Kategorier
Evenemang Klipp Stockholm

Ådalsmarschen 2016

Tillsammans med cirka 250 personer från den breda arbetarrörelsen deltog vi idag i Ådalsmarschen mellan Frånö och Lunde till minne av skotten i Ådalen 1931 då 5 arbetare dödades av svensk militär när de demonstrerade mot sänkta löner och strejkbryteri.

20160514_135040
Samling innan avmarsch vid Frånö Folkets Hus.
20160514_143035
Under marschen på väg mot Strömnäs.

Från Allt åt Alla Stockholm höll Micke detta tal vid pausen i Strömnäs:

Simon Nikolaus Nordin var 21 år gammal 1931. Han jobbade som slipare på sågen här i Strömnäs och han var förbannad på hur samhället såg ut. Han var förbannad för att han behövde bo med hela sin familj och sina föräldrar i ett enda rum på kolbacken i Strömnäs. Han var förbannad för att lönen inte ens räckte till mat och kläder.

När Graningeverkens ägare satte in strejkbrytare blev han ännu mer förbannad. Simon visste att arbetarna kunde vinna vilken strid som helst bara de lät bli att arbeta, att när sågverken och massafabrikerna stod stilla förlorade kapitalägarna långt mycket mera pengar än vad de fattiga strejkande arbetarna någonsin kunde drömma om att arbeta i hop på sina magra löner. Därför bestämde sig Simon också att gå Frånö till Lunde den 14:e maj för att ta itu med strejkbryteriet.

Då, precis som idag, fick arbetarna sätta tilltro till sig själva om något skulle bli gjort. Arbetarklassens befrielse måste helt enkelt vara deras eget verk, och varför då inte börja med att ta i tu med strejkbrytarna som nu fanns på hemmaplan?

Förutom att vara en indignerad arbetare mitt i en uppslitande klasskonflikt 1931, var Simon Nikolaus Nordin också min farfar. Han levde hela sitt liv här i Strömnäs, men han dog ungefär en månad efter att jag föddes, i början av december 1978, 68 år gammal, plågad av både fysisk och psykisk ohälsa.

Eftersom jag inte fick lära känna min farfar undrar jag i bland vad han skulle säga om samhället som det ser ut idag. Jag tror att han skulle vara förbannad fortfarande. För väldigt mycket har gått väldigt fel i Sverige idag:

Människor från Syrien och andra krigshärdar flyr sina hem i desperation, men nekas inträde i Europa därför att fascismen och högerpopulismen återigen står högt på agendan i de politiska finrummen.

Återigen finns fattiga människor i Sverige som inte har råd med mat för dagen och som inte kan få en bostad värd namnet. Fattiga människor ligger och sover i skjul, kojor och tält eller direkt på gatan. De jagas från plats till plats av polisen utan möjlighet till rättvisa och utan framtidsutsikter.

Almega, den stora arbetsköparorganisationen, har i årets lönerörelse aktivt kartlagt fackansultna och tillsammans med Strömma kanalbolag satt in strejkbrytare under Sjöbefälsförbundets strejk på skärgårdsbåtarna i Stockholms skärgård.

Och som av en händelse har det, sedan den 1:a februari i år, återigen blivit lagligt att ställa militärer ur Sveriges yrkesarmé mot civila demonstranter.

Men precis som arbetare gjorde motstånd mot den gryende fascismen och kämpade mot kapitalismen på 30-talet gör folk motstånd värden över i dag också. Ännu finns det hopp. I samma stund som Ådalen reser sig och 25 000 personer demonstrerar mot försämringar i sjukvården här, samlas hundratusentals fransmän på torg runt om i Frankrike under parollen ”Nuit Debout”, som betyder ”uppe hela natten”. I Spanien finns en stark rörelse av ”los indignados” som kämpar mot vräkningar och social orättvisor. I Rojava i Kurdistan byggs ett frihetligt socialistiskt samhälle upp, mitt under brinnande krig.

Vi får aldrig glömma att vi inte är ensamma och att vi är många som ser alla dessa problem som kapitalismen skapar i våra liv, överallt, hela tiden. Aldrig har det varit mera sant att arbetarklassen saknar ett fädernesland, vi kan inte lita till att någon kommer ta hand om oss, utom vi själva. Men arbetarklassen sitter på all makt i samhället och genom att helt enkelt lägga ned arbetet kan vi få vad vi vill. Vi har ännu idag möjligheter att ta till för att krossa klassamhället.

Men vi kan bara få det vi är beredda att kämpa för. Utan kamp kommer ingen seger. Om vi kämpar, om vi reser oss upp som en klass, oavsett varifrån vi kommer, vilka språk vi talar, vilket kön vi har och var någonstans i klassen vi befinner oss så är vi garanterade segern, för utan oss arbetare så kan inte en enda kapitalist tjäna ett enda öre. Det är vi som utför allt arbete oavsett om det är i en fabrik, på ett kontor eller om det sker obetalt i hemmet. Till och med de av oss som är sjuka och arbetslösa, eller de som tigger på gatorna har en funktion i klassamhället och det finns en anledning till att de är där de är idag. Någon tjänar pengar på våran olycka. Vi både kan och ska bestämma att alla dessa pengar som vi skapar genom vårat arbete ska fördelas rättvist.

Jag har organiserat mig politiskt för att kämpa för det klasslösa samhället, precis som min far och mor gjorde före mig och som min farfar gjorde här i Strömnäs för exakt 85 år sedan. Genom att arbeta målmedvetet och kompromisslöst tillsammans kan vi bryta ned klassamhället och i stället bygga ett samhälle efter principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

Alla vi som är här i dag är sannolikt politiskt organiserade redan, vi finns i fackföreningar, partier och oberoende socialistiska förbund. Därför vill jag inte uppmana någon här att organisera sig politiskt. I stället vill jag uppmana alla här att organisera! Att se till att hjälpa andra att komma med i kampen, ta på er att göra jobbigt arbete. Gör det som måste göras, men som inte är enkelt eller kul. Håll alltid vårat mål, det klasslösa samhället för er inre blick och kämpa på även när det är motigt. För jag kan lova er att det är värt det. I samma stund som vi som klass förstår våran styrka kommer vi inte längre behöva slåss, då kommer det inte längre finnas några slag kvar att utkämpa, vi kommer redan att ha vunnit kriget. Tack!

 

2016-05-14 16.27.53-2
Monumentet i Lunde.
Kategorier
Klipp Stockholm

Första maj i Stockholm 2016

I dag firade vi första maj tillsammans med Stockholms LS och SUF Stockholm. På Sergelstorg höll Pontus detta tal:

Något av det viktigaste en arbetare kan göra är att organisera sig på sin arbetsplats. Här ute skapas det direkta mervärde som den ägande delen av befolkningen livnär sig på. Det är här överklassen tar för sig av det alla andra skapar.

Det går därför inte att nog understryka värdet av de strejker som brutit ut under denna avtalsrörelse. Det är aldrig så tydligt för byggnadsarbetare, målare, sjöbefäl, IT-konsulter och alla oss andra vilka som har makten över arbetet och att samhället vilar i våra händer. De enda som kan få igenom arbetares krav är arbetarna själva. Inte LO-kollektivens ledare som värnar arbetsfreden och samförståndsandan framför segern.

Men det är inte alla arbetare som kan utnyttja sin strejkrätt, det är inte ens alla av oss som vet om att vi är arbetare. En del av oss kanske tror att de är medelklass därför att de bor i en villa, trots att de har lån som vida överstiger vad de rimligen kan avsätta till avbetalningar under ett yrkesliv. Andra kanske tror att de inte är arbetare, därför att de är kroniskt sjukskrivna, arbetslösa, eller därför att de osäkra anställningarna staplas på hög och gör det omöjligt att känna samhörighet med en yrkesroll eller en arbetsplats.

Men arbetarklassen ser inte ut som den gjorde för 100 år sedan. Inte som den gjorde för 10 år sedan heller. Den ser inte ens ut som den gjorde i förrgår. Vår klass omformas ständigt. Den skiktas, sorteras, den rasifieras och den könas.

Men en sak är säker: Ständigt faller fler och fler ned i lönearbetets fälla, ständigt växer klassen. Hela tiden privatiseras och kommersialiseras allt fler delar av våra liv. Istället för ett lunchrum på jobbet där vi åt tillsammans finns nu en lunchrestaurang med rätter för 100 kronor styck. När skolan underfinansieras och hemtjänstsektorn subventioneras förväntas vi anställa privatlärare till våra barn för att täcka upp. Hela tiden minskar vårt ekonomiska utrymme medans den ackumulerade vinsten i Panamas brevlådeföretag växer i omvänd proportion.

Det viktigaste vi kan göra i det här läget är därför att hålla ihop. Att träffa varandra. Att göra saker tillsammans. Engagera oss i frågor i vårat bostadsområde.

Som arbetare ska du vara fackligt ansluten, gå med i Stockholms LS. Men se också till att prata med din granne. Gå med i stadsodlingen runt hörnet, eller starta en egen. Ordna klädbytardagar på dina barns skola. Arrangera sociala aktiviteter. Hjälp dina vänner att planka. Ge till andra efter förmåga, ta emot hjälp efter behov.

Det är bara när det är helt självklart att alla våra liv hänger samman, när vi är ett kämpande kollektiv som vi kan segra. Om vi inte kan räkna med storfacken i tider av kris måste vi bygga våra egna strukturer vid sidan av. När arbetare från olika arbetsplatser underlättar för varandra och folkköket håller strejkande arbetare med mat, behöver vi inte längre oroa oss för vad någon fackpamp tycker om strejker mitt i fredsplikten.

Kanske vill någon invända att det är en utopi, att vi redan är allt för intrasslade i kapitalismens garn för att någonsin komma till ett läge där vi själva tagit makten över våra liv. Där vi som kollektiv befinner oss i position att sätta ramarna, snarare än att Stefan Person eller någon annan skattesmitare ska göra det i stilla samspråk med en statsminister på World Economic Forum.

Men runt om i världen händer just detta. Mitt under brinnande krig byggs socialistiska strukturer upp i Rojava. Länge har det i Italien funnits en tradition av att samlas kring sociala center, drivna av den autonoma rörelsen, center som från början etablerades i huvudsak i nedlagda fabrikslokaler. Dessa agerade och agerar fortfarande nav till den politiska aktivismen och blir en bas för mobilisering. De kan fylla många av de funktioner som det offentliga inte längre kan erbjuda när maskorna växer i de sociala skyddsnäten. Här skapades parallella strukturer, fria från staten och marknadens kontroll.

I dessa center kan socialt såväl som politiskt alienerade finna ett sammanhang. Kulturen och de sociala aktiviteterna blir en ingång till det politiska arbetet. På grund av den framgångsrika verksamheten, och plattformarna de erbjuder, har den italienska rörelsen under årens lopp öppnat fönster till nya strategier för motstånd mot kapitalismen.

I Kiruna har det vuxit fram svar på frånvaron av LO-kollektivens skyddande hand genom Knegarkampanjen som växer och visar oss att tvärfacklig kamp är möjlig även här hos oss i norr. Trots att de fortfarande inte är välkända så går deras landvinningar hela vägen ner hit till Stockholm och slakthusområdet. Detta är arbetare som bestämt sig för att sätta egna agendor och ta ansvaret för förändringen i sina egna händer. Arbetare som inte ger vika för populistisk retorik och som väljer solidariteten framför splittring.

I Allt Åt Allas långsiktiga plan ingår att skapa lokala strukturer för möten som dessa. Vi vill knyta arbetsplatser samman och erbjuda stöd i bildandet av arbetarråd. För vad händer när den arbetande diskrimineras, manipuleras och när deras villkor försämras, om inte de stora facken väljer att agera? Vad händer med de som aldrig organiserat sig överhuvudtaget? Genom de lokala råden kan arbetare hjälpa varandra, sluta upp och vid behov underlätta för varandra vid strejk.

Idag är det första maj. Idag riktar vi blicken mot morgondagens segrar, och jag förblir övertygad om att det är genom enheten på golvet och de kämpande kollektiven i civilsamhället, som vägen till socialismen går. Med hjälp av klasskampens alla verktyg, genom tider av med- och motvind, ska vi slutligen uppnå det klasslösa samhället