Kategorier
Stockholm

Fråga alltid ”för vem?”

I Söndags, den 18 oktober, arrangerade Allt åt alla Stockholm, tillsammans med Walla Scen och flera andra grupper, en manifestation på Valla torg.

Valla åt Alla!

Valla torg är ett unikt område, ett sista av sitt slag i Stockholm. Här finns fortfarande bostäder med överkomliga hyror, här bor fortfarande arbetare och fattigpensionärer. Valla torg är en bit av förorten placerad i förstaden.

Och det är detta som sticker i ögonen för Stockholmshem. Området är vad som inom stadsforskning kallas en urban front, en frontlinje i stadens omvandlingsplaner. Det här är ett område med ett räntegap. Man skulle kunna få ut mycket högre hyror, göra betydligt större vinster, än vad som görs idag – jämfört med andra närliggande områden. Här finns guld att gräva. Ett eldorado för stadsplanerare och byggherrar.

 

Nu ska Valla torg lyftas. Hela området ska bakas in i Årstastråket, föras samman med Hammarby sjöstad, planerna för Slakthusområdet och Årstafältet. Det här kommer bli Stockholms nya attraktiva område, ett rejält stadsdelslyft. Årstafältet ska bli Stockholms Central park.

Det låter fint. Det kommer säkert bli fint. För dem som har råd att bo kvar. För problemet med sådana här stadsdelslyft är att de oftast innebär ett utbyte av befolkningen. Det kallas gentrifiering, från engelskans gentry – fint folk. Det fina folket flyttar in, den gamla befolkningen får flytta på sig. Det handlar alltså om undanträngande, få bort köpsvagare och få in köpstarkare personer.

Valla torg måste bli mer som övriga Årsta, eller Öfre Årsta, som våra vänner på Walla Scen kallar det. På sitt informationsmöte i våras förklarade Stockholmshem att dagens hyror låg runt 50% lägre än vad de skulle ligga på efter renoveringen. Hyrorna borde ligga på ungefär samma nivå som på Pastellvägen och Skulptursvägen i Årsta, förklarade Stockholmshem.

Vi kan ta deras exempel och kolla på vad det innebär.

En trea på Valla Torg 59 har en hyra på 77 kr/kvm, för en trea på Pastellvägen 40 ligger hyran på 114 kr/kvm och en tvåa på Skulptörsvägen 120-130 kr/kvm. De ligger ungefär 50% över.

Men gatorna säger också något om vilka som bor där. Vid Valla torg är medelinkomsten 19 000 kronor i månaden, på Pastellvägen ligger den på 23 000 kronor i månaden och på Skulptörsvägen 24 000 i månaden, medan den på andra gator i Årsta klättrar över 25 000 kronor. I Valla torg är snittet av de boende gifta par utan barn i åldern 50-60, medan på de två gatorna i Öfre Årsta rör det sig om singel- och sambohushåll i åldern 20-34. En stor del av de boende i Valla torg är inte bara pensionärer, utan även äldrepensionärer – vars ekonomi är väldigt känslig för minsta hyresförändring.

Valla torg är i stort behov av upprustning, husen behövs rustas upp. Men varför har det blivit så? Varför har man inte skött bostadsbeståndet är? Varför har matbutiker fått slå igen, butikslokaler stå tomma?

Detta följer ett recept som används vid stadsomvandlingar världen över, i alla storstäders slumsaneringar och stadslyft. Först låter man byggnader förfalla, matbutiker stänga ner, statusen sjunka. Sen förklarar man behovet av en stor plan för att lyfta området. Då kommer satsningarna – men också ett utbyte av befolkningen.

Valla torg kommer nu få mängder av nya bostäder. Stockholm växer så det knakar. Och det är i södra förstadsområdena som byggherrarna vill bygga. Här är vinsterna störst. Så det löses genom förtätning. Nya bostäder ska pressas in mellan husen och på Årstafältet. Och inget ont med det, bostadsbristen behövs åtgärdas. Men vilka kommer att ha råd att bo i de nya husen? Kommer det göras samma satsningar på social service, kollektivtrafik, mötesplatser och lekplatser? Här kan vi bara se Hammarby sjöstad som ett skrämmande exempel.

Det intressanta är också att det är endast ett område som inte ska förtätas. Det är grannområdet, villaområdet i Linde. Där ska den hundra år gamla stadsplanen ligga fast och får inte rubbas, trots att det är det mest glesbefolkade området. Det är lite märkligt.

Varför har det blivit så bråttom med satsningarna på Valla torg? Jo, för politikerna fick i våras in stadslyftet i ett glamoröst EU-projekt för ekologiska och miljöanpassade så kallade ”smarta” stadsdelar. Valla torg kommer att bli ett uppvisningsområde för hela Europa, tillsammans med Hamburg och Barcelona. Därför brådskar det, de enorma satsningarna måste komma igång omedelbart. Och då råkar de boendes önskemål att få vara del i processen och få en möjlighet att påverka standarden i sina lägenheter och sina hyror bli en bromskloss, ett hinder Stockholmshem utarbetat planer för hur de snabbast som möjligt ska komma runt.

Därför försöker de gång på gång blanda bort korten.

De säger att GrowSmarter inte kommer att påverka hyrorna. Men det kommer det att göra. Hyran baseras inte på fastighetens kostnader (som byggkostnader, driftskostnader och förvaltningskostnader), utan på lägenheternas standard, områdets status, närheten till natur, till social service, till kommunikationer, läge i stan. Det kallas bruksvärdesystemet. Att göra ett stadslyft innebär alltid att bruksvärdet förändras, att hyrorna stiger. Om man inte aktivt verkar för att kombinera en ekologisk hållbarhet med en social hållbarhet. Men en sån plan har inte Stockholmshem.

Stockholmshem säger att GrowSmarter inte har med renoveringarna att göra, att de varit planerade sedan länge. Det stämmer att upprustningsbehovet är stort. Men ett stambyte tar normalt mellan en-två månader att göra. De renoveringar Stockholmshem nu gör kombineras med GrowSmarters omställningar, det är därför alla måste vara ute ur sina hus minst ett år. Det är därför det kommer bli svårt för de boende att själv välja standardhöjningen på sin lägenhet, som vid vanliga renoveringar.

Stockholmshem säger att de ska lyssna på de boendes önskemål. Men i deras planer identifierar de boendeprotester och hyresförhandlingar som den största bromsklossen för projektet som de måste ta sig runt. Boendedialoger och samrådsmöten får aldrig bli ett alibi, bara en ventil som man sen lägger locket på, önskemål som sedan stoppas undan och arkiveras i något förråd. Som de gjorde med boendedialogen på Järvafältet, där alla önskemål gick raka vägen i soptunnan. För att politikerna sedan kunde säga att nu har vi lyssnat på de boende, och sen försökte köra samma race som förut. Samråd får aldrig bli bara en demokratifernissa för en maktutövning från ovan.

Valla kommer att vara en öken, en byggarbetsplats, de kommande tre till fem åren. Det är som om hela stadsdelen måste dö innan den ska födas i sitt nya upputsade flådiga nya jag. Vi förstår inte varför. Varför måste Walla scens lokaler användas som byggbaracker – just nu när vi mer än någonsin behöver mötesplatser i området? Låt Walla scen leva, låt det vara en plats för alla boende i området att kunna träffas och diskutera områdets utveckling.

Vi måste vara besvärliga i det här läget. Vi måste ifrågasätta, krångla och protestera. Hyresgästföreningen förhandlar just nu om våra hyror – men Hyresgästföreningen har bara den kraft som vi kan ge dem. De har bara makt om de har våra protester i ryggen. Annars är de tandlösa. Därför behöver de oss. och vi behöver dem.

Vår uppgift, vi som är här idag är att alltid i varje möte med kommunen, i varje möte med Stockholmshem, i varje möte med Growsmarters entreprenörer, i varje möte med journalister ställa samma fråga. ”för vem”.

Renoveringar javisst. Men för vem?
Miljösatsningar och klimatsmart, javisst. Men för vem?
Förtätning och bostäder. Men för vem?

Vilka är det som ska bo där? Vilka inkomstgrupper? Vilka ska flyttas på? Vilka ska trängas bort? Kommer satsningarna komma oss till del?

Låt oss visa att vi inte kommer acceptera att renoveringarna blir renovräkningar, att befolkningen byts ut.

Valla åt alla!

/ Allt åt alla Stockholms tal på manifestationen

Kategorier
Allmänt

Till kamraterna i Ankara/To our comrades in Ankara

fasizme karsi omuz omuza

(English below)

STÖDUTTALANDE FRÅN ALLT ÅT ALLAS SJUNDE KONGRESS TILL KAMRATERNA I ANKARA

Igår på Allt åt allas nationella kongress nåddes vi av nyheten att en fredsdemonstration i Turkiets huvudstad Ankara attackerats och många kamrater miste livet. I skrivande stund har 97 bekräftats döda.

Detta är ytterligare en eskalering av en pågående konflikt som redan krävt många liv. Under bombdådet i Suruç i juli miste över 30 personer livet och sedan dess har progressiva aktivister trakasserats och utsatts för brutala repressalier av den turkiska staten. Vi i Allt åt alla vill uttrycka våra sympatier och deltagande med de drabbade. Vi vill samtidigt uttrycka vår starkaste solidaritet med de som kämpar med livet som insats för frihet och rättvisa varje dag. En av denna kamps största framgångar hittills har varit frihetliga vänsterpartiet Halkların Demokratik Partisi – HDP röst inträde i Turkiska parlamentet tidigare i år, som i sin tur förhindrade president Erdoğans maktambitioner. Med en månad kvar till omval är helgens massaker ännu ett tydligt försök att stoppa den växande rörelse som organiserat sig mot såväl IS som den turkiska statsterrorismen.

Till våra kamrater i Turkiet: Liksom ni inte låter er skrämmas, kommer vi inte heller glömma de som fick sätta livet till i Ankara.

För en framtid värd att kämpa för.

SOLIDARITY STATEMENT FROM ALLT ÅT ALLA’S SEVENTH NATIONAL CONGRESS FOR THE COMRADES IN ANKARA

Yesterday at Allt åt alla’s national congress we received news that a peace demonstration in Turkey’s capital Ankara was attacked and many comrades killed. At the time of writing 97 people have been confirmed killed.

This is yet another escalation of an ongoing conflict that has already claimed many lives. In the Suruç bombing in late July, 30 people were killed. Progressive activists have since been exposed to harassment and brutal repression by the Turkish state. We, the members of Allt åt alla, want to express our deepest sympathies and offer our condolences to those affected. At the same time we want to express our solidarity with those involved in the struggle for freedom and justice in Turkey on a daily basis. One of this struggle’s greatest achievements recently has been the progressive party Halkların Demokratik Partisi – HDP’s entry into Turkey’s national parliament earlier this year, which in turn foiled President Erdogan’s plans to expand his powers. With one month to go before re-run elections, this weekend’s massacre is clearly one more attempt to stop the growing movement challenging both the so-called Islamic State and Turkish state terrorism.

To our comrades in Turkey: Just as you refuse to be intimidated, shall we not forget those murdered in Ankara.

For a future worth fighting for.

Kategorier
Allmänt

För ett starkare klasskampskollektiv

När vi organiserar oss tillsammans gör vi det på grund av våra gemensamma intressen. Vi har samma kamper att ta, samma mål att uppnå. Detta är någonting som borde vara självklart. Men det finns gruppdynamik och beteenden som är skadliga för kollektivets intressen. Ett exempel på detta är patriarkalt beteende, då män tar sig utrymme på icke-mäns bekostnad. Det händer när män avbryter icke-män på möten, presenterar icke-mäns idéer som sina egna och beter sig allmänt svinigt. Att detta uppstår i våra sammanhang är inte konstigt eftersom samhället är genomsyrat av detta. Vissa grupper har mer livsutrymme än andra för att de har möjlighet att ta av livsutrymme och egendom som egentligen är andras. Denna mekanism är grundläggande för patriarkatet. Därför måste detta problem hanteras. Att upplysa män om att de ägnar sig åt ett okamratligt beteende är sällan en lösning som fungerar. Patriarkalt maktutövande har ingenting med kunskapsbrist att göra. Det går därför inte lösa med att informera män om att de beter sig dåligt och borde ändra sig. Att män ägnar sig åt patriarkalt bettende är på grund av att detta beteende premieras. Män vinner på att bete sig patriarkalt. Därför är det av yttersta vikt att skapa en dynamik där patriarkalt beteende inte premieras utan sanktioneras.

I patriarkatet är icke-män försatta i en skuldrelation. Skuldrelationen baseras i en mekanism där icke-män ska vara kvar i en position där de ska anpassa sig efter mäns liv och leverne. Premisserna för skuldrelationen är att det anses självklart att män ska kunna leva sina liv på icke-mäns bekostnad och att icke-män ska vara kvar i skuldrelationen för det anses självklart att de ska ge av sitt eget livsutrymme för att män ska kunna utvidga sina livsutrymmen. Icke-män hamnar i skuld för i skuldrelationen kommer de alltid behöva ge av sitt livsutrymme (och sina kroppar) vilket leder till att de aldrig kommer kunna ge nog eftersom att män alltid ska kunna ta. Skuldrelationen som patriarkatet försätter ickemän i upprätthålls av män och icke-män så länge de agerar inom ramarna för de mekanismer och premisser som skuldrelationen baseras på. Vi vägrar upprätthålla den här skuldrelationen. Den patriarkala skuldrelationen är rutten och destruktiv och således blir alla försök att upplösa skuldrelationen inom ramarna för den – ruttna och destruktiva.

Skuldrelationen skapar ett behov av upprättelse, att vilja ha en ursäkt. Men denna upprättelse är inget värd, en ursäkt är ingenting som leder framåt.

Om ens strävan är att vara en del av den kraft som bidrar till att upphäva patriarkatet så behöver en agera utanför den skuldrelation som patriarkatet skapar. Det duger inte att försöka söka upprättelse i ett system vars mekanismer är uppbyggda på att försätta en i evig skuld. Vi vill inte få någonting av patriarkatet. Det går inte att bli skuldfri genom att följa patriarkatets logik. Det vi måste göra upp med är en relation där män ständigt upprepar ett okamratligt beteende. Okamratligt beteende är att agera och leva på andra människors bekostnad.  Denna relation av dåligt beteende och tron på att någon from av upprättelse skulle bryta skuldrelationen och det okamratliga beteendet – måste brytas. Problemet är inte bristen på medvetenhet, det är att okamratligt beteende överhuvudtaget uppkommer. Vi vill inte ha en ursäkt. Vi vill inte ha upprättelse. Vi vill vinna. Vi vet att vi bara kan vinna om vi gör det tillsammans.

Att skapa en dynamik där patriarkalt beteende sanktioneras handlar inte om att påpeka detta beteende och förklara att det bör upphöra. Det måste till en dynamik där män inte vinner på patriarkalt beteende utan förlorar på det. Vi låter inte män orera på som om vi inte redan har fattat deras poäng, vi avbryter dem. Vi låter inte män uttrycka sina sexistiska åsikter, vi får dem att börja svettas av nervositet tills de stammar till tystnad.

Sanktionering innebär att missgynna särskilda beteenden. Det handlar om att personer som utför handlingar på andra människors bekostnad inte ska kunna göra detta och om de gör det ska vi se till att de inte kommer göra det igen. Det handlar om att vi ska skapa utrymmen där ingen ska vinna på att bete sig okamratligt. Det handlar om att när vi organiserar oss tillsammans ska en endast vinna på att vara en god kamrat. Det är en svår uppgift, svårare än att göra listor på icke-önskvärt patriarkalt beteende. Det innebär framförallt att en måste sätta sig i sammanhang där patriarkalt beteende utövas. Det innebär att vi tillsammans sanktionerar detta beteende. Detta är inte endast upp till icke-män. Män som fattat att ett patriarkalt beteende sabbar vår gemensamma kamp kan effektivt sanktionera andra män som utövar patriarkalt beteende. 

Vi tänker inte hantera personer vars ego och personliga självförverklingsprojekt är viktigare än kollektivets styrka och seger mot klassfienden. Om deras klassintressen inte gynnar kollektivet då är de inte kamrater med samma klassintressen som oss. Vår metod är en samverkan mellan att följa vår vilja, skapa vår egen agenda samtidigt som vi aktivt sanktionerar allt som tenderar att skada kollektivet. Vi bygger upp ett starkt kollektiv som baserar sig på  kamratskap och solidaritet. Vi är inte längre rädda för vi står inte ensamma, vi är starka när vi står tillsammans och tillsammans står vi genom allt.

Det måste finnas sätt att göra rätt på. Att ständigt belysa på vilket sätt män gör fel och att de måste upphöra med detta beteende skapar passivitet. Vi låter inte män sitta passiva i sin rädsla för att göra fel, när vi lämnar skuldrelationen kommer de som kan göra rätt prioriteringar fatta att de måste göra något konkret praktiskt för att kunna fortsätta legitimera sin närvaro i klasskampen. Vi sanktionerar allt beteende som skadar kollektivet och vi bekräftar allt beteende som gynnar det.

Det finns såklart inget egenvärde i sig att samarbeta med personer som kan skada kollektivet. Värdet ligger dock i att samarbeta med personer på klasskampsbaserad grund, för att vi då står  enade mot vår gemensamma klassfiende. När vårt mål är att krossa kapitalismen vinner vi på att vara så brett organiserade som möjligt. Ur bred klasskampsbaserad organisering kommer den dynamik som skapar den kraft som är nödvändig för att segra över klassfienden. Vi förändras när vi organiserar oss tillsammans. Att tillsammans bli bättre, mer kamratliga förbättrar våra chanser att vinna.  En rörelse som kan organisera och innesluta alla är en stark rörelse.  Konsekvensen av att samarbeta med män utifrån dessa premisser är att vi får möjlighet att  bryta skuldrelationen och inte låta deras kris gå ut över oss. Vi skapar utrymme för oss och andra kamrater att sanktionera mäns pajaskonster till den grand att de inte längre vinner på att göra dem (eftersom att det så uppenbart skadar klasskampskollektivets mål och drömmar).

När vi i klasskampen står upp mot personer som kan skada oss gör vi det tillslut omöjligt för dem att skada oss. Vi dirigerar vårt fokus till att vi står upp för våra viljor och skapar vår egen agenda. Värdet när vi möts i könsblandad klasskamp är att vi aktivt inte låter patriarkatet och skuldrelationen sätta premisserna för våra mål och drömmar.

Vi vill bygga en bred klasskampsrörelse. 
Vi vill att våra metoder ska göra kollektivet starkare. 
Vi vill lära oss att hantera varandra på ett sätt som gynnar kollektivet och vår kamp oavsett från vilka materiella förutsättningar vi kommer ifrån. Vi vill skapa utrymme där våra materiella förutsättningar i patriarkatet inte ska styra våra metoder utan där våra metoder är gemensamt överenskomna och teoretiskt förankrade för att leda oss till seger mot vår klassfiende. 
Radikal förändring sker när vi står öga mot öga med det vi vill förinta. Ett starkt klasskampskollektiv är vårt medel och kommunismen är vårt mål.
Kategorier
International

Rapport från Beyond Europes camping i Halkidiki 18/8-25/8

I mitten av augusti arrangerade nätverket Beyond Europe ett camp i grekiska Halkidiki utanför Thessaloniki. Två medlemmar från förbundet Allt åt Alla närvarade under veckan, tillsammans med kamrater från många europeiska länder. Campet hade inga krav på organisationstillhörighet utan hade som mål att samla den breda vänsterradikala rörelsen i Europa, vilket ledde till en bredd i deltagarnas tidigare arbete och erfarenheter. Några av de närvarande organisationerna som deltog var: Plan C (en), Alfa Kappa (gr), Intervenchionistiche linke (ty), Global project (it) och Allt åt Alla. Under en vecka pågick diskussioner om teori, och organisering, aktioner och utbyte av praktiker med de lokala rörelserna. Varje dag fanns möjligheten att delta i flera workshops för att sedan avsluta med en större assembly på kvällen. Dessa workshops kunde exempelvis handla om feminism, ekologi förenat med antikapitalism, rivandet av Fort Europa, praktisk solidaritet med Rojava eller självorganisering och allmänningar.

Anledningen till att arrangörerna valt just Halkidiki i norra Grekland som plats för campet var det mångåriga motstånd som lokalbefolkningen fört mot Eldorados byggande av guldgruvor i bergen. En rörelse som de senaste åren fört en ständig kamp mitt i eurokrisen, mot såväl gruvbolaget som myndigheterna. Dessa berättelser om rörelsens struktur och historia var något som inspirerade många. Under veckan kunde vi bistå med vårt engagemang och deltagande för att slutligen genomföra en demonstration tillsammans. Kampen mot Eldorados utplundring i Halkidiki är ett av många exempel på lokalt förankrade sociala rörelser i Grekland som kämpar för ett annat samhälle. Rörelsens struktur grundar sig i lokalkommittéer i byarna där direkt demokrati tillämpas och beslutskapande kommer till genom assambleas och generalförsamlingar på gräsrotsnivå.

Ett exempel på rörelsens förmåga att inkludera en stor del av invånarna i närområdet var att många seminarier under veckan hölls i byarna runt campet. I den kanske för motståndet viktigaste orten, Megali Panagia, hölls under torsdagskvällen ett välbesökt samtal mellan representanter från flera kooperativa verksamheter i norra Grekland. Detta med utgångspunkt i självorgansering. Ett lokalt intiativ som togs upp var t.ex. kampen mot ökade energipriser. Genom att tillsammans framställa pellets, i direktdemokratiska fabriker, skulle man kunna tillgodose behoven i området. Signifikant för dessa seminarier var den höga närvaron av personer som inte deltog i campet.

Rörelsens förmåga att samla människor har också gjort den till ett stort hot och genom åren har repressionen från grekiska staten och polisen därför varit svår. Långa fängelsestraff har utfärdats, och polisen har vid demonstrationerna gått hårt till attack mot rörelsen med tårgas och massarresteringar. Detta skedde också vid demonstrationen den 24/8 då en buss stoppades och 78 personer arresterades i ett slag. Några timmar senare samlades en solidaritetsblockad utanför polishuset och senare under natten kunde alla utom fyra kamrater släppas. Den 27 september hölls ytterligare en demonstration utanför polishuset i Megali Panagia för att belysa det polisvåld som brukats.

Veckan visade på en bred europeisk organisering, som väljer att se bortom organisationstillhörigheter och istället sätter fokus på en variation av praktiker. Vi tar med oss berättelserna från den lokala rörelsen, erfarenheter från kamper över hela Europa och ett hopp om ett nära och i klassen transnationellt samarbete. Att sammankoppla kamper och samarbeta är viktigare nu än någonsin, i kampen för flyktingars rätt till fristad och emot en allt mer destruktiv kapitalism.

Kämpa Halkidiki!

Allt åt Alla, September 2015

http://camp.beyondeurope.net/program/

IMG_2820

IMG_2904