Kategorier
Malmö

Lärdomar från Limhamn

(Bild: Victor Pressfeldt)

Ett par dagar har gått sedan Skåne mot Rasisms demonstration under parollen “Kämpa Malmö – SvP ut ur Malmö”. Vi har läst rubrikerna om polisvåld, kålsupare, hästar och osynliga gatstenar. Många är skärrade, några är skadade för livet, men nästan alla är förbannade. Antingen på oss eller på polisen. Demonstrationen har i sitt efterspel slutat handla om nazism. Den har kommit att handla om vår rörelse, den revolutionära vänstern, och vår relation till polisen och i förlängningen till staten.

I våras blev vi inbjudna att prata på Vänsterns studentförbunds sommarkurs på temat Staten. Vi insåg snart att vi inte hade en gemensam förståelse av vad staten är och hur vi ska förhålla oss till den. Vi startade en studiecirkel och försökte läsa oss fram till svaret på frågan “hur ser vi som revolutionärer på staten”. Efter ett par veckor kom svaret – staten är våld. Den är våld på många olika sätt. Den är det genom arbetsförmedlingens stegrande krav. Den är det genom sina gränser. Den är det genom steriliseringar av transpersoner. Den är det genom sina sållningssystem av barn och unga. Den är våld genom sin militär och polis. Staten är våld mot arbetarklassen varje dag. För våld är nödvändigt i ett samhälle där stöld av människors tid står i centrum. Våld är ett måste i ett samhälle där majoriteten ska lyda de få. Hela samhället bygger idag på föreställningen om att staten har rätt att bruka våld mot olika oroshärdar; det kan vara för snabbt ökande arbetslöshet, det kan vara könsöverskridande handlingar, det kan vara människor som inte lyder polisens order.

Anledningarna till att vi agerar antifascistiskt är många. Men idag agerar vi framför allt för att vi är tvungna att göra det. Vi vet att den fascistiska rörelsen i tider som dessa riskerar att utvecklas från att bestå av marginaliserade grupper endast starka nog att skada individer ur arbetarklassen, till att påverka den redan våldsamma staten att bli ännu mer våldsam. Vi är tvungna att agera i frågan eftersom olika skikt av arbetarklassen redan kämpar mot fascisterna och att dessa riskerar att stå svaga och splittrade om inte erfarenheter sprids och allianser byggs. Att sprida dessa erfarenheter och hjälpa till att bygga allianser är den funktion som vi revolutionärer kan fylla.Vi kan dock aldrig agera i frågan om antifascism i tron om att dessa fascister är vårt största hot, gör vi det är vi dömda att förlora. Det våld som fascisterna står för i nuläget är ingenting jämfört med det våld som det kapitalistiska samhället utsätter människor för varje dag. Vi måste helt enkelt agera i frågan om antifascism som en förlängning av alla de andra klasskonflikter vi verkar i och förstå att dessa inte skiljer sig åt nämnvärt. Vi måste agera i dem långsiktigt och med målet att gå bredare och starkare ur dem.

Bild: Victor Pressfeldt

I lördags var staten en särskild typ av våld. Det var batonger, pepparsprej och polishästar. Detta skedde under vad som kallas Nationella Förstärkningsorganisationen, NFO. NFO finns till för att den lokala polismakten ska få resurser och ledning under “särskilda händelser”. Valåret 2014 bedöms vara en enda gigantisk “särskild händelse”. Valet anses innebära risk för “allvarlig ordningstörning”. Till och med en handfull, marginaliserade nazister som står och gastar på ett torg ska få tillåtelse att göra detta, kosta vad det kosta vill.

Som utomstående är det lätt att tro att polisens agerande gentemot blockaden var ett resultat av en våldsspiral mellan demonstranter och polis. Det ironiska är att det är precis tvärtom, och det är inte första gången detta sker. Under de senaste 20 åren är det uppenbart att polisens våld har varit kraftigare gentemot grupper som inte använt våld för att försvara sig själva. Ockupationsfestivalen i Lund 2009 liksom Skåne mot Rasisms blockad i lördags var uttalat ickevåldsamma. De hade samma typ av kodex, med den uttalade metoden att ta sig förbi polisen utan att använda våld. Polisen försökte med våld slå tillbaka ockupanterna och då dessa inte backade, stegrade polisen sitt våld.

Det finns massor av exempel. Porrblockaderna 1998, Reclaim the streets i Malmö 2000 och Ekofinmötet i början av 2001. Anledningen till att polisen är brutalare gentemot icke-våldsaktioner än sammanhang där upplopp ligger närmare till hands är enklare än vad man kan tro. En demonstration, blockad eller aktion som inte har förberett sig på att möta våld drar sig undan, splittras eller omvandlas till ett upplopp som reaktion på polisens våld. Den massa som stannar kvar är den som gjort sig beredd på att stå pall. Under blockaden på Limhamns torg kunde vi se detta i praktiken. Polisvåldet möttes inte av stenkastning eller brandbomber. Massans svar var att åter sluta sig och närma sig polisen utan koordinerat våld. Den överhängande majoriteten följde ickevåldskodexen så långt att man var beredd att riskera livet. Om planen hade varit annorlunda, om syftet hade varit ett upplopp, hade tidningsrubrikerna varit helt annorlunda.

Med detta sagt hade inte ett upplopp gjort att vi uppnådde vårt mål, snarare tvärtom. Blockaden av Limhamns torg var målet för dagen, men vi som organiserade antirasister har ett större mål som står över alla andra. Det är att växa, få förtroende och bli starkare. Det gör vi genom att vi håller vad vi lovar och att vi gör det kollektivt och handfast. Det gör vi genom att agerar i framkant av det som uppfattas som rimligt. Ett halvår efter att nazisterna försökt mörda oss, var det rimligt att förvägra dem våra torg.

Vi får inte fastna i en debatt om polisens specifika agerande, den debatten vinner vi aldrig. Vi kan möjligtvis tillfälligt hindra vissa väldigt brutala uttryck. Polisens regelverk kanske just nu begränsar dem från vissa handlingar, men att begära en polis som inte är våldsam är att begära en kapitalism utan stat. Missförstå oss rätt: vi vill inte ha någon stat, vi vill inte ha någon polis och vi vill framförallt inte ha någon kapitalism. För oss är inte problemet med polisen vilken grad av våld dom använder. Vi hade inte varit nöjda med en polis som förhindrat oss från att stoppa nazisterna utan att använda hästar, batonger eller pepparsprej. Vi är inte nöjda förrän vi har riktig demokrati och ett samhälle efter devisen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov.

Vi kommer ingenstans om vi låser oss i att vara offer. Framtiden tar vi genom att agera, vinna och bli starkare. Vi vinner inte genom att stånga oss blodiga mot den borgerliga statens regelverk eller utröna storleken på de påstådda kastade stenarna.

Vi misslyckades med vårt försök att stänga ner nazisternas möte. Vi var helt enkelt inte beredda på eller starka nog för polisens omfattande och brutala insats. Nu måste vi nyktert utvärdera våra praktiker. Detta är inte den första gången våra blockader har misslyckats. Ifall vi ska kunna vinna och bli starkare måste vi hitta nya praktiker utan att göra avkall på vår övergripande politiska strategi. Vi må ha misslyckats med att uppnå lördagens mål, men vi vann andra segrar. Den solidaritet och sammanhållning som demonstrationsdeltagarna visade var fantastisk. Vi höll vår konfrontativa icke-våldslinje så långt som det överhuvudtaget var möjligt. Vi är stolta över att omkring 2000 Malmöbor agerade tillsammans och fullständigt störde ut nazisternas möte. Vi är stolta över att polisen bedömde oss vara en så stor maktfaktor. Detta kan vi ta lärdom av och stärkas av som rörelse. Detta bär vi med oss från Limhamn.

För en framtid värd att tro på,

Allt åt Alla Malmö

 

Kategorier
Allmänt

Umeå2014: Stadsmarknadsföring eller kultursatsning?

Kultursatsning eller kulturmaskerad stadsmarknadsföring? Allt åt Alla Umeå har granskat var kulturhuvudstadens pengar tog vägen och samtidigt kollat läget för den långsiktiga finansieringen av stadens kulturverksamheter. Vi kan idag avslöja att nästan 60 procent av den totala budgeten för Umeå2014 gått till marknadsföring, administration och arrangemang av marknadsföringskaraktär.

Umeå skulle bli kulturhuvudstaden som lärt sig av tidigare städers misstag. Här skulle det lokala kulturlivet få hela kakan för att långsiktigt bygga upp sina verksamheter. Ingen central arrangörsgrupp skulle existera och kultur skulle inte köpas in utifrån. När vi granskat siffrorna för kulturhuvudstadensårets sammanlagda budget på 185 miljoner kronor är dock verkligheten en annan.

Pengarna har gått till marknadsföring

Cirka 57 % av utgifterna, över 100 miljoner kronor, har gått till administration, marknadsföring och egna arrangemang såsom Caught by Umeå-turnén och årstidsinvigningarna. På sistnämnda kategori har nästan 60 miljoner kronor lagts – 22 miljoner mer än de 38,6 miljoner som det samlade fria kultur- och föreningslivet fått dela på. Den absolut största enskilda budgetposten står den första invigningsceremonin i Rådhusparken för. Den trumfar till exempel alla de arrangemang Norrlandsoperan, som är den största institutionella vinnaren, fått bidrag för med åtskilliga miljoner.
Vi har i vår granskning även valt att göra en uppdelning mellan offentligt ägda institutioner och det fria föreningslivet (till vilket vi även räknat enskilda konstnärer). I den första kategorin hittar vi kulturinstitutioner ägda av kommun, stat och landsting såsom Norrlandsoperan, museerna, bibliotek, kommunal musikskola och liknande. I den andra kategorin har vi självständiga föreningar, även om många av dessa erhåller olika former av offentliga stöd även utanför kulturhuvudstadsåret.

Kategorin institutioner har delat på 39,5 miljoner kronor utbetalade mellan 2012-2014. Aktörerna i kategorin är relativt få, och har fått relativt sett stora bidrag för sina projekt. Mest har, som sagt, Norrlandsoperan fått som för en rad olika projekt landar på en sammanlagd summa om cirka 15 miljoner. I denna kategori återfinns även Kulturhuvudstadsutskottets utbetalningar till kommunens egna enskilda projekt och nämnder/förvaltningar.

Föreningslivet – många har delat på liten tårtbit

Vad har då föreningslivet fått? Umeå2014:s konstnärlige ledare Fredrik Lindegren upprepar gärna att över 100 föreningar fått dela på cirka 80 miljoner kronor. Det är en sanning med modifikation i detaljerna. Institutionerna borträknade har föreningar och enskilda aktörer fått samsas om 38,6 miljoner kronor mellan 2012-2014. Majoriteten av de aktörer Lindegren nämnder har fått en kulturskjuts på 20 014 kr, vilka sammanlagt utgör en mindre summa än till exempel den musikfestivalen UxU festival fått. Sammanfattningsvis kan man konstatera att många delat på lite, i motsats till den institutionella kategorin där få delat på ungefär samma summa.

Det bör här tilläggas att sökta pengar från kulturhuvudstadsutskottet villkorats hårt i dess formmässiga karaktär. Kulturaktörerna har i princip uteslutande fått bidrag för att göra evenemang i motsats till att till exempel långsiktigt bygga upp sina verksamheter genom internutbildningar, inköp av infrastruktur eller skapande av nya lokaler. Som vi tidigare visat har tvärtom kulturell verksamhet centraliserats till Kulturväven, samtidigt som ett flertal enskilda lokaler försvunnit i stadsomvandlingens kölvatten.

Kulturens långsiktiga finansiering

I vår granskning har vi, vid sidan av kulturhuvudstadsårets budget, även granskat situationen för kulturens långsiktiga finansiering i Umeå. Frågan har varit högaktuell de senaste åren, i och med ökade hyreskostnader i samband med Kulturvävens tillkomst liksom kärva ekonomiska prognoser. I början av 2013 kom även Umeå kommuns egen internrevision med hård kritik mot bristen på långsiktig planering och budgetering. En kritik som gällde å ena sidan finansieringen av Kulturväven, å andra sidan finansiering av en utlovad avtrappning av bidragen från kulturhuvudstadsutskottet till olika kulturaktörer.

Vad gäller Kulturväven är resultatet känt. Med tiden har de storslagna visionerna om sammanvävda kulturella verksamheter och dygnet-runt-öppet kokats ner till ett minimum. De ökade hyreskostnaderna har, tillfälligt, lagts på kommunstyrelsen i 2014 och 2015 års kommunala budgetar. Vad gäller öppettider blir de i bästa fall samma som på nuvarande stadsbibliotek, och inga medel har i dagsläget tillförts för det så kallade ”vävandet”, eller för att utveckla biblioteksverksamheten i den riktning som man pekade ut i visionerna. Frågan om finansiering av verksamhetsutveckling och ökade verksamhetskostnader i Kulturväven är, för att vara tydliga, idag inte löst och våra farhågor att dessa pengar på sikt kommer tas från finansiering av övrig kulturverksamhet kvarstår därför.

Hur ser det då ut med utlovad avtrappning av bidrag till olika föreningar och festivaler efter 2014? Vi kan krasst konstatera att inga pengar tillförts kulturnämnden i budget för 2015 samtidigt som en rad utfärdade löften finns från kulturhuvudstadsutskottet till enskilda projekt och föreningar. Hur Kulturnämnden ska lösa även dessa kostnadsökningar inom nuvarande budgetramar är, än så länge, okänt då Kulturnämnden ännu inte lagt sin specificerade budget för kommande år. Klart är emellertid att de, precis som i fallet med Kulturväven, måste tas någonstans ifrån, vilket gör risken stor för att andra delar av kulturlivet får ta smällen.

Slutsatsen är att kulturhuvudstadsåret skapat ökade förväntningar liksom reellt ökade kostnader, som nu ska rymmas inom en budget utan ramökningar. På så sätt är det påkallat att säga att den ”stupeffekt” som talats om efter 2014 nu kommer att drabba det lokala kulturlivet.

Kategorier
Allmänt

Ett ”STORT TACK”

Idag gick Polisen i Uppsala län ut med ett ”STORT TACK” till åhörarna vid Jimmie Åkessons besök i Uppsala. Ett tack för att de respekterade yttrandefriheten.

Vi var många som i förmiddags samlades för att fylla staden med ljudet av antirasism och solidaritet. Vi samlades för att visa att vi inte tänker acceptera att vår stad, våra gator och torg, fylls av rasistisk propaganda. Vi möttes av en gigantisk polisstyrka som hade spärrat av stora delar av innerstaden där alla som ville passera tvingades till kroppsvisitering. Lappar hade satts upp för att bokstavligen skrämma människor till tystnad. Hela området var fyllt av poliser. Minsta burop, nyckelskrammel eller höjda röster bemöttes med hot om gripande. Några blev också gripna för detta.

Polismakten visade tydligt att de är beredda att tysta hela staden för att låta Sverigedemokraterna sprida sin rasistiska propaganda. Trots skrämseltaktiken och den massiva polisinsatsen visade Uppsalaborna att Åkesson inte har något här att hämta. Vi buade, skrek och skramlade – tillsammans.

Så vi i Allt åt Alla Uppsala vill också gå ut med ett ”STORT TACK”. Ett tack till alla som, runt om i hela Sverige, tar sig ut på gatorna och vägrar låta sig tystas. Den antirasistiska rörelsen verkar överallt där den visar sig mötas av en allt aggressivare polismakt. Kavallerichocker, godtyckliga gripanden och kreativa tolkningar av de egna befogenheterna verkar bli allt vanligare från polisens sida. Samtidigt blir rörelsen större och större, de som aktivt gör motstånd mot fascismen blir allt fler. När vi är många – och många är vi – blir de rädda. Och fler ska vi bli.

Kampen fortsätter!

Kategorier
Allmänt

Nytt kulturhus växer fram i Umeå

Sedan fredag den 8 augusti finns ett nytt kulturhus i Umeå!
Det ligger i de gamla lokstallarna på Haga, ganska precis där järnvägen möter Östra kyrkogatan. Lokalerna hade stått tomma i några år, när en blandad skara umebor bestämde sig för att göra dom till en gemensam plats där en kulturhusfestival ska ske från och med den 29 augusti 2014.
Vi tycker att initiativet är fantastiskt, och vill därför uppmana alla att besöka huset och delta i byggnationerna – alla som vill delta är nämligen välkomna att vara med!

Mer information hittar ni på:
Kulturhusets hemsida
Kulturhusets facebook

Vägbeskrivning:
Följ Östra kyrkogatan genom viadukten under järnvägen från Umeå centrum till Haga. Precis efter viadukten ligger en tennisplan ovanför en slänt på vänster sida. Gå över tennisplanen så ligger en stor tegelbyggnad precis vid järnvägen – det är Umeås kulturhus.

Kategorier
Allmänt

Uttalande om #KämpaMalmö-demonstrationen den 23 augusti


Vi har haft en tuff dag idag. Polisen fick som ni redan vet frispel ute på Limhamn. Vi höll trots detta så gott vi kunde fast vid vår icke-våldslinje som vi på förhand hade bestämt och annonserat ut. Det i sammanhanget minimala våld som riktades mot polisen måste förstås som ett omedelbart självförsvar mot ett pågående övergrepp – ett försök att freda våra kroppar från att manglas sönder. Inte en gatsten, inte en endaste, kastades. Trots att nazisterna bara var något tiotal meter från oss, trots att torget är belagt med 10 000-tals stenar.

Vi höll vår disciplin, vi stod emot, vi tryckte tillbaka.

Polisen angrep oss vid varje försök att använda våra ”medborgerliga rättigheter” för att göra oss hörda. De slog mot oss när vi försökte ta oss över deras staket. De pepparsprayade oss när vi skrek slagord. De ryckte våra fanor och plakat ur händer på oss när helst de fick möjlighet. Detta långt innan någon hade gjort några som helst ansatser till något som skulle kunna innebära ett våldsam hot mot polisen.

Hur vi ska hantera denna typen av brutala angrepp mot uttalat fredliga aktioner i framtiden är något vi måste utvärdera och diskutera. Med det sagt måste vi också släppa polisens övergrepp och betrakta händelserna idag i ett politiskt och strategiskt perspektiv. Vi vann. Nazisterna förlorade. Deras möte hölls på Malmös mest avlägsna torg. Alla deras mötesdeltagare fick plats i en (1!) bil. Trots att motdemonstrationen avgick tidigt en lördagsmorgon och arrangerades med två veckors varsel samlade den runt 1500 personer. Trots att polisen angrepp blockadförsöket stod vi kvar, och fler människor kom hela tiden.

Polisen beskriver sin insats som den största för ett valmöte någonsin, men ändå som misslyckad. De slog för att de inte kunde kontrollera oss. För att vi var för många, för bestämda. De slog för att bryta ner de strukturer, den mobiliseringsförmåga och den kraft som vi i den utomparlamentariska vänstern byggt upp under flera år.

Vi kan bli bättre. Vi måste utveckla nya strategier för att bemöta polisens våld. Och nästa gång har vi mer än två veckor. Nästa gång är det inte en timmes marsch från Malmös centrum. Nästa gång är våra strukturer fastare. Våra taktiker bättre inövade. Nästa gång blir det andra bullar. Men kom ihåg tills dess:

Nazisterna var pinsamt få – inte ens deras egna medlemmar från Malmö var på plats. Vi var under omständigheter många, väldigt många. Vi höll ihop till slutet trots polisens konstanta angrepp. Vi vann inte slaget med polisen, men står starkare än någonsin i relation till nazisterna. Det är det viktiga. Detta kanske är en seger som lämnar en bitter blodssmak på våra läppar. Men den segern är det som räknas i sammanhanget.

Förbundet Allt åt alla Lund

Fotocred till Victor Pressfeldt

Kategorier
Stockholm

Uttalande om den brutala repressionen mot antifascister i Malmö den 23 augusti

Precis som den 8 mars i år så har även idag – den 23 augusti – blod strömmat på Malmös gator. Då var det medlemmar ur det nazistiska Svenskarnas Parti som knivhögg och misshandlade antifascister och feminister, idag var det svensk polis som till försvar för samma nazistiska parti gick till brutalt angrepp mot demonstranter som hade samlats för att protestera mot dessa nazister som skadat och nära nog mördat deras kamrater.Om Svenskarnas Parti och deras kopplingar till andra nazistiska organisationer och partier i Europa (bl.a. Gyllene Gryning, Jobbik och Svoboda), samt att de deltagit i den fascistiska mobiliseringen i Ukraina, är mycket redan känt. Det är just av dessa anledningar, att SvP är ett fascistiskt parti och att de är beredda att ta till vapen och våld för sina frånstötande visioner, som så många slöt upp i Malmö idag.

Scenerna som utspelade sig idag ger bilden av en annan, minst sagt hårresande, dimension av den fascistiska rörelsens framfart – ett nazistcurlande polisväsende. Genom en enkel sammanställning av rapporter från platsen så kan vi inte förstå det på annat vis än att polisen för ett regelrätt krig mot det antifascistiska motståndet som sådant. Vi såg bilder av hur poliserna i grupper om 10 – 15 rider rakt in i folkmassor med hundratals personer som inte har en chans att undkomma utan i stället brutalt trampas ned; bepansrade polisbussar som kör på värnlösa, stillastående demonstranter; en hel trupp av poliser som oprovocerat gör ett samlat utfall med höjda batonger mot en skanderande folkmassa. Minst tio personer har behövt söka vård för skallskador – och flera vittnesmål fortsätter att ramla in under dagen.

Snart framkommer även att polisen spärrat av Malmöakuten och gjort den till ett PL 24-område, dvs. de nekar personer att komma in på området för att, enligt paragrafen, ”ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas”. De ska även ha gripit folk inne på akutavdelningen. Till detta kan tilläggas de vittnesmål om att polisen redan på plats vid Limhamns torg förhindrat ambulanser att ta sig fram och utföra sitt arbete.

En reporter från Aftonbladet vittnar i direktrapportering om hur ridande poliser på en smal gata gör upprepade utfall i full galopp mot en folkmassa på 300-400 personer, detta trots att folkmassan inte visade några hot om eller brukade våld, utan bara skrek slagord. Reporterns vittnesmål har i skrivande stund inte tagits med i någon officiell artikel om händelsen.

Bilden är nog så tydlig: polisen skyddar nazister och medierna skyddar polisen. Länge har det tvistats om hur konfliktfältet ska tolkas och likaså hur det nu näst intill oigenkännlighet uttänjda begreppet ”demokrati” ska förstås. ”Vi poliser ska värna demokratin.” säger polisens informatör Ewa-Gun Westford. Vi kan inte tolka det på annat sätt än att polisen menar att det är demokratiskt att säkra utrymme åt nazister.Men längs vägen har det också blivit mer och mer tydligt att vår situation helt och hållet vilar på att det är vi – motståndare mot fascism, nazism och rasism – som måste sätta agendan, hävda vår rätt och ta ett bestämt ställningstagande för rättvisa, jämlikhet och trygghet i våra städer och på våra gator. Polisens agerande, nu som så många gånger de senaste åren, talar sitt direkta och tydliga språk – med dem räknar vi inte när det gäller att bekämpa fascism. Även liberal media har varit ytterst sparsmakade med att markera mot den växande fasciströrelsen i Sverige.

Så, vilka ska ställning om inte vi? Det är våra barn, kamrater, kollegor, barndomsvänner eller helt enkelt medmänniskor som står under direkt hot för den växande fascismen. Det är också dessa – vi – som blir brutalt misshandlade av poliser när vi säger ifrån. Innan situationen börjar likna den i Ungern eller Ukraina så är det upp till oss att ta ställning och vara bestämda i detta. Vi har ingen poliskår, inga institutioner eller något demokratiskt system att lita på, eftersom det är dessa som just nu bidrar till fascisternas framfart. Därför är det upp till oss, det stora flertalet, men ett flertal som måste finna varandra i kampen, att markera mot fascismen genom vår egen makt. Det är inte läge att vara likgiltig, ”utanför”, ”neutral” eller på en självgod distans från vad som händer framför våra ögon. Vi måste ut och finna varandra på gatorna, åter bli partisaner i bemärkelsen att vi tar ställning och gör detta aktivt, innan fascismens fasor återigen blir oåterkalleliga.

Därför går vi i Stockholm tillsammans ut på gatorna den 30 augusti, och håller ihop mot det som vill splittra och förgöra oss, och i detta tänker vi inte backa – det är för mycket som står på spel.

Lägg det på minnet: 30 augusti, klockan 13:00, Kungsträdgården.

Med våra skadade och skakade kamrater i Malmö kan vi bara uttrycka vår gränslösa kärlek och solidaritet. Det är med er i tankarna vi går ut på gatorna om en vecka.