fråga om dessas kamper kan förenas med »industriproletariatets» kamp, trots de skiljda villkoren, och utan utomstående förmedlare (som exempelvis globaliseringsrörelsen, Peoples Global Action, zapatisterna och andra organisationer som försöker att länka samman olika »sociala rörelser»).

d. expansion

Om kampen kan spridas och expandera beror också på spontanitet, den samhälleliga situationen och rena slum- pen. För en politisk strategi är det viktigt att analysera den materiella basen för en expansion: vad är förhållan- det mellan en enskild kamp och den totala samhälleliga produktionen? Enskilda företag är, i större eller mindre utsträckning, sammankopplade i den samhälleliga arbetsdelningen: internationella produktionskedjor, transporter, kopplingar till forskningsarbete på universitet, till of- fentliga sektorn och distribution. Det finns olika sätt som en kamp kan påverka samhället, till exempel det sätt en strejk påverkar massarbetarnas vardagsliv. Lägger arbetare som inte är direkt engagerade i en strejk märke till dess resultat som producenter, eftersom de till exempel inte kan göra sitt arbete då det saknas komponenter? Märker de det som konsumenter, då de till exempel saknar sin dagliga tidning på morgonen? För spridandet av kampen är det viktigt att andra arbetare inte bara är informerade genom media, utan också påverkas i sitt dagliga arbete och liv. Dessa effekter visar på den samhälleliga dimen- sionen i dagens produktion och kullkastar föreställningen om »isolerade arbetsplatser». Även de sociala förmågor som arbetarna förvärvar medan de är arbetskraft påverkar deras potential att bryta igenom kampens isoleringen, genom egen aktivitet: till exempel kunskapen om hur man organiserar och improviserar i produktionsproces- sens kaos, förmågan att använda kommunikationsmedlen, immigrantarbetarnas erfarenheter och kontakter.

e. politiskt allmängörande

I klasskampens historia har det aldrig uppstått en »mass- resning», en samtidig resning hos majoriteten. Det har alltid varit små sektioner av proletariatet (från en en- staka fabrik, bransch eller region) som startat upproret, som drivit det framåt och som blivit symbol eller fokus för klassrörelsen. Dessa »kärnor» är varken baserade på ett »högre medvetande» eller har uppstått av slumpen. På 60- och 70-talet var det huvudsakligen arbetarna i bilfabrikerna som spelade denna roll. Bilsektorn var den drivande kraften bakom den kapitalistiska boomen under de föregående årtiondena. Den absorberade tusentals ar- betare, som flyttade från olika fattiga regioner till de stora städerna. Bilindustrin allmängjorde arbetarnas kunskap om teknologi och arbetsorganisering på ett internationellt plan. Den var i centrum för den internationella arbets- delningen med produktiva länkar till nästan varje annan sektor. Genom att varan – bilen – var en symbol för ökat välstånd, var enda chansen att få del av den att under- kasta sig fabrikens styre. I andra tider och platser har det varit speciella regioner som har varit rörelsens centrum. Detta i mindre grad på grund av »tradition», än för dessa regioners betydelse i den samhälleliga produktionsproces- sen, såsom hamnstäder och gruvregioner. I utvecklingens centrum kan kopplingen till staten och kapitalet ses lätt- tare (planering av infrastruktur, arbetsmarknadspolitik, speciallagar), och den globala karaktären i detta samhälle är tydligt (»utländska investeringar», invandring m.m.). Vi kan ta städer som Turin som exempel för 50- och 60-talet, de sydamerikanska maquilladoras och »speciella utvecklingszoner» i Kina idag. Även i Europa finns ut- vecklingszoner (till exempel Polens västra gräns, regionen runt Dresden, Piemont). Vi tror att kampen kan sprida sig utan dessa »center», men ofta är det som begränsar strejkrörelser det faktumet att »centrum» inte har deltagit eller har besegrats. Så frågan om ett »allmängörande» är inte en fråga om »politiskt ledarskap», utan en fråga om i vilken utsträckning kamper kan församhälleligas längst den samhälleliga produktionens linjer och slå mot kapita- lets centrala punkter.

f. kommunistiska tendenser

Det finns vitt skilda synsätt på den kommunistiska ten- densen. Å ena sidan finns synsättet att människor har ett »mänskligt behov» efter ett bättre samhälle som uttrycks i deras kamp mot exploatering. Å andra sidan finns det ortodoxa synsättet att produktivkrafternas utveckling kommer att omkullkasta kapitalismen och göra kommu- nismen möjlig. Leninisterna och de flesta vänsterkom- munistiska strömningarna har en väldigt mekanisk syn på produktivkrafterna: teknologins utveckling och expansio- nen av den samhälleliga arbetsdelningen sker med kon- kurrensen som drivkraft. Kommunismens grund är det faktumet att de växande produktivkrafterna är förmögna att minska den individuella arbetstiden. Dessa ström- ningar ser bara till det faktum att produktivkrafterna är i fel händer, och ignorerar motsättningarna i teknologins materiella form (löpande band), i vetenskapen (taylorism) och i församhälleligandet (globalisering) – vilka i sig är grunden för det kapitalistiska styret över arbetarna. Upp- hävandet av dessa motsättningar kan bara ske inom en klassrörelse som både förändrar produktionens materiella förutsättningar och församhälleligar produktionskraf- terna under kampens gång. Därför måste kamp relatera till de samhälleliga möjligheternas motsättningar (enorm produktion av materiellt välstånd, ökad produktivitet) och verklighetens slavande och relativa fattigdom.

Ett fortsatt centralt problem är den ojämna utveckling- en: produktivkrafterna existerar inte enbart som en »nivå av produktivkrafter» avskild från arbetarna. Den tekno- logiska nivån, användandet av forsk-ning och vetenskap och graden av samhällelig arbetsdelning är olika i varje sektor, region och så vidare. Då arbetare måste möta olika utvecklingsstadier i arbetsprocessen, så förhåller de sig i kampen på olika sätt till möjligheterna och motsättning- arna i de samhälleliga produktivkrafterna. I underutveck- lade områden (inga eller få investeringar, investeringar i »arbetsintensiv» exploatering) kommer »behovet av kom- munism» framförallt att uttryckas i arbetarnas attacker mot fattigdom och arbetsintensiv produktion, som en konsekvens av den kapitalistiska användningen av sam- hällelig produktivitet. I utvecklingens centrum visar sig motsättningarna rent faktiskt i att livet, trots den »tekno- logiska utvecklingen» och »överflödet», fortfarande styrs av slit och relativ fattigdom.

Huvudfrågan blir ur vilken punkt i den ojämna ut- veckling kampen kan utveckla sig till en nu global »pro- duktivkraft». Vilken kamp kommer att vara förmögen att uttrycka möjligheterna och hoppet om en bättre pro- duktionsform, tack vare de materiella förutsättningarna (teknologisk nivå, vetenskap, arbetsdelning och så vidare) den kan växa fram ur? Den kommunistiska revolutionen måste riva ner den artificiella förekomsten av »utveckling och underutveckling». Vi måste fråga vid vilken punkt i samhällsproduktionen som denna process startar och utvecklar makt. Det är lätt att hitta bra exempel som visar sambanden mellan produktivkrafternas nivå och klasskampens utopi. Revolter i jordbrukssamhället har i mindre grad en »samhällsutopi» utan reser snarare krav på att få bruka jorden på eget sätt. Fabrikskampen i Västeuropa i början av förra århundradet utvecklade det socialistiska hoppet att själva styra fabrikerna, och därige- nom hela samhället, under arbetarnas kontroll. Kamperna på 60- och 70-talet uttryckte hur produktionen gjordes alltmer »vetenskaplig», maskineriets ökade terror och alienationen från arbetet och varorna. Åtskillnaden mel- lan »arbetarkampen» och andra sociala rörelser upplöses mer och mer på grund av det faktum att hela samhället (skolan, universitetet, stadens infrastruktur) hade knutits närmare den »faktiska produktionsprocessen». Rörelsens centrum (fabriken, universitetet) tillägnade sig mycket av det moderna samhällets »produktiva möjligheterna». Den ökande arbetsdelningen inom fabriken och vid löpande bandet användes för att organisera nya former av strejker; ockuperade fabriker och universitet blev centrala mötes- platser; den »nya vetenskapen» och nya kommunikations- medel utvecklades av rörelsen, och så vidare. Genom att göra detta blev rörelsen själv mer »produktiv» och kreativ och spred utvecklandet av »produktionsmedlen» till andra delar av samhället. Rörelsen speglade »produktivkrafter- nas utveckling» i sina krav: inte »fabriken under arbetar- nas kontroll» utan »automatisering i fabriken och välstånd åt alla…»

6. Klassammansättningen uttrycker klasskampens inner- sta sam-manhang och tendens. Problemen ovan väcker frågan om strategier för klasskampen. Strategin kan bara erhållas ur kapitalismens ten-denser. I produktio- nens samhällsprocess skapas och sammankopplas delar av utveckling och underutveckling, som en reaktion på klass-motsättningarna, vilket förklarar den dynamiska karaktären i systemet. Inom högteknologiska fabriker så finns det olika avdelningar, eller olika »teknologiska» nivåer. Dessa fabriker är själva kopplade till leverantö- rer med olika utvecklingsstandard, ända ner till »tredje världens» sweatshops. De olika utvecklingsnivåerna är den materiella basen för klasskampens uppsplittring och ojämnhet. Arbetarkamper som kan sprida sig över den »ojämna utvecklingens» leder till att motsättningarna inom produktionen blir mer likartade. Arbetarnas kamp i bilfabriken på 60-80-talet fick resultatet att förhållan- dena i huvudfabrikerna blev lika över hela världen, även i tidigare »underutvecklade zoner» (Mexiko, Brasilien med mera), såväl på den teknologiska nivån som för arbetarna (en likartad relation mellan lön och vara). Kapitalet rea- gerade på den »politiska klassammansättningen» (klass- kampens spridning) med en »teknisk nysammansättning», med reproduktionen av en ojämn utveckling på ett högre plan: regioner »avindustrialiseras», i andra skapar kapitalet stora teknologiska språng framåt, de gamla kärnfabri- kerna delas upp i olika enheter i en produktionskedja, produktionen »globaliseras» etc. Kapitalet skapar nya utvecklingscenter som kan bli nya kristalliseringspunk- ter för framtida klassrörelser, för kampens spridning och allmängörande. Vi kan förvänta oss nya klassrörelser och nya förbindelser mellan dessa. Dessa rörelsers strategi kommer inte att växa fram lösryckta i revolutionärernas huvuden, utan finns inom den materiella utvecklingens process (av arbetsdelning, maskineri och så vidare).

7. Revolutionärens uppgift är att analysera den kapita- listiska utvecklingen för att kunna bedöma och visa på klasskampens potential. Revolutionärens särskilda roll kan inte förklaras med ett »politiskt medvetande» som inte kan nås genom klasskampen. Den kan inte härledas ur ett allmänt synsätt eller tolkning av saker som faktiskt händer. Makten, möjligheterna till självorganisering, till expansion och allmängörande bestäms av produktions- förhållandena. Revolutionärernas uppgift är att visa på sammanhangen mellan de materiella förhållandena och kampens praktik och perspektiv. Klassrörelsen kommer att äga rum inom ett nät av utveckling och underutveck- ling. Därför måste vi visa på kopplingen mellan olika delar i detta nät och de politiska orsakerna till ojämlik- heten. Analysen av den materiella basen för arbetarkam- pen bestämmer också var vi ska intervenera. Det är inte tillräckligt att bara följa kampens »spontana» mönster och dokumentera dem. Vi måste leta efter punkter vilka kan vara av strategisk betydelse för framtiden. Dessa områden behöver inte vara de »mest utvecklade» eller »ackumula- tionens center». Ofta är de sektorer som förbinder olika nivåer av utveckling (transport mellan olika fabriker, »informationsarbete» mellan produktion och distribution) betydande för en spridning av kamper. För detta behöver vi mer än bara ett informellt utbyte mellan våra grupper, vi behöver en organiserad diskussion och intervention.