Kategorier
Evenemang Malmö

Studiecirkel: Rätten till staden – träff 3

Tisdag 2 november

Vi ses som vanligt på Amalthea bokkafé kl.18.30 – ca.20.00

Den här gången tittar vi närmare på ett exempel i Malmö. Texten finns att ladda ner här men också i vårt häfte Staden är vår! som går att köpa för 20 kr på Amalthea bokkafé.

Kategorier
Evenemang Göteborg

Paneldebatt om arbetsplatskamp: Hur formerar vi en stridbar arbetarklass 2010?

Syndikalistiskt Forum och Förbundet Allt åt Alla bjuder in Göteborg LS av SAC, Folkrörelselinjen och SEKO Citymailklubben (LO) till en paneldebatt om arbetsplatskamp.

Det blåser hårdare än på mycket länge i Sverige idag. Attackerna på de rättigheter och progressiva förändringar som arbetarklassen kämpat sig till under de senaste 150 åren håller på att uppluckras.

Under 2000-talet har LO-förbunden tappat nästan en halv miljon medlemmar, från 2 miljoner i början av år 2000 till 1,5 miljoner vid halvårsskiftet i år. Var fjärde LO-medlem har försvunnit på tio år, de allra flesta under borgarnas senaste fyra vid makten. Samtidigt har antalet anställda inom bemanningsbranschen har mer än fördubblats i Sverige de senaste tio åren. Omsättningen i bemanningsbranschen ökade med 26 procent andra kvartalet 2010 jämfört med samma period i fjol.

Tre personer från Göteborg LS, Citymailklubben och Folkrörelselinjen diskuterar 2010 –talets förutsättningar för arbetsplatskamp. Hur kan vi bemöta attackerna på arbetarklassen? Vilka metoder är bäst lämpade? Hur formerar vi en stridbar arbetarklass på 2010-talet?

Välkomna att lyssna eller delta i debatten klockan 15.00 lördagen den 6 november i ABF:s lokaler på Järntorget i Göteborg.

Vi öppnar redan klockan 14.30 om du vill mingla, dricka kaffe eller kanske köpa en bok innan.

 

Facebookevent: http://www.facebook.com/event.php?eid=157488284289478

http://www.syndikalistisktforum.se
https://alltatalla.se
https://www.sac.se/LS/G%C3%B6teborg
http://www.folkrorelselinjen.nu/
http://www.citymailklubben.se/

Kategorier
Evenemang Göteborg

Föredrag: Marxismen idag och igår

Syndikalistiskt Forum och Förbundet Allt åt Alla Göteborg bjuder in till ett grundläggande föredrag om marxismen med en utav de främsta marx-experterna i Sverige.

Måndagen den 27 Oktober kommer Per Månson att prata om grunderna i Marxism. Per Månson är verksam på sociologiska institutionen och har skrivit bland annat två böcker om marxism, ”Från Marx till marxism” och ”Karl Marx – en introduktion”. Även om du är bevandrad i marxism, så har du nu chansen att ställa alla dom där frågorna du har sökt svaren på. Per Månson har läst allt Karl Marx har skrivit.

Några utav de frågor som föredraget kommer att cirkulera kring:

  • Varför blev Marx en ”ism”? Var det förutbestämt?
  • Varför finns det så många olika ”marxismer” som sins emellen strider om arvet?
  • Hur kan vi använda Marx idag?

Varmt välkommna!!

Onsdag 27 oktober kl 18.00 Göteborg LS, Järntorget

Facebookeventet

Syndikalistiskt Forum
Om Per Månson

 

Kategorier
Evenemang Malmö

Studiecirkel: Rätten till staden – träff 2

Tisdag 19/10kl.18.30-20.00, Amalthea bokkafé.

Vi fortsätter studera vad som händer när kapitalismen bygger städer.

Läs ”Den gyllene planen” i vårt häfte som du kan köpa på Amalthea bokkafé för bara 20 kr.

Har du inte 20 kr men en dator så kan du ladda ner texten här.

Kategorier
Evenemang Göteborg

Framtidens vänsterskribenter del 2

Förbundet Allt åt alla Göteborg bjuder in till andra delen i vår seminarieserie om och för framtidens vänsterskribenter. Den sjuttonde oktober besöks vi av Olav Fumarola Unsgaard och Petter Nilsson.

Välkomna klockan 14.00 söndagen den 17 oktober på Göteborg LS lokaler i folkets hus på Järntorget i Göteborg.

Olav är redaktör för den vänsterpolitiska tidskriften Fronesis. Han kommer prata om individuellt skrivande kontra kollektivt skrivande. Han kommer också bidra med konkreta skrivtips och råd samt prata om behovet av redaktörer.

Petter är del av redaktionen för Dagens konflikt. Han kommer främst prata om hur man skriver debattartiklar med fokus på argumentation, val av uttryck och längd.


Kategorier
Evenemang Malmö

Studiecirkel: Rätten till staden – Första träffen

På tisdag 5/10 kl.18.30, plats Amalthea bokkafé, startar vår studiecirkel ”Rätt till staden”.

Från tisdag kommer du som vill delta kunna hämta texterna på bokkafét men den första texten lägger vi ut här. Hinner du inte läsa allt kom i alla fall! Författaren till textsammanställningen kommer att finnas med för att besvara frågor.

Kategorier
Material

”Rätten till staden” – Första texten

Texten som här.

Detta är en sammanställning av ett antal citat från texten »Proletariat och kapital. En för kort smekmånad?» som kommer att tryckas i riff-raff nr 9. Texten är skriven av Théorie communiste år 2004 och är en kritik av Gilles Dauvés och Karl Nesics text »Tillståndet i världen» (riff-raff nr 5, 2003). Dauvés och Nesics heter i original »Il va falloir attendre» — »Vi måste vänta». TC kritis- erar D & N för att de betraktar kapitalismen idag som ett undantag, en instabil period där man inte kan vänta sig att det kommer att ske något revolutionärt uppsving och att vi skulle behöva komma tillbaka till ett mer stabilt förhållande mellan arbete och kapital, likt hur det såg ut under efterkrigstiden, för att kunna hoppas på något sådant. TC menar istället att kapitalismen idag är den enda som existerar och att man inte kan sopa under mattan alla de genomgripande förändringar som världskapitalismen har genomgått de senaste 40 åren. De osäkra anställ- ningarna och migrationsvågorna t.ex. är här för att stanna; storfabriken har brutits upp och har ersatts med ett komplicerat system av underlev- erantörer m.m. Detta har på ett genomgripande sätt förändrat klasskampens villkor. Att teoretis- era en kommunistisk revolution låter sig endast göras på grundval av den klassmotsättning som faktiskt existerar och på något ideal (allra minst ett ideal som hämtats från en svunnen tid). Det finns ingenting att vänta på…

Med den allmänna utvecklingen av osäkerhet, flex- ibilitet och alla former av begränsade anställnings- kontrakt så är arbetslösheten inte längre denna inre utsida till lönearbetet som den var under »gul- dåren». Arbetskraftens segmentering löses upp i ett totalt köp av densamma och en användning av varje individuell arbetskraft enligt värdeförmerin- gens punktvisa behov. Detta totala köp förändrar helt och hållet välfärdsstatens funktion, men där den har funnits försvinner den inte. Den bidrar till arbetskraftens segmentering för att säkerställa hela arbetarklassens permanenta anställningsbar- het och den spelar inte längre enbart med den av- lönade befolkningen, utan med den arbetsföra och den tillgängliga befolkningen. Detta är övergån- gen från welfare till workfare. Det är en påtaglig »tillbakagång» vad gäller uppnådda rättigheter, men det är likväl en utvidgning av systemet: CMU, RMI, RMA [socialbidrag m.m., ö.a.] som i Frank- rike försvaras av CFDT [en fackförening, ö.a.]. En dylik utvidgning är betydligt mer utvecklad i de anglosaxiska länderna. Välfärdssystemet går inte tillbaka medan det förblir identiskt till sin natur; dess »regression» är en mycket mer grundläggande förändring av arbetsmarknadens allmänna natur.

Arbetskraften förutsätts alltså som kapitalets eg- endom, inte enbart formellt (arbetaren har alltid tillhört kapitalistklassen i sin helhet före att han sålt sig till det ena eller andra kapitalet) utan också reellt genom att kapitalet betalar för dess individu- ella reproduktion till och med utanför dess ome- delbara konsumtion som för varje arbetskraft är tillfällig. Kapitalet har inte inte helt plötsligt bliv- it filantropiskt, för i varje arbetare reproducerar det något som tillhör det: en arbetets allmänna produktivkraft som blivit extern och oberoende av varje enskild arbetare och till och med av summan av arbetare.

Även om lönens andel av det tillskjutna värdet inte slutar att minska hindrar inte detta att vi befinner oss vid ett väsentligt fenomen hos omstrukture- ringen: att lönemängden ökar. Den »fordistiska kompromissens» slut har medgett en nystart för kopplingen mellan de två formerna för mervärde- utvinning: utökningen av jämlöpande dagar är en form av absolut mervärdeutvinning som motverkar profitkvotens fallande tendens, precis som sär- kopplingen mellan löner och produktivitet. Om man ser på massan av lönearbetare i världsskala så är dess tillväxt en självklarhet.

Ökningen av sysselsättningsgraden eller an- ställningsgraden, det vill säga antalet anställda i förhållande till hela befolkningen, är en av om- struktureringens väsentliga kännetecken. För kapi- talistklassen handlar det inte längre om att sänka efterfrågan på arbete (deltid, en sänkning av pen- sionsåldern osv.) utan om att uppmuntra utbudet. Måltavlan är den icke-anställde (ungdomar som försenar sin yrkesstart, oentusiastiska personer, förtidspensionärer) och inte enbart den arbetslöse. Metoderna för denna ökning är många och vari- erande. Alla går via anställningarnas flexibilisering och prekarisering. Ur denna synvinkel skulle en åtskillnad mellan inkomst från sysselsättning och försörjningsstöd vara en betydande förenkling. Var och en skulle förfoga över en minimiinkomst kop- plad till lönen, men inte betald av arbetsgivaren. Att åtskilja inkomst från sysselsättning och från försörjningsstöd är antagligen det enda sättet som man kan introducera flexibiliteten på lång sikt. Det öppnades upp för detta i många länder genom att försörjningsstödet minskas gradvis efter det att man fått en ny anställning, ämnat att underlätta för bidragstagaren att gå över till en deltidsanställning (som huvudsakligen riktar sig till den »vilan- de» delen av den kvinnliga arbetskraften) eller till en tidsbegränsad anställning. Svenskar, danskar och engelsmän försöker alla hitta sätt att tvinga unga att utbilda sig eller ta ett jobb, annars förs- vinner bidraget.

Den nya lönenormen är baserad på att upprätthål- la reallönen eller som bäst en progression som är klart lägre än produktivitetvinsterna. Fördelnin- gen mellan lön och profit förflyttar sig kontinu- erligt till de anställdas nackdel. Om den moderna industrin och den datoriserade tjänstesektorn i centrumländerna förblir platser med en begränsad »fordism» kommer jobbskapande men lågproduk- tiv produktion och tjänster att bibehålla väldigt låga löner. För att återställa ett minimum av reali- sationssvillkoren återanvänds och distribueras en växande del av mervärdet till de övre lagren av de avlönade klasserna, via ekonomins finansifiering. Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna ökar, men kapitalet har aldrig haft mänsklighetens väl som mål eller ens som förutsättning. Den växande ojämlikheten är inte en av systemets defekter, som man skulle kunna korrigera eller som skulle stå i strid med den ideala kapitalismens goda intresse. Det är en väsentlig, funktionell, del av denna nya »ackumulationsregim» (om man vill använda sig av det här uttrycket).

Den växande massan av lönearbetare, den stigan- de sysselsättningsgraden och det totala köpet av arbetskraften åtföljs av en växande lönedifferen- tiering och en tillväxt i finansiella inkomster för ett tunt lager av de anställda. Detta löser inte re- alisationsproblemet på ett lika »virtuost» sätt som »fordismen», men det är detta som vi har framför oss.

[V]i måste lokalisera problemet på en global nivå; det var lätt att tala om en »fordistisk kompromiss» när fyra femtedelar av mänskligheten var utestäng- da från den. Den fantastiska tillväxten i arbetskraft som mobiliseras av kapitalet i världsskala gör var- je samband mellan produktion, produktivitet och realisation irrelevant på en nationell och till och med regional skala.

Genom att introducera databehandling i arbet- sprocessen har kapitalet svarat på den kollektiva kunskapen och på den framskjutna plats som ar- betarna hade vid det traditionella, fordistiska, lö- pande bandet. Kapitalet tog bort mycket dödtid genom att fylla arbetsstationerna och optimera tid- steknologin (som accelererade det fasta kapitalets omslagstid). Den gav en adekvat existens åt arbe- tets samhälleliga krafter som utvecklades genom samverkan, i enlighet med sin egen natur på så vis att de hädanefter är objektiverade i specifika or- gan för det fasta kapitalet. Kapitalet humaniserade inte det löpande bandet; alla sjuttiotalets experi- ment förblev just marginella experiment. Men som av historiens ironi är det på basis av dessa organi- satoriska experiment som elektronik- och datorin- dustrin några år senare skall komma att ge dem deras fulla potential. Så »humaniseringen» har vis- serligen ägt rum, men kapitalet förblir alltid ka- pitalet. Numera är flödesproduktionen en general- isering av det löpande bandet till hela samhället.

Under lång tid har de sociala bromsarna (vägran av uppdelat arbete, avkvalificering, tyngden i han- delslogiken) liksom de tekniska (utrustningens komplexitet, oförmågan att lagra specialisternas kunskap så att den är tillgänglig för den mindre kvalificerade på ett decentraliserat sätt…) varit nog för att hindra löpande bandet-modellen från att sträcka sig utanför det slutgiltiga monterings- bandet på bilfabriken samt ett par andra verksam- heter, trots dess fördelar i fråga om förseningar och lagerhållning. (Duval, Guillaume, L’entreprise efficace, Éditions Syros, s. 74.)

I samma rörelse eliminerades de »sociala proble- men» som återfanns överallt inom underhålls- branschen, en av de sista bastionerna av verk- städer i händerna på en »arbetararistokrati» vilken i hög grad behållit en oberoende organisering och arbetsrytm genom sitt kunnande. Problemen elim- inerades genom att underhållsfunktionen under- ställdes det tayloriserade arbetets allmänna regel.

Flödet inbegriper likaledes möjligheten att ersätta en »storfabrik» med flera distinkta enheter som etableras nära de viktigaste kunderna. Hela logik- en med produktionsorganisering efter yrke desta- biliseras. Arbetaridentitetens förfall är en logisk härledning av det omstrukturerade exploaterings- förhållandets struktur…

Vad som är betecknande för den nuvarande peri- oden är den massiva utvidgningen av alla sektorer, inom industrin såväl som tjänstesektorn, under tayloristiska principer för arbetsorganiseringen. Det som Taylor och Ford till slut lyckades med i en liten del av ekonomin (de storskaligt serie- producerande industrierna) tränger sig numera på överallt. Nu håller taylorismen på att bli den förhärskande arbetsmetoden inom alla ekonomis- ka verksamheter. Den nya arbetsorganisationen, det är taylorismen. Om löpandebandsarbetet, som i Frankrike endast berör fem procent av arbetar- na, fortsätter att utvecklas så är inte detta det nya med taylorismen (även om det löpande bandet inte är samma sak som på sextiotalet). Nymodigheten ligger i taylorismens utvidgning och i tillämpandet av dess principer på andra sätt i form av det lö- pande bandet: kvalitets- och tidstvång, arbete under överbelastning (pressen på snabbmatsres- taurangen att fylla på med plastbrickor, muggar osv. och att sköta om fritösen), repetitivt arbete (en ökning med 50 procent under åttiotalet enligt en enkät bland de anställda utfärdad av Arbets- departementet), en arbetstakt som påtvingas på grund av ett beroende av en kollega, en utvidgn- ing av standardiseringar inom företaget, krav från kunderna… Efter att ha blivit kontraproduktiv vid sextiotaletets slut återfann tayloriseringen sin dy- namik och gick bortom den efter sjuttiotalets kris.

Arbetet har inte »humaniserats»; disciplinen in- nefattar nya ersättnings-, bonus- och sanktions- former, nya kriterier för befordran. Disciplinen är »rörlighetens», »kvalitetens», »grup- pens» och mångfaldens disciplin, liksom disciplin- en i rädslan för att bli arbetslös. Det är en påtv- ingad disciplin, men kan man begära något annat av löneförhållandet?

Dammarna brast. De sociala och tekniska begrän- sningarna försvann, samma begränsningar som hade möjliggjort närmare hundra år av tayloriser- at arbete inom ramarna för några få serieproduc- erande företags verkstäder. […] [F]rån och med nu infiltrerar, förskriver, delar och kontrollerar arbe- tet allting. (Guillaume Duval, a.a., s. 165.)

»Om utökningen av taylorismen till slut visade sig kontraproduktiv i Turin», så var det genom Fiatar- betarnas kamp. Taylorismens begränsningar un- der den förra expansionsfasen hör inte enbart till arbetsprocessen, utan föreningen av denna med skapandet av en homogen arbetskraft på en arbets- marknad där arbetslösheten hålls i schack och i ett läge med stora produktivitetsvinster. Taylorismen var en krigsmaskin mot yrkesarbetaren, men det slutade i att frambringa en arbetskraft som var kollektiv på fabrikens nivå och samhällelig på den allmänna reproduktionsnivån. Denna arbetskraft visade sig vara omöjlig att absorbera; den var en- dast en begränsning för arbetsprocessen eftersom det var en klasskamp.

Kapitalistklassen möttes av två behov [vid 1960-talets slut / 1970-talets början]: att krossa arbetarkollektivet och att bryta förhållandet mellan löneökningar och produktivitetsvinster. Det var med detta som utgångspunkt som den allteft- ersom »fixade till» en ny arbetsorganisation i den omedelbara produktionsprocessen.

Oavsett om detta sker inom de gamla tayloriserade sektorerna där arbetsorganisationen förändrats i grunden, eller inom de många fler sektorer där de tayloristiska metoderna påtvingar sig på andra sätt fast med bibehållna tayloristiska grundprinci- per, så omkullkastas arbetarkollektivet. Hela kat- egorier kastas ut eller begränsas till underordnade uppgifter: tempoarbetare, facklärda (de tidigare »herrarna över verkstäderna»), ungdomar som kommer ut från korta tekniska utbildningar. Fack- männens tekniska begåvning och autonomi ifrå- gasätts i ljuset av maskinoperatörer och tekniker och de vet inte längre vilka de är (precis som mäs- taren). Andra »uppvärderas»: arbetare som sköter automatiserade kontrollsystem, produktionstekni- ker. Dessa senare blir det nav som kollektivets ned-/ uppgraderinsprocess organiseras kring. Vid sidan av massan av marginaliserade arbetare, vars uppgifter har blivit underordnade, banaliserade och rutinmässiga, som reducerats till simpla sen- sorer och som vidare påtvingas nya begränsning- ar, uppträder en kategori arbetare som skall binda samman direkta och indirekta uppgifter och vara ansvariga för allsidiga operationer såväl horison- tellt (uppgifter på samma nivå på olika maskiner) som vertikalt (uppgifter på olika nivåer på en och samma maskin).

Om man tar exemplet med Peugeotfabriken i Sochaux, som har studerats av Beaud och Pialoux i Retour sur la condition ouvrière (Éditions Fayard), måste två saker konstateras:

1. Att det är under sjuttiotalet som »mot- ståndssolidariteten» på fabriken når sin topp, samtidigt som »lönekompensationen» befinner sig vid sin höjdpunkt.

2. Att denna »verkstadskultur», denna »kollek- tiva skicklighet» i början av åttiotalet, har försvun- nit eller åtminstone inte längre fungerar.

Arbetet omorganiserades i grupper eller arbetslag runt en »lagledare» (ett steg mittemellan arbetare och förman), ett system med kollektiva och indivi- duella bonusar infördes, självkontroll inom arbet- slagen upprättandes och allt sköttes av unga in- genjörer. Team-bonusen leder till att gruppen själv upprättar en ordning mot »avvikare»; sådana som inte vill eller kan acceptera de minimala former- na för »delaktighet» marginaliseras. Samtidigt innebär den massiva närvaron av bemanningsan- ställda ett permanent hot för arbetarna på samma gång som dessa ofta får avlastning på de tyngsta arbetsstationerna. I kampen mot rigiditeten och arbetarmotståndet som ärvts från den gamla or- ganisationen handlar det om att få solidariteten på golvet att fungera till förmån för ledningen: den vardagliga gången på fabriken är tänkt att del- egeras till arbetarkollektivet. »Inblandningen» är alltid en begränsning, en maktbalans, och aldrig en kompromiss. Inom kapitalet är erkännandet av arbetets värde alltid ett medel för en större under- kastelse.

Globaliseringen: En särkoppling mellan kapitalets värdeförmering och arbetskraftens reproduktion

Den nya kapitalistiska världsorganisationen påför i planetär skala innehållet i och formen för det ka- pitalistiska exploateringsförhållandet så som det kom ut ur den omstrukturering som föddes i och med arbetarnas nederlag i början av sjuttiotalet. Ur omstruktureringen av exploateringsförhållan- det har en ny värld fötts. Där som det fanns en lokalisering som band samman industriella, finan- siella och arbetskraftsintressen kan en särkop- pling mellan kapitalförmeringen och arbetskraft- ens reproduktion nu etablera sig.

Det är lätt att föreställa sig värdeförmeringens sammanhållning i värdsskala om man befinner sig på den allra största skalan: kapitalistiska hy- percentrum som sammanför de högsta funktion- erna inom den hierarki som vi har sett etablera sig i företagens organisation (finans, högteknologi, förskningscenter…); sekundära zoner med verk- samheter som är nödvändiga för teknologin i mel- lanledet vilka sammanför logistiken och handelns utbredning, otydligt avgränsade zoner vars perif- erier ägnas åt montering, ofta legotillverkning; och slutligen, kriszoner och »sociala sophögar» där en hel informell ekonomi med lagliga och olagliga produkter frodas. Denna »svarta» ekonomi säkrar inte bara dessa zoners överlevnad utan möjliggör också, genom handeln med arbetskraft, energi, ka- pital med »okänt» ursprung, en rörlighet hos de regioner som omger dem. (Kan man föreställa sig någon reproduktion i olje- eller gasrepublikerna i Centralasien utan det afghanska opiumet, eller »moderna» sektorers överlevnad i Bolivia utan kokainproduktionen?)

Om kapitalets värdeförmering är enad tvärsigenom denna zonindelning så är den det inte på samma sätt vad gäller arbetskraftens reproduktion. Var och en av dessa zoner har specifika reproduktion- ssätt. I den första världen: en liten grupp högav- lönade med privatiserade sociala risker som över- lappar varandra i fraktioner av arbetskraften, där vissa aspekter av »fordismen» finns bevarade, och andra, som blir allt talrikare, vilka underställs en »ny kompromiss». Det bästa man kan göra anspråk på på lång sikt är att tillhöra denna kollektiva ar- betskraft som köps på livstid mot en socialt elän- dig inkomst och som därigenom individuellt och tillfälligt exploateras till ännu lägre kostnader. I den andra världen: reglering genom låga löner som påförs under ett starkt tryck av inhemsk migration och en stor anställningsotrygghet, öar med internationell legotillverkning som kan vara mer eller mindre stabil, föga eller ingen försäkring mot sociala risker, arbetskraftsinvandring. I den tredje världen: humanitärt bistånd, olika former av illegal handel, överlevnad tack vare jordbruket, reglering genom all möjlig slags maffia och mer eller mindre mikroskopiska krig, men även tack vare en förnyad lokal och etnisk solidaritet. Ka- pitalismen är på väg att lyckas med konststycket att omarbeta klaner, etniciteter, den »ursprungliga sociala kompetensen» och härda dem till specifika organ i reproduktionen av dess disponibla arbets- kraft. Åtskillnaden är total mellan den förenade globala kapitalförmeringen och den reproduktion av arbetskraften som är adekvat för denna förmer- ing. Mellan de två har det ömsesidiga förhållandet av strikt ekvivalens mellan massproduktion och betingelserna för arbetskraftens produktion förs- vunnit, det som var bestämmande för fordismen.

Vi sade att det var ganska enkelt att uppfatta denna sammanhållning på den allra största skalan, men den skulle inte existera på den nivån om man inte fann den på alla andra nivåer. Det är endast genom att finnas på alla andra nivåer som den kan vara något sammanhållet och inte någon juxtaposition [slummässigt sammanförda delar, ö.a.], ty det är därigenom, i det att den återfinns på alla nivåer, som det kan finnas en världsmarknad för produk- ter, kapital och arbetskraft. Zonindelningen mise en abîmes [En procedur där en bild sätts in i sig själv eller där ett verk framställs inuti ett verk av samma typ, vilket skapar ett självliknande mön- ster. Ö.a.] är en funktionell bestämning av kapi- talet; den upprätthåller, trots avbrottet mellan de två, expanderande världsmarknader och en plan- etär utvidning av den disponibla arbetsstyrkan, detta utanför deras nödvändiga relation inom ett och samma rum av en i förväg bestämd reproduk- tion. (Det är därför som zonindelningen måste vara en mise en abîmes.) Ett verkligt kraftprov, ett »tillfixande» under loppet av omstruktureringen, som inte någon storslagen regulationistisk eller nyliberal strategi hade kunnat förutse.

Vi kan endast tala om globaliseringen av kapital- ets värdeförmering i så måtto som det hierarkiska ordnandet inte rätt och slätt ställer tre typer av rum vid sidan av varandra i världsskala där dess funktioner visar sig som ett jämt och homogent block. Om något sådant hade varit fallet skulle grundprinciperna för det omstrukturerade kapi- talet såsom globalisering, särkopplingen mellan kapitalförmeringen och arbetskraftens reproduk- tion, försvinna.

Avbrottet mellan en nödvändig relation mellan ka- pitalförmeringen och arbetskraftens reproduktion splittrar de sammanhållna reproduktionsytorna i sina regionala och även nationella indelningar. Särkopplingen producerar sina skärningspunkter och sin oändliga upprepning. Exploateringen och dess reproduktion organiserar en geografi där varje territorium sätter den globala hierarkiska or- ganiseringen en abîmes. Inom varje nivå på skalan uppställer sig och förenas en »överutvecklad» kär- na, zoner prydda med en mer eller mindre kraftig kapitalistisk koncentration; kriszoner där direkt våld utövas mot de »sociala sophögarna», margin- aliserade, ghetton, en underjordisk ekonomi av handel med kvinnor och män som kontrolleras av olika slags mafia.

I denna nya värld upprättas ett repressionssystem närapå överallt som förutbestäms av en snäv kon- formitet mellan våldets organiserande och organ- iserandet av ekonomin till en punkt där skillnaden mellan krig och fred, mellan polisoperationer och krig, utplånas. I Brasiliens favelas, på fängelserna i usa, i de stora metropolernas förorter, i Kinas frihandelszoner, längs oljestråken runt Kaspiska havet, på Västbanken och i Gaza, har det polisiära kriget blivit en samhällelig reglering: arbetskraf- tens demografi, geografi, hantering [gestion], re- produktion och exploatering. Det handlar om en hantering i världsskala: inkomster nära gränsen till överlevnad, under dödshot för de massor av individer som kastas mot städerna till följd av förstörelsen av jordbruket, bortkörda efter att ha blivit utnyttjade och massakrerade av paramilitär- er eller parapoliser.

Ett enande av det kapitalistiska rummet

Dauvé och Nesic erkänner att hela världen »inte kan likna Amsterdam eller Chicago», men säger samti- digt detta: »omstruktureringen har endast någon mening om den återförenar det allra mest moder- na kapitalistiska området med den övriga världen runt detta område.» Denna återförening har aldrig varit så intim just därför att det inte längre finns några autonoma och självcentrerade områden och för att den är reell på alla nivåer, på grund av den ömsesidiga sammanblandningen av de mest mod- erna och de mest marginella. Det är just denna ex- trema förening genom sammanblandning – slutet på var och en för sig – som Dauvé och Nesic, helt till följd av deras fordistiska nostalgi, betraktar som ett sönderfall.

Särkopplingen mellan arbetskraftens reproduk- tion och kapitalets värdeförmering, [strukturen av en] mise en abîmes i varje enskilt område av den globala hierarkin, det är kring dessa två samman- länkade punkter som den inre sammanhållningen hos den globala reproduktionen av de kapitalistis- ka samhällsförhållandena idag utspelar sig. »Kao- set» sticker i ögonen på Dauvé och Nesic till den grad att det förblindar dem. Men detta kaos är en- bart den kapitalistiska omstruktureringens ordn- ing. De grundläggande bestämningarna av det om- strukturerade exploateringsförhållandet breder ut sig i världsskala och reproduceras överallt på alla nivåer. Detta på grund av rörligheten i kapitalets reproduktion som påför utvinningen av mervär- det i sin relativa form. Lokaliseringen, territoriellt sammanfogad, av arbetskraftens reproduktion och kapitalets värdeförmering, var det paradigmatiska hindret för denna rörlighet och det sammanfatta- de alla de övriga.

Aldrig har värdeförmeringen så mycket som idag (och ändå mindre än i morgon) dragit in den största delen av jordklotet, Afrika inbegripet, tvärsigenom dess interna migration mot plantageregionerna, gruvzonerna, hamnmetropolerna och den utom- kontinentala migrationen mot Europa eller Sy- dasien. I hela västerlandet har det gamla förhål- landet mellan äldre och yngre brutit samman och frigjort de nödvändiga energierna till marknadens anarki, till den råa exploateringen av resurser som kontrolleras av ett fåtal större företag och vars vin- ster hamnar i Schweiz, Guernsey, Luxemburg eller på Jungfruöarna, via den lokala kleptokratin. Efter att ha utrotat de arbetande indierna har kapitalis- terna börjat importera svarta. Dessa människor är en aldrig sinande resurs. Allt det här är smutsigt och instabilt – sådan är kapitalismen –, men det är inte något »negativt herravälde», vilket inte bety- der ett dyft, utan det är en annorlunda organiser- ing av den kapitalistiska världen.

»Förr», närmare bestämt »1950», organiserades världen runt löneförhållandets och utbytets ex- pansion. »Detta är inte längre fallet.» Man kan inte, som Dauvé och Nesic, i Rubaks efterföljd, säga att arbetarklassen befinner sig i en »permanent ex- pansion» och samtidigt förneka denna expansion i världens alla regioner. Att säga att kapitalismen idag »drar sig tillbaka till sina historiska bastion- er», ens provisoriskt, är ett tecken på total blind- het. Från Kina till Mexiko, över självaste Afrika, är den hisnande utvidgningen av den urbana misären en formidabel expansion av utbytet. Dessa nyligen urbaniserade massor blir fångade i utbytets kret- slopp och resultatet är deras misär. Vilka var de framträdande dragen hos detta varuutbyte för mil- jontals kinesiska bybor, eller för byarna ute i bush- en? Sedan trettio år har hela Syd- och Sydostasien och länderna i Latinamerika fått se sin avlönade befolkning skjuta i höjden, och idag har Kina ry- ckts med i dansen, där kåkstäderna som utsträcker sig till periferin och som omgärdar stationerna är ett verkligt organiserande av lönearbete.

Det omstrukturerade kapitalet är hela tiden kapi- talet; det får utstå stora svårigheter, men dessa är dess egna svårigheter och de orsakas inte av att det inte längre är vad det var »förr i tiden». I ett exploateringssystem där lönearbetet organiseras som prekärt och roterande bland stundom väldiga massor, befriar kapitalet en större massa disponi- belt arbete än vad det absorberar produktivt och detta är på samma gång ett villkor för detta nya exploateringssätt och ett reellt »regleringsprob- lem».

Omstruktureringens kriterier ligger inte i en an- hopning av data om arbetsprocessen, lönearbetet eller globaliseringen – inte ens i deras dynamik –, utan i ett förändrat innehåll i och en förän- drad struktur för klassmotsättningen: ett skifte av kampcykel. Alla exploateringssättets förvan- dlingar blir enbart en omstrukturering av det ka- pitalistiska produktionssättet genom att det är en kontrarevolution gentemot den tidigare cykeln och en bestämning av en ny kampcykel. Det var dels det sätt på vilket integrationen av arbetskraftens reproduktion byggdes upp, dels mervärdets om- vandling till tillskottskapital, som hade blivit ett hinder för mervärdets tillväxt i dess relativa form.

Emot den tidigare kampcykeln har omstrukture- ringen avskaffat varje specificitet, status, välfärd, »fordistisk kompromiss», uppdelningen av den globala cykeln i nationella ackumulationsområden och det fasta förhållandet mellan centrum och per- iferi.

Omstruktureringens syntetiska grundprincip lig- ger i att avskaffa och ombilda allt som kan utgöra ett hinder för kapitalets självförutsättning, för dess rörlighet.

Nedbrytning och återuppbyggnad

»Idag bryter kapitalet ned mer än vad det struk- turerar» upprepar författarna. Vi hjälper till: det är sant, en nedbrytning av alla nationella kapital, i de framväxande ekonomierna, men också, vilket är betydligt mer intressant för att förstå fenomenets natur, i de allra mest utvecklade centrumländerna. Men är det så uppenbart som det verkar att kapita- let bryter ned mer än vad det strukturerar? Struk- turen finns på annat håll, i företagsstrukturen och deras nätverk liksom olika statliga/ understatliga/ överstatliga former av kontroll över territorium och hanteringen av arbetskraften.

En blick på den nationella eller lokala ramen kan visa att kapitalet bryter ned, men om man tar hän- syn till de tre nivåerna (den globala, kontinentala och den nationella eller lokala), oavsett inom vilk- en bransch som verksamheten äger rum, struk- turerar kapitalet i högsta grad rummet för dess värdeförmering, det vill säga reproduktionen av de kapitalistiska samhällsförhållandena.

Globaliseringen betonar de skarpa skillnader- na mellan redan befintliga områden och ökar de rumsliga ojämnheterna, men den gör mer än att betona dem; den skapar av dessa skillnader en hi- erarki inom en helhet som de inte kan få grepp om. Vid tiden för utlokaliseringarna »kompenseras» inte nedbrytningen av den regionala eller nationel- la industristrukturen genom att det skapas en ny nationell sammanhållning i de underutvecklade länderna som välkomnar de nya industriområde- na. Men sammanhållningen och strukturen exis- terar på annat håll: i världsskala. Dauvé och Nesic väntar sig av globaliseringen att den skall vara en upprepning i större skala av de nuvarande stora industrinationernas födelse. Efter att de konstat- erat det uppenbart omöjliga i minsta början till förverkligande av denna hypotes, drar de slutsat- sen, inte att deras hypotes inte är adekvat i förhål- lande till verkligheten utan att den reellt exister- ande kapitalismen inte har en adekvat karaktär i förhållande till deras hypotes.

Sålunda avslutas en historisk era då kapitalet »ännu kunde skryta med att ha en ›progressiv› karaktär, med uppdraget att röja allt ›ålderdomligt› ur vä- gen och att bevilja miljarder människor tillträde till ›moderniteten›». Givetvis står allt inom citat- tecken, fantastiska citattecken, men vi befinner oss inte långt ifrån en förfallsteori. Kapitalet var progressivt och är det inte längre. Vi lägger märke till att fram till »fordismens kris» var kapitalet inte verkligt progressivt, men det »skröt [vår emfas] med att ha en progressiv karaktär». Vilken otrolig nyansskillnad! Vi har här alltså som kriterium för kapitalets omstrukturering dess förmåga eller oförmåga att hålla fast vid en självrättfärdigande diskurs. Vi måste notera att om denna diskurs att låtsas »utrota svälten, öppna skolor, befria kvin- nan, att bidra med värdighet», om detta skulle vara ett kriterium, då kan man endast dra samma slutsats som George W. Bush, att kapitalismen be- finner sig mitt i en progressiv fas och att Kennedy och Rostow var upplysningsfientliga, då de enbart ville hålla tillbaka det onda.

Låt oss vara cyniska! Finns det något fullständi- gare tillträde till moderniteten (utan citattecken) än de hundratals miljoner kinesiska bönder som trängs ihop som tillfällig arbetskraft i metropol- ernas utkanter under de gnistrande skyskraporna, än de tiotals miljoner unga indonesier som till- verkar multietniska barbiedockor, än de tolvåriga liberier som, med uzi i hand, blir indragna i den internationella diamanthandeln, än den fjärdedel av de unga moldaverna mellan 18 och 30 år som söker sig till prostitution i Västeuropa.

Om cynismen hindrar oss från att vilja anpassa den kapitalistiska marknaden efter vår hypotes så nöjer den sig emellertid med att fastslå sak- ernas tillstånd och säga att »såhär ser det ut». Vi har försvarat att den nedbrytning som Dauvé och Nesic talar om bara är en illusion som uppstår på en viss skala, att den är en omstrukturering och inre sammanhållning i världsskala, huvudsakligen tvärsöver de multinationella företagens organisa- tion. Man kan invända att de senare endast svarar för en bråkdel av den kapitalistiska produktionen i världen. På det svarar vi att de kontrollerar och hierarkiskt ordnar branscherna som de är verk- samma inom och att de för så gott som alla företag är den nödvändiga genomfarten för att nå tillträde till marknaden. Men det finns en annan mycket mer grundläggande invändning: att strategierna från sammanhängande företag uppställda sida vid sida, på deras nivå, inte ipso facto [genom sig själv] ger den kapitalistiska reproduktionen dess logiska sammanhang.