Kategorier
Evenemang

Fikaallmänningar på Ålidhem


Fikaallmänningar

varje lördag
klockan 14.00–18.00

Sedan september 2013 har en så kallad fikaallmänning regelbundet ägt rum på kulturhuset Klossen vid Ålidhems centrum i Umeå. Kanske har du varit där någon gång. Kanske läser du om det för första gången här och nu.

Vi startade upp detta projekt som ett försök att skapa ett alternativ till alla de fik runt om i stan där prislappen på en kopp kaffe och en chokladboll ständigt växer sig större i takt med profitkraven. Vi ville skapa en allmänning i vårt bostadsområde, ett gemensamt utrymme där andra regler än penningens styr; ett annat sätt att fika på. Principen är mycket enkel: Vi turas om att fixa fikabröd och andra ätbarheter. Tillgången till fikat är sedan öppen för alla, utan kostnad. Och ju fler vi är som deltar, desto mindre ansträngning krävs per person.

Nu har det varit juluppehåll, men på lördag öppnar vi upp fikaallmänningen igen! Från och med den 25 januari fyller allmänningen foajén på Klossen varje lördag, klockan 14.00–18.00. Kom förbi med eller utan sällskap. Har du nåt fikabröd till övers hemma i skafferiet, ta med det att dela med dig av, eller dra ihop en bakkväll med dina vänner innan. Ju mer som görs tillsammans, desto roligare blir det!

Vi börjar med förberedelserna ungefär en timme i förväg, sköter om platsen under tiden, och stannar kvar efteråt och plockar undan. Det är bara att hjälpa till så mycket man kan och vill.

Välkomna!

Allt åt Alla Umeå har en självständig allmänningsgrupp, som utöver att sköta om och utveckla fikaallmänningen även sysslar med flera andra liknande projekt i olika skalor. Vill du vara med och planera tillsammans med oss eller är ni några som funderar på att starta upp egna allmänningar; kom gärna förbi någon lördag och snacka lite! 

Kategorier
Allmänt

Intervju: Allt åt alla på “Rätten till staden känner inga gränser”-demonstration i Hamburg

Den 21a december 2013 arrangerades en stor demonstration av den autonoma rörelsen i Hamburg i solidaritet libyska flyktingar i staden, mot lyxrenovering av hyreshus i St Pauli och mot kommunens försök att omvandla det ockupera huset Rote Flora till någon slags kommunalt projekt. AÅA Malmö och Lund fixade en resa ner med ett tiotal aktivister från Skåne och Stockholm, för att hjälpa våra kamrater i Avanti med att arrangera ett Rätten till staden-block. Dagen slutade i ett våldsamt polisingripande och omfattande upplopp, och har varit en bidragande orsak till att mycket omdiskuterade “visitationszoner” upprättats på tre platser i Hamburg. 

AÅA webred: Varför var det demonstration? Vilka frågor stod på spel? Vad är den lokala bakgrunden?

Jonas: Det har pågått en rad olika kamper mot hyreshöjningar, om det offentliga rummet, mot gentrifiering och om ockuperade hus i Hamburg under flera år, vilket för kanske fem år sedan gav upphov till en kraftfull Rätten till staden-rörelse med rötter tillbaka till 80-talets ockupanter men med ett större socialt fokus. Rörelsen har fått stort genomslag inte bara i aktivist-scenen, utan även dragit in nya grupper i dessa kamper och på så sätt tvingar kommunens politiker att reagera. Samtidigt som detta har hänt i Hamburg – och många andra städer – har två kamper seglat upp i staden: för bevarande av det gamla och tyvärr tokigt slitna ockuperade huset Rote Flora, och för en grupp på runt 300 självorganiserade libyska krigsflyktingar att stanna och ges sociala rättigheter i väntan på uppehållstillstånd. Demonstrationen var ett försök att koppla ihop dessa två frågor genom att inordna dem i den större diskussionen om “rätten till staden”. Rätten till staden-aktivister har under sommaren jobbat kring båda dessa frågor, och inte minste frågan om Libyen-flyktingar har dragit enorma stöd-demonstrationer och satt en fantastisk press på de lokala politikerna. Demonstrationen den 21a var dock första gången som Rätten till staden inte bara länkade samman projekten genom att samarbeta med dem, utan genom att föra samman dem i samma demonstration. 

 

AÅA webred: Vad ville ni som organiserade aktivister bidra med, och hur?

Jonas: Vi ville gå i Rätten till staden-blocket eftersom det till stor del arrangerades av Avanti, en utomparlamentarisk socialistisk organisation vi har ett ganska utvecklat samarbete med sedan några år tillbaka. Som jag ser det är det som man kan bidra med i en den här typen av mobilisering oftast att vara någon handfull i en ganska tight och väl sammansvetsad grupp som helt enkelt bara tar det lugnt och gör som man bli tillsagd av demonstrationsledningen så gott det går. Som utomstående är det lätt att det blir fel när man ska ta egna initiativ utan att känna till alla lokala förhållanden, så då är det bra ha en stark struktur att inordna sig i. Vår grupp tog helt enkelt en kedja i början av demon och höll den så gått vi kunde tills demonstrationen splittrats upp. Vi är så klart intresserade av att lära oss mer av Rätten till staden nätverket, som ju är något av de politiskt mest intressanta som sker i Europa just nu – och inte minst kring hur de 300 libyerna har självorganiserat sig och vilken typ av stöd från aktivistgrupper som har fungerat och inte fungerat i relation till det. Eftersom förloppet blev så våldsamt var det svårt att göra detta, då Libyerna inte ens kunde komma in i demonstrationen – men det blev en del ganska spännande diskussioner senare på kvällen på de efterföljande stödfesterna och ett rave i det ockuperade kvarteret Gängeviertel…

 

Eftersom det var stora demonstrationer i Kärrtorp samma helg hjälpte vi en ultrasgrupp att översätta och fixa solidaritetsbanderoller på FC St. Paulis hemmamatch mot Karlsruhe, och vi gjorde även en liten hälsning från oss och våra värdar i Avanti med en gemensam solidaritetsbanderoll.

 

 

 

AÅA webred: Hur såg mobiliseringen ut? Hur var själva demonstrationen? Hur kändes det?

Martin: Mobiliseringen inför demonstrationen hade uppenbarligen varit stor. Vi hörde att det var kamrater från flera andra länder på plats, bland annat Polen och Holland. Demonstrationen var vad vi såg inte särskild lyckad. Eller det beror ju såklart vad man ville ha ut av den. Jag tror vi lyckades gå 20 meter. Vad vi fick höra senare så hade den främre delen av demonstration blivit attackerad, eller attackerade, polisen. Det var kanske 30 minuter av stenkastning och flaskkastning och sedan lyckades polisen splittra upp och säcka demonstrationen. Men delar av den splittrade demonstrationen genomförde sina egna demonstrationer. När klockan slog fem förklarades demonstrationen avslutad men det fanns flera mindre oroshärdar. 

 

 



AÅA webred
: Hur svarade polisen? Vad händer under dagen och kvällen? Hur såg styrkerelationerna ut?

 

Martin: Polisen hade uppenbarligen kraftsamlat inför demonstrationen. Vi har hört lite olika siffror om hur många som skulle varit i tjänst under dagen och kvällen från 2800 till 4000 extra kravallpoliser i tjänst. Däribland var en rad influgna specialförband från olika tyska delstater som brukar räknas som bäst i världen på upploppsbekämpning. Minst tvåtusen verkar vara en säker siffra. Polisen agerade hårt mot demonstrationen. Från där jag stod såg man inte mycket mer än att polisen attackerade in i sidorna på vårt block. Vi lyckades trycka tillbaka dom åtminstone två gånger innan blocket retirerade upp på en sidogata. Där blev vi stående i en timme eller mer.

Jonas: Polisen hade full koll på demonstrationen, i den mån det ens går att kalla det för en demonstration. I efterhand kan man se att polisen gick in i fronten på de första blocket när det bara hade gått 50 meter – det ledde så klart till bråk. Då stängde de av alla sidogator till alla block, så att inte fler folk kunde ansluta sig och började pressa på framifrån. Trots mycket, mycket hårdnackat motstånd av Flora-blocket pressades den främre delen långsamt tillbaka in blocken längre bak, och våran kedje-struktur började brytas sönder. Även om polisen i vissa perioder trycktes tillbaka av ett hårt bombardemang spelade de inte någon större roll i sammanhanget, eftersom det fanns ett antal “lager” av avspärrningar och varje gång en avspärrning pressades bak fanns det en ny som hindrade demonstrationen från att bryta sig ut. Polisen provocerade helt enkelt fram en konflikt de visste skulle leda till hårda kravaller förr eller senare på den plats som de hade valt ut, och kunde därför inte bara kontrollera läget i flera timmar utan också se till att flera tusen aldrig kunde ansluta sig till själva demonstrationen och att demonstrationen aldrig kunde gå. Samtidigt som detta hände pågick ganska hårda kravaller i andra delar av Hamburg, men det var inte förrän polisen försökte flytta ut demonstrationen från samlingsplatsen genom att öppna upp en avspärrning som de verkligen tappade kontroll över läget. Under natten präglades staden av hårda kravaller, men man kan tänka sig att det skulle blivit ännu värre om inte polisen så tydligt slagit sönder alla strukturer och tröttat ut en majoritet av de demonstranterna under eftermiddagens säckning….


AÅA webred:
Vad blir de politiska resultaten? Hur kommer detta påverka de olika kamperna och möjligheten till liknande framtida samarbeta och hur kommer det påverka arbetat med fler stora demonstrationer? Och vad är grejen med visitationszonerna som upprättats nu?

 

Jonas: För Flora så har det ju sedan länge varit en situation som påminner om Ungdomshuset i Köpenhamn. Politikerna vill mest bli av med problemet, och efter vad som hände med Köpenhamn är de beredda att kompromissa för att undvika att staden förknippas med återkommande upplopp som en hämnd för en eventuell vräkning. Exakt var förhandlingar ligger nu är svårt, då en del broar har bränts samtidigt som hotbilden blivit ännu mer tydlig. Med sossarna vid makten i Hamburgs senat så kan man nog räkna med någon slags politisk lösning, speciellt med tanke på att de är indragna i en konflikt med markspekulanten som köpte Flora för ca 10 år sedan – vilket ju påminner om Fadershusets konflikt med Köpenhamns kommun. Hur som helst kommer Floras officiella ägare behöva vinna över delstatssenaten om han ska göra något med huset, eftersom det är de som kontrollerar polisen – och det kan bli svårt.

 

Däremot blev det ju uppenbart hur svårt det var att föra samman kamper med väldigt olika dynamik och formad av helt olika politiska kulturer i samma demonstration. Även om ingen på ett strategiskt plan egentligen ville ha upplopp – eftersom det skulle göra det svårare att avsluta förhandlingar om Flora och dra legitimitet från de andra sociala kamperna – var det oundvikligt. Och fastän Flora-kampanjen behövde Rätten till staden-nätverket för att få en breddad mobilisering och Rätten till staden-nätverket såg Rote Flora som en oerhört viktig fråga, blev det uppenbart att hur lätt det var för polisen att provocera demonstrationen till att övergå i kravaller, och vilket en oerhörd repressionssapparat polisen har att sätta in i sådana situationer, kommer göra det svårt för fler liknande samarbeten Så även om en stark hotbild har skapats och folk är oerhört arga på polisen, är de politiska splittringen mellan olika grupper kring mycket större än förut. Det kommer bli ett problem.

 

Visitationszonerna innebär att ett gammalt polisbeslut återupplivats som ger polisen rätt att kräva id och visitera personer utan brottsmisstanke. Som förevändning har ett angrepp på en polisstation i St Pauli en vecka efter demonstrationerna, där poliser utan skydd fick gatstenar kastade på sig – något som eventuellt verkar vara en ren lögn. Zonerna har kombinerats med massiva polisinsatser vid spontana protester mot polisens repression efter den 21a, så det blir ett sätt att omöjliggöra en politisk kritik av situationen – och det är ju ett reellt problem.

 

Martin: Dom här visitationszonerna är verkligen ett tecken på att politikerna är desperata.

 

AÅA webred: Tack för informationen, vi ser fram emot att höra mer om utvecklingen i Hamburg i framtiden.

 

[Efter en rad protester och hot om en juridisk process har visitationszonerna upphävts av polisen själva, den 13 januari 2014.]


 

Kategorier
Allmänt

Nolltaxa den bästa enhetstaxan – Protester mot höjda busspriser

Upplands Lokaltrafik och Uppsalas politiker har åter beslutat om en höjning av busspriserna i Uppsala. Enligt förslaget kommer stadskortet att höjas från 525 kr till 790 kr, alltså en höjning på 50%. Förslaget behandlas i landstingsfullmäktige den 4:e februari. Ännu en gång försvåras alltså vardagen för alla oss som är beroende av kollektivtrafiken och Uppsala blir en dyrare och krångligare plats att leva i. Priset på bussresor var redan tidigare ett av de högre i landet. Politikerna pratar gärna om kollektivtrafiken som en viktig del av staden och UL har sedan 2010 haft som mål att fördubbla antalet resenärer på 10 år. Trots detta mål har de gång på gång höjt biljettpriserna.

Inför det senaste förslaget har Uppsalaborna börjat protestera. Det har startats en facebooksida, skrivits insändare och en manifestation planeras om ett par veckor. Förslaget som det ser ut nu ska självklart stoppas, men det räcker inte. En stad värd att bo i förtjänar mer än så. Det enda vettiga alternativet idag är en gemensamt finansierad och avgiftsfri kollektivtrafik, alltså nolltaxa. Helt utan stadskort, biljettsystem och kontrollanter. Att resa kollektivt borde vara en rättighet, men det rådande systemet som bygger på att alla människor ska betala en och samma avgift oavsett inkomst är djut orättvist. De rikare får bättre möjligheter att använda kollektivtrafiken. Uträkningar visar att bara de med en månadsinkomst över 75 000 kr i månaden skulle betala mer än i dagsläget. Dessutom skulle avgiftsfri kollektivtrafik ge miljövinster (då fler skulle byta bil mot buss) och bättre arbetsmiljö för chaufförerna som slipper kontrollera biljetter. Vi skulle få ett öppnare, rörligare och mindre segregerat Uppland.

När vi deltar i protesterna som mot det aktuella förslaget är det viktigt att minnas att detta varken är den första eller sista prishöjningen. Politikerna och UL har denna gång gjort allt de kunnat för att ställa de som bor på landsbygden mot de som bor inne i Uppsala, genom att paketera det hela som en enhetstaxa. I längden förlorar vi alla på de ständiga prishöjningarna och en allt dyrare kollektivtrafik. Mot UL:s försök till splittring önskar vi oss ett enat Uppland för nolltaxa. Vi håller dessutom med UL om att det är viktigt med enkla och enhetliga system. Därför måste vi tillsammans driva kravet på en avgiftsfri kollektivtrafik, den enda enhetstaxan värd namnet!

Läs mer:

Plankning i Uppsala

Manifestation: Stoppa prishöjningen i Uppsala stadstrafik!

Facebook: Stoppa den nya busstaxan i Uppsala

Namninsamling: Stoppa den nya busstaxan i Uppsala

Kampanj: Behåll stadskortet

Kategorier
Allmänt

Vad kan vi förvänta oss av 2014?

Sedan ett par år tillbaka genomförs i Umeå en omfattande stadsomvandling. Det märks i förändringen av stadens ytliga, bildliga karaktär. Hus byts ut mot nyare hus, lägre blir högre, sten blir glas och metall. Men det är också något mycket mer komplicerat: en förändring av själva förutsättningarna för de som lever sina liv här. Både konkret genom att mötesplatser och ideella kulturlokaler läggs i ruiner, och mer abstrakt genom att fastighetsvärden trissas upp och gör butikslokaler, hyresrätter och bostadsrätter dyrare.

Detta är vad vi kanske inte lägger märke till med blotta ögat. Att en mindre näringskraftig butik här och där plötsligt är borta, utbytt mot en större likriktad kedja. Att hyresgästerna i de få hyreshus som överhuvudtaget finns kvar är en lite mer likartad skara än de var för fem eller tio år sedan. Att de ideella föreningarna inom kultur, politik och social verksamhet sakta bytts ut mot mer näringsinriktad kontorsverksamhet.

De med låga inkomster trängs längre och längre ut i periferierna, vi får en mer segregerad stad. När vi väl ser helheten av en sådan förändring är den redan ett faktum, betydligt svårare att motverka.

Faktum är att nästan all kritisk forskning och teori om städer som genomfört denna typ av stadsomvandling pekar ut samma problem. Ökade klassklyftor, ökad segregation. Ju fattigare du är, desto hårdare drabbas du. Detta är viktigt eftersom det visar hur det som på ytan ser ut som en intressekonflikt mellan kulturliv och näringsliv i själva verket är en betydligt större klasskonflikt om staden som sådan. De som kämpar för att bevara en smal musikscen som Verket i centrum, en teaterscen för amatörer som Saga, eller ett bibliotek på stans mest attraktiva tomt – dessa kämpar också för att rikta stadsutvecklingen åt ett helt annat håll; ett som främjar helt andra intressen.

Det är förstås i någon mån sant som de ständigt säger, att ”städer konkurrerar med varandra” om resurser, invånare, ekonomiska investeringar och turister. Detta betyder emellertid inte att den nyliberala, privatiseringsbejakande formel som använts här i Umeå det senaste decenniet är den enda vägen. Vi säger detta eftersom det är viktigt att förstå att våra politiker inte blott förvaltar staden utifrån någon slags naturlag, utan bedriver en i hög grad ideologisk stadspolitik av exakt samma sort som motiverar privatiseringar av välfärd som skola, vård och omsorg. En politik där den röda tråden genom alla beslut med koppling till stadens planering och utveckling är att överföra makt och resurser till privata intressen i allmänhet, och fastighetsägare i synnerhet. Vi ser det i de nya översiktsplanerna som reglerar formen för stadsutvecklingen, vi ser det i beslut att bilda gemensamma institutioner som VisitUmeå där planering sker mellan kommun och näringsliv i intim samverkan, vi ser det i stora byggprojekt som Kulturväven där kommunen aktivt överför skattemedel till en privat aktör som i förlängningen tar ut denna i vinst. Vi ser det också i riktningsbeslut som säger att kommunen inte ska äga fastigheter som inte innehåller ”kärnverksamhet”.

Vi kallar detta för en fråntagandets politik, eftersom det är precis vad det är. En överföring av platser, makt och ekonomiska resurser från en offentlig eller till och med gemensam sfär, till privata intressen. En politik som gynnar de rikaste, på bekostnad av medborgarna i allmänhet, och de fattigaste i synnerhet.

Det gemensammas politik
Låt oss vara tydliga här. Vi erkänner kampen om staden som en konflikt mellan motsatta intressen. Det som är bra för Umeå är nödvändigtvis varken kort- eller långsiktigt bra för Balticgruppen, och vice versa – trots att detta påstående nötts in i vårt medvetande de senaste åren. En kapitalägare måste till syvende og sist tjäna pengar. När en fastighetsägare gör detta genom att höja hyrorna på våra lägenheter är detta en förlust för hyresgästen. När handlare tjänar på att tvinga fram en rivning av en offentlig mötesplats för att den är en ”stoppkloss för handeln” är detta en förlust för de som på olika vis använder denna plats av olika anledningar. När näringslivet tvingar bort ett stadsbibliotek från stadens mest attraktiva tomt är detta en förlust för de som främst kommer låna böcker utifrån premissen att biblioteket ligger på en plats de automatiskt passerar i stress på väg från jobb till kollektivtrafik. När ideella kulturföreningars lokaler rivs för att lämna plats åt hotellbyggen är det en förlust för alla de som använder dessa lokaler, men också för en långt bredare skara som i vågor trängs längre och längre ut i stadens periferier när fastighetspriserna stiger. När tidigare demokratiska processer flyttas över till samverkansprojekt utan offentlig insyn i och med ägandeformerna, är detta en förlust för alla umebors möjlighet att styra staden i en riktning som tillgodoser deras behov och begär. De politiker som idag styr, från vänster till höger, företräder de rikas intresse i denna intressekonflikt. Det är den konkreta innebörden av de senaste decenniernas politik, och det måste man kunna stå till svars för.

När vi riktar kritik mot denna utveckling kallar de oss ”dödgrävare” och ”bakåtsträvare”. Dom sätter ord i våra munnar och säger att vi vill att tiden ska stanna upp, att staden ska konserveras i dess nuvarande form. Ingenting är mer förljuget! Vi vill ha en mer demokratisk stad, en utveckling som utgår från att de som bor här har ett verkligt inflytande att forma sin närmiljö efter sina behov och begär – sina önskemål och drömmar. En stad som utraderar klassklyftor istället för att utvidga desamma.

Vi förstår också att en sådan utveckling bara kan skapas genom att gå i konflikt med den ordning som idag leder i rak motsatt riktning; som gynnar de vars intressen är motsatta våra.

I Spanien ljöd ett slagord över torgen efter den ekonomiska krisens utbrott: ”Democracia real ya!” – verklig demokrati nu. Där, precis som på så många andra platser i världen, vände sig människor mot den fråntagande politikens projekt för att söka nya vägar. Först ockuperade man torgen och skapade folkförsamlingar. Idag har man flyttat vidare ut i bostadsområden och kvarter där ett myller av grupper experimenterar med nya sätt att leva tillsammans, tillgodose sina behov, ta kollektiva beslut och göra motstånd mot ökande ojämlikhet. Vi behöver inte invänta en situation av akut nöd för att finna beröringspunkter i de senaste årens globala protester. Istället ska vi låta oss inspireras, och göra Umeå till ett socialt laboratorium för verklig demokrati, jämlikhet och växande gemenskap!