Översättarnas kommentarer

När vi första gången läste Metropolis av Antonio Negri och Michael Hardt slog texten ner som en bomb i våra liv. Året var 2015 och vi var just då engagerade i att tillsammans med de boende i det så kallade Sorgenfrilägret stoppa en planerad vräkning. Bostadslösa romer från östra Europa hade sökt sig till Malmö i hopp om att få någon typ av inkomst, antingen genom att tigga eller genom att arbeta. De som hittade arbete fastnade i fruktansvärda anstsällningar på byggarbetsplatser, städfirmor och köpcenter. De som tvingades tigga sig till sin inkomst utsattes för grov rasism på öppen gata och flera kommuner runt om i landet började utforska möjligheterna till att göra ett förbud mot tiggeri till en del av deras lokala ordningsstadgar. På en ödetomt i centrala Malmö lyckades dock dessa människor skapa sig någon typ av trygghet. De bostadslösa byggde sina egna bostäder av gammalt byggmaterial, en malmöit med rötterna i gröna vågen satte igång en hel industri av att bygga kaminer för att värma de små husen. En av lägrets mer profilerade boende startade upp ett kafé vid ingången till lägret, och Janne Josefsson gjorde skandalreportage. Samtidigt runt om i Sverige så tände rasister eld på liknande men mer småskaliga läger, och även i Malmö stod lägret inför enorma hot utifrån. Sorgenfrilägret blev som en liten stad i staden. De var våra grannar.

Mitt under allt detta så kom Metropolis till oss. Ett mellan-kapitel från 2012 mitt i boken Commonwealth som använder ett nästan kryptiskt språk för att beskriva den moderna storstaden, men vi kände igen oss direkt. Beskrivningar av staden fastnar ofta i en förståelse av staden som en produkt av arbete: Det finns någon som bygger husen, någon som städar gatorna, någon som serverar kaffe på kafét. I Metropolis ställs vi istället inför en helt annan stad: staden som inte bara produkten av arbete, utan själva förutsättningen för arbete. Författarna utgår genomgående hela texten ifrån en analogi om att metropolen är för mulituden vad fabriken var för den industriella arbetarklassen. Då texten egentligen är ett kapitel från mitten av en ökänt krånglig bok så har vi valt att använda det här förordet till att titta närmre på denna centrala analogi och förklara vissa delar som kan verka svåra.

Ett centralt begrepp i analogin är multituden. Multituden kan förstås som ett klassbegrepp, alltså ett begrepp som beskriver en kategori i samhället och dess funktion i den kapitalistiska produktionen. Arbetarklassen är den klass som, på grund av avsaknad av egna ekonomiska tillgångar, tvingas sälja sin arbetskraft i utbyte mot en lön. Arbetarna formeras som klass genom att föras samman i fabriken, och deras arbete skapar det mervärde som kapitalismens ständiga behov av expansion kräver. Där vi förr hade en relativt homogen industriell arbetarklass så tillfredsställs kapitalismens behov av mervärde idag mycket mer fragmenterat. Detta resulterar i att även subjektet, klassen, blivit fragmenterad. Hardt och Negri benämner detta som Multituden.

Där arbetarklassen var homogen och i huvudsak exploaterades genom vinsten från det arbete de la på att producera varor, så är multituden heterogen och exploateras i alla livets sfärer. Vi ser multitudens exploatering exempelvis i ständigt utökad varufiering av livet genom avgifter, men också genom en arbetifiering av fritiden genom gigarbete. Hardt och Negri benämner denna produktion som den biopolitiska produktionen (Bio såsom i det grekiska ordet för Liv). Med detta menar de att den kapitalistiska produktionen trätt ut från arbetsplatserna, in i livet självt. Vi kan inte längre göra en tydlig åtskillnad mellan arbete och fritid, eller våra kroppar i arbete och våra kroppar i ledighet. Vi är ständigt, på ett eller annat sätt, utsatta för den biopolitiska makten.

Hardt och Negri menar att den biopolitiska produktionens produkt är det gemensamma (the commons på engelska). Det gemensamma är bland annat det språk vi talar, de normer vi utgår ifrån, de känslor vi ger upphov till. Saker vars producent är oss alla tillsammans. Ett enkelt exempel på det gemensamma kan vi hitta i musiken. Musik är helt beroende av en bredare social kontext runt. Vilka rytmer och melodier vi gillar är fullständigt socialt skapade sanningar. Inom musiken finns det inga ensamma genier som uppfinner musik. Det är en central del i att vara människa. Vi är alla medproducenter till musik, i vissa fall direkt i att man deltar i skapandet av musik själv, i andra fall indirekt genom att delta i skapandet av den sociala kontext som musiken utgår ifrån. Vi är alla medproducenter, genom biopolitisk produktion, till hur våra liv tonsätts av de artister vi lyssnar på. Även om vi alla är medproducenter så utsätts vi dock för avgifter för att ta del av denna resurs, det är detta Hardt och Negri benämner som ett inhägnande av det gemensamma. I texten har vi i vissa fall översatt the commons som just det gemensamma, i andra fall som en allmänning, beroende på kontext.

I Metropolis tar Hardt och Negri dessa begrepp: Multituden, det gemensamma och den biopolitiska produktionen, och gör dem rumsliga på så sätt att de sätter dem i det fysiska rummet. Om det är så att multituden skiljer sig från arbetarklassen, och den bio-politiska produktionen skiljer sig från vad vi typiskt brukar benämna som produktion, hur ter sig detta i det fysiska rummet? Vad är den biopolitiska produktionens fabrik? För att återgå till vart detta förord började så var det exakt dessa frågor vi behövde ställa oss inför när vi tillsammans med de boende i lägret stod utanför i armkrok medan polisbussarna var på väg. I lägret levde människor som inte var som vi. Vi hade bostäder och vi hade försörjningar. Vad var det som band oss samman, mer än någon slags grundläggande medmänsklighet? Att vi alla levde i samma stad, och även om vi alla upplevde stadens motsättningar på olika sätt så var det vi tillsammans som skapade staden, varje sekund i våra liv, både när vi var vakna och när vi sov. Malmö är och var vi, och Malmö fortsätter vara alla de människor som lever i staden, då vi genom våra liv producerar staden.

/Kalle och Martín, Allt åt alla Malmö

Metropolis

Metropolen kan förstås som multitudens ryggrad, det vill säga en byggd miljö som främjar dess aktivitet, och en social miljö som konstituerar ett lager av affekter, sociala relationer, vanor, begär, kunskaper och kulturella kretslopp. Metropolen ingraverar och återaktiverar inte bara multitudens förflutna av underordning, lidande och kamp; utan sätter även villkoren, både positiva och negativa, för dess framtid. Sådana organiska metaforer kan dessvärre vara missvisande då de ofta används för att befästa funktionalistiska och hierarkiska relationer: huvudet beordrar, handen lyder, och så vidare. Vi förstår istället metropolen som en oorganisk kropp, alltså multitudens kropp utan organ. Marx skriver i en passage, som inspirerade Deleuze och Guattari, att “Naturen är människans oorganiska kropp”. Marx menar att naturen konstituerar det gemensammas rikedomar som utgångspunkt för mänsklig kreativ aktivitet, och i förlängningen skrivs dessa aktiviteter in i naturen för nästkommande. I den biopolitiska produktionens era fyller metropolen alltmer naturens roll som multitudens oorganiska kropp.

När vi lägger fokus vid produktionen anländer vi till en mer exakt och suggestiv analogi: metropolen är för mulituden vad fabriken var för den industriella arbetarklassen. Fabriken utgjorde i tidigare eror den plats alla andra platser kretsade kring och skapade förutsättningarna för tre centrala aktiviteter för den industriella arbetarklassen: dess produktion, dess ömsesidiga möten och organisering; och dess uttryck för antagonism och uppror. Multitudens produktiva aktiviteter rör sig däremot nu bortom fabrikens väggar och genomsyrar hela metropolen. Detta förändrar i sin tur dessa aktiviteter och dess potentialer kvalitativt. Vi börjar spåra dessa förändringar genom att betrakta multitudens aktiviteter i följande domäner: produktionen, möten och i antagonismen.

Metroplen är den biopolitiska produktionens plats eftersom det är det gemensammas plats. Den utgörs av folk som bor tillsammans, delar resurser, kommunicerar och utbyter varor och idéer. I den moderna italienskan bevaras den medeltida latinska användingen av det gemensamma som ordet för stad, il comune. Det gemensamma i egenskap av den biopolitiska produktionens grund är inte så mycket en “naturlig allmänning” rotad i materiella förhållanden såsom land, mineraler, vatten och gas, utan är en “konstruerad allmänning” som utgörs av språk, bilder, kunskap, affekter, koder, vanor och praktiker. Den konstruerade allmänningen sträcker sig över hela, och konstituerar metropolens territorium. Metropolen är därav infogad och integrerad i den biopolitiska produktionens kretslopp: tillgången till det gemensammas överflöd är inbäddad i produktionens fundament och resultaten av produktionen är i sin tur på nytt inristade i metropolen, rekonstituerar och förändrar den. Metropolen är fabriken för produktionen av det gemensamma. I motsats till eran av storskalig industriell produktion är den biopolitiska produktionens era alltmer självständig från kapitalet, dess grund bygger på samverkan och skapas i själva produktiva processen, vilket medför att varje försök att införa kontroll medför ett hinder för produktivitet. Där den industriella fabriken genererar profit och dess produktion är beroende av samarbetets struktur och kapitalistens herravälde, så generar metropolen i sin tur i huvudsak ränta, vilket är kapitelets enda sätt att fånga det värde som det gemensamma producerar. Fastighetsvärde är därför till stora delar ett uttryck för det gemensamma eller vad ekonomer kallar “externaliteter” rotade i metropolens terräng.

Den biopolitiska produktionen transformerar staden och skapar en ny metropolisk form. Ett vanligt sätt att periodisera staden bland arkitekter och urbana historiker är att utgå ifrån stadens förändringar i relation till skiftningar i dess ekonomiska funktion. I samhällen som domineras av jordbruk, och generellt inom förkapitalistiska samhällen, fungerade staden i huvudsak som marknadsplats. Denna handelsstaden är separerad från produktionen då dess varor i huvudsak produceras någon annanstans, grävs upp ur gruvorna eller odlas på fälten. Skapandet av den stora industriella staden från 1800-talet och framåt samlar arbetarna och placerar dem i närheten av en mängd sammanlänkade industrier i det urbana territoriet – smältverk med stålverk med bilfabriker. Den industriella staden är en av de huvudsakliga förutsättningarna för den kapitalistiska produktionsformens framväxt. Det har självklart alltid funnits någon form av produktion inom stadens gränser, såsom hantverk eller småskaliga manufakturer, men det är först med fabriken som staden får dess hegemoniska funktion i produktionen. Trots att fabriken ligger i staden är den dock separerad från den. Den industriella arbetarklassen producerar inom fabrikens väggar, men passerar sedan genom dess portar ut i staden för att utföra livets andra aktiviteter. Men till slut, idag, uppkommer den biopolitiska staden. Övergången till den biopolitiska produktionen har medfört att produktionens rum och stadslivets rum mer och mer börjat överlappa varandra. Det finns inte längre en fabriksvägg som separerar den ena från den andra, och “externaliteter” är inte längre externa till den produktion som de tillför värde. Arbetare producerar idag i alla metropolens rum, i varje spricka och öppning. I själva verket har produktionen av det gemensamma börjat bli det samma som själva stadens liv.

Utöver metropolen som det gemensammas fabrik besitter staden ännu en definierande kvalité: det oväntade och de slumpmässiga mötena; eller snarare, mötet med det föränderliga. De stora europeiska modernistiska författarnas representationer av metropolen, från Charles Baudelaire till Virginia Woolf, och från James Joyce till Robert Musil och Fyodor Dostoyevsky, betonar denna relation mellan det gemensamma och mötet. Livet i ett bysamhälle porträtteras som ett monotont upprepande av det samma. Du känner alla i din by, och främlingars ankomst är en skrämmande upplevelse. Detta i motsats till hur metropolen är en plats för oberäknerliga möten mellan singulariteter, inte bara med de du inte känner utan även med de som kommer långt bortifrån, med annorlunda kulturer, språk, kunskaper, och mentaliteter. Till exempel Baudelaire beskriver att träda in i metropolen som att “ta ett bad i multituden” (prendre un bain de multitude), vilket när man fullständigt hänger sig till möten, “till det oförutsedda som uppstår, den okända människa som passerar”, (à l’imprevu qui se montre à l’inconnu qui passe)frammanar den “universella gemenskapens” rus. Trots att det gemensamma vid första anblick kan upplevas som i konflikt eller i direkt motsättning till multiplicitet och möten mellan singulariteter, är det gemensamma motsatsen till likartning. Som Baudelaire uppvisar i fallet av metropolen, att det gemensamma och de oförutsedda mötena är ömsesidigt nödvändiga.

När vi väl har definierat metropolen utifrån dessa kvalitéter – inbäddade i det gemensamma och öppen för aleatoriska möten – blir det uppenbart att metropolens liv är på väg att bli det generella planetära tillståndet. I kvantativa termer överenstämmer detta med det faktum att en världshistorisk tröskel har passerats: en majoritet av världens befolkning lever för första gången i mänsklighetens historia i urbana områden. Men den här kvantitativa synen på urbana platser och världens befolkning fångar inte särskilt väl den transformering vi vill belysa. Vårt kvalitativa ställningstagande ger en annan syn på hur traditionella uppdelningar mellan stad och land, urbant och ruralt, har brutits ner och blivit omorganiserade. När Marx till exempel analyserar det franska 1800ötalets politiska landskap och skiljer den produktiva kapaciteten hos det urbana proletariatet å ena sidan och böndernas på den andra, så utgår hans resonemang utifrån deras kapacitet till kommunikation och samverkan. Proletariatet har inte bara tillgång till nyheter och information utan även förmågan att kommunicera internt, skapa kedjor av utbyten och debatt inom proletariatet. Det urbana proletariatet har redan färdiga praktiker av samverkan i fabriken genom att arbeta sida vid sida. De franska bönderna under 1800-talet däremot, åtminstone i Marx:s bedömning, var icke-kommunikativa i meningen att bönderna var isolerade i sina familjer eller i mindre gemenskaper spridda över landsbygden, utan ett system av gemensamma relationer och samfällighet. Eller för att beskriva det annorlunda, Marx ser bönderna som inbäddade i den naturliga allmänningen och proletariatet i den konstruerade allmänningen som han ser som nödvändig för politisk handling. Idag är däremot kedjorna för kommunikation och social samverkan generaliserade över hela planeten. Ruralt liv är inte längre definierat av isolering och icke-kommunikation. Det finns förstås olika intensiteter av det gemensamma, men skillnaderna har allt mindre med relationen mellan urban och rurala miljöer att göra.

När vi talar om metropoliseringen av världen menar vi inte att alla platser håller på att bli de samma, utan snarare att de behöver skiljas utifrån vilka typer av det gemensamma de främjar och vilka möten de möjliggör. Som vi tidigare såg vad gäller ekonomiska externaliteter kan det gemensamma vara både positivt och negativt: dynamiska lokala kulturella kretslopp i metropolen är en positiv form av det gemensamma, medan föroreningar, trafik, sociala konflikter, med mera, är negativa former. På samma sätt kan möten vara fördelaktiga eller förödande. När arkitekter och arkitekt-historiker beklagar sig över “megastadens” uppkomst i USA, den oreglerade och formlösa spridningen som ersätter den klassiska, koncentrerade metropoliska formen som var typiska för 1930talets Berlin, New York och Shanghai, motsätter de sig utspädningen av det gemensamma och förhindrandet av möten mellan singulariteter. Vad megastaden i första hand saknar, menar de, är kompakt diffentiering av kultur. Mike Davis använder på ett liknande sätt begreppet “slum” för att definiera det alltmer generella planetära tillståndet. Han gör detta inte för att betona den fattigdom som de som lever där lider under, utan de negativa former av det gemensamma som omringar dem och de förödande möten de utsätts för. Alla dessa formationer är från vårt perspektiv metropoler, differentierade av det gemensammas intensitet och kvalitéer, och de möten de möjliggör.

En rad nya studier utforskar säregenheten av afrikanska urbana former, den så kallade Afropolen, från Lagos och Kinshasa till Johannesburg. Även om många av dessa platser karaktäriseras av extrem fattigdom och exploatering, menar dessa forskare att det inte är tillräckligt att förstå dem endast som slum eller misslyckade städer. Utifrån sett är det tydligt att stadsplanering till stor del varit frånvarande eller ineffektiv i de flesta afrikanska metropoler, men dessa forskare betonar att trots sönderfallande infrastruktur och utarmad befolkning fungerar dessa metropoler – ofta genom informella nätverk av kommunikation, rörlighet, sysselsättning, utbyte, och samverkan som till stor del är osynliga för utomstående. De fattigas multitud uppfinner med andra ord strategier för överlevnad och hittar skydd, producerar nya former av liv, och upptäcker och skapar ständigt nya allmänningar genom expansiva kretslopp av möten. Med detta menar vi självklart inte: “Oroa er inte för de fattiga, deras liv är fantastiskt! Alla städer borde vara som dessa!”. Vikten av dessa studier är att demonstrera vad de fattiga kan göra, hur de kan producera det gemensamma och organisera möten, trots extrem motgång.

Det koncept för möten vi hittills använt som karaktäristiskt för metropolen, är däremot blott passiva och spontana. För att metropolen ska bli för multituden vad fabriken var för den industriella arbetarklassen, kan det inte bara vara en plats för möten utan också en plats för organisation och politik. Detta kan definieras utifrån det grekiska konceptet polis – platsen där möten mellan singulariteter är organiserade politiskt. Det stora välståndet hos metropolen avslöjas när de lyckade mötena resulterar i ny produktion av det gemensamma – när till exempel människor kommunicerar sina olika kunskaper och olika kapaciteter för att forma något nytt gemensamt. De lyckade mötena gör gällande att en ny social kropp produceras som är mer kapabel än någon av de enskilda kropparna var ensamma. Självklart är inte varje möte ett glädjefullt ögonblick. Majoriteten av de spontana mötena med andra i metropolen är konfliktfyllda och destruktiva som producerar ohälsosamma former av det gemensamma, som när din grannes oljud håller dig uppe om natten, eller lukten du känner från deras sopor, eller när trafikstockningar och luftföroreningar av metropolen försämrar allt liv för dess invånare. Det är inte lätt att skapa en ny relation som verkar för kommunikation och samverkan, som skapar en ny starkare social kropp och genererar ett mer lustfyllt gemensamt liv. Skadliga och konfliktfyllda möten leder istället till en ruttnade social kropp och ett depraverat liv för multituden. Ofta på grund av det faktum att så många spontana möten är skadliga, väljer de boende i metropolen att isolera sig för att undvika möten med andra, passerar varandra i tystnad utan att se varandra, skapar osynliga väggar i gemensamma rum, ogenomträngliga vid beröring som om huden förstelnats och dött. Och de priviligerade stänger in sig själva i enklaver där de enbart träffar andra av samma sort. Trots att de bor nära människor som är radikalt annorlunda rån de själva lyckas de på detta sätt enbart interagera med andra priviligerade. Detta är de definierande karatärsdragen av metropolen när den degenerar och slutar vara en plats för det gemensamma och möten med andra och slutar vara platsen för kommunikation och samverkan.

Metropolens politik är organiseringen av möten. Dess uppgift är att understödja glädjefyllda möten, få dem att upprepa sig, och att minimera olyckliga möten. Detta kräver till att börja med en öppenhet för föränderlighet och förmågan att forma relationer till andra, att generera glädjefyllda möten och på så sätt skapa sociala kroppar med ständigt växande kapaciteter. Vidare, och kanske ännu viktigare, kräver detta att lära sig ett tillbakadragande från konfliktfyllda och destruktiva relationer, och att bryta ner de fördärvliga sociala kroppar som de ger upphov till. Till sist menar vi att då många av de spontana mötena inte direkt är glädjefyllda kräver denna metropolens politik ett utforskande i att transformera konfliktfyllda möten, i så hög utsträckning som möjligt, till glädjefyllda och produktiva sådana.

Det borde vara tydligt vid det här laget att organiseringen av möten i metropolen inte bara är en politisk fråga utan en direkt ekonomisk sådan. Glädjefyllda möten är ekonomiskt viktiga händelser, och på många sätt höjden av den biopolitiska ekonomin. I dem upptäcks och produceras det gemensamma. Detta ger oss ett nytt perspektiv på den paroll vi tidigare föreslog: metropolen är för multituden vad fabriken var för den industriella arbetarklassen. Organisationen av multitudens glädjefyllda möten motsvarar den produktiva uppdelning av arbetare på fabriksgolvet, i arbetslag samlade runt specifika maskiner, eller koordinerade i en kedja längs det rullande bandet; men den biopolitiska produktionen av rikedom – och detta är den centrala poängen – måste förstås från det andra hållet, från multitudens perspektiv snarare än kapitalets. Kapitalet är i själva verket inte kapabelt att organisera glädjefyllda möten i metropolen, utan kan endast inhägna eller expropriera den gemensamma rikedom som skapas. Multituden måste organisera dessa möten autonomt och tillämpa övningen som krävs för metropolens politik. När stora amerikanska städer började bli i överhängande grad befolkade av svarta under 1950-talet, föreslog Grace och James Boggs under Black Power-vågen en liknande politik av autonom organisering av metropolen med sin paroll “Staden är den svarta mannens land” (The city is the black man´s land). Urbana revolter under autonomins banér var i själva verket en drivkraft som ledde till den industriella stadens kris, och i förlängningen den amerikanska hegemonins kris. Även om urbana revolter även idag i hög grad definieras av ras leds de inte av dessa industriella figurer. När metropolisk produktion sker i kapitalistiskt värdeskapande processer erbjuder urbana revolter nya former av organisering likt den första industriella arbetarstrejken, som avfyrade en pandemi av sabotage mot fabriker och deras maskiner.

Multituden tillåts dessvärre aldrig fritt och fridfyllt styra organiseringen av metropolen. Utöver det gemensamma och möten definieras metropolen av antagonism och våld. En sista etymologi betonar detta: i antika Grekland var metropolis “moderstaden” som dominerade och kontrollerade kolonierna. Detta är även hur begreppet användes på franska under den imperialistiska eran: det metropolitanska Frankrike särskiljde det europeiska territoriet från de franska kolonierna i Afrika, Asien och Karibien. Idag inbegriper “metropolis” fortfarande hierarki, men dess geografi har skiftat och blivit mer komplex. Det stämmer så klart att det generellt fortfarande finns stora ojämlikheter bland nutida metropoler som ekar av koloniala relationer, till exempel mellan New York och Mexico City, London och Mumbai, Paris och Dakar, Shanghai och Chengdu. Förutom dessa hierarkier behöver vi också se även hierarkierna inom varje metropol, ibland i extrem närhet, bland olika kvarter och inom varje. Som värmekartor av jorden från rymden, är detta en geografi av intensitet och trösklar.

Alla nutida metropoler är patologiska på så sätt att deras hierarkier och splittringar korrumperar det gemensamma och blockerar förmånliga möten genom institutionaliserad rasism, segregering av rika och fattiga, och genom andra exkluderande och underordnande strukturer. Att till exempel benämna São Paulo som en stad av murar, är att diagnosticera dess sjukdomstillstånd. Patologin är inte bara att det förhindrar positiva möten, utan även bombarderar dig med negativa. I stora delar av världens maktcentrum kan du som fattig och mörkhyad inte åka tunnelbana eller köra bil utan att stoppas av polis. I underordnade delar av världen lider ditt kvarter ofta av en brist på rent vatten och adekvata avlopp. Metropolen är en djungel, och de former av det gemensamma och mötet som den erbjuder är former du bör fly från!

Uppdelningarna av metropolen produceras och upprätthålls ständigt ekonomiskt genom ränta och fastighetsvärden. Gentrifiering är ett av vapnen med vilket man skapar och bibehåller sociala skiljelinjer, och genom detta reproducerar de globala hierarkierna och ojämlikheterna på mindre skala i varje enskild metropol. Vi kan härleda ränta och fastighetsvärden direkt ifrån det gemensamma, vad ekonomer kallar den omkringliggande metropolens positiva och negativa externaliteter. Räntans relation till det gemensamma är dessvärre inte uteslutande passiv och parasitär. Även om det är tydligt att ränta till skillnad från industriella former av kapital som genererar profit saknar en direkt relation till organiseringen av produktionen. Ränta verkar genom inhängnandet och omfördelningen av rikedom, och utvidgning klassindelning som social produktion och organisering av de immateriella produktivkrafterna. Detta hjälper oss förstå varför ränta har blivit för nyliberalismen och dess finansialiseringsregim, vars syfte är att producera tjänster och immateriella tillgånger så väl som att omfördela rikedom längs klasslinjernas, paradigmatiska ekonomiska instrument. Ränta är en desocialisering av det gemensamma genom att privatisera de rikedomar som skapas och upprätthålls i metropolen, i de rikas händer. De tydliga linjer som Hausmanns parisiska avenyer uppvisade är inte nödvändiga för att utöva denna makt. Ränta och fastighetsägande är ständigt närvarande segmenterande och kontrollerande mekanismer som sträcker sig genom hela det urbana landskapet och konfigurerar formen av social exploatering. Den nutida metropolens väv utövar en tyst ekonomisk kontroll som är lika grym och brutal som någon annan form av våld.

Detta ger oss en tredje och slutgiltig förståelse av hur staden är för metropolen vad fabriken var för den industriella arbetarklassen: metropolen, likt fabriken, är platsen för hierarki och exploatering, våld och lidande, rädsla och smärta. För generationer av arbetare är fabriken platsen där deras kroppar brutits ner, där dem förgiftats av industriella kemikalier och dödats av farliga maskiner. Metropolen är en farlig och skadlig plats, särskilt för de fattiga. Men det är även på grund av detta som metropolen, likt fabriken, är platsen för antagonism och uppror. Då biopolitisk produktion kräver autonomi blir kapitalet alltmer extern till den produktiva processen, och dess sätt att expropriera dess värde utgör hinder för, förstör, och korrumperar det gemensamma. Kapitalet blir paradoxalt nog en tröskel för skapandet av rikedom. Multitudens indignering och antagonism riktar sig därför inte bara mot hierarkierna och kontrollens våld, utan även till försvar av det gemensammas och de fria mötenas produktivitet. Men vart, exakt, kan denna produktiva multitud göra uppror? För den industriella arbetarklassen erbjuder fabriken en självklar plats: chefen är i ditt ansikte, maskinerna kan saboteras, fabriksbyggnaden kan ockuperas, produktionen kan hejdas, och så vidare.

Det verkar som att metropolens multitud saknar en jämförbar plats för sitt uppror, och därför riskerar att ge utlopp för sin vrede i ett vakuum. De senaste åren har vi dock sett en rad metropoliska jacquerier som experimenterar med lösningar på detta problem. Till exempel Argentinas piqueteros från början av 2001 utforskar bokstavligt vår analogi mellan fabriken och metropolen: arbetslösa arbetare som saknar en fabrik vars grindar att blockera väljer istället att blockera staden och dess gator, och på så sätt obstruera trafiken för att sätta käppar i stadens hjul. Piqueteros utforskade med andra ord en form av vild strejk mot metropolen. De bolivianska striderna om vatten och gas under 2000 och 2003 utvecklade liknande taktiker när de regelbundet blockerade motorvägar som länkade de stora städerna samman. Vid kampens höjdpunkt 2003 gick den upproriska multituden från den fattiga och i huvudsak av ursprungsbefolkning bebodda förorten El Alto in i La Paz och ockuperade stadskärnan och dess exklusiva vita kvarter, svämmade över rassegregationen och rikedomens barriärer. Upproret som föddes i Paris förorter 2005 attackerade på ett liknande sätt ras- och rikedoms-hierarkier genom att blockera metropolens mobilitet, och genom att bränna bilar och utbildningslokaler som banlieuarderna såg som instrument för social mobilitet som de hade nekats tillgång till. Återigen likt Bolivia kombinerade den franska revolten ras- och arbetskonflikter i en protest mot exproprieringen av det gemensamma och förhindrandet av möten. Dessa uppror är inte bara inom metropolen utan även mot den, alltså mot metropolens form, dess patologier och korrumpering.

Jacquerier och spontana uppror är dock inte nödvändigtvis positiva, utan kan ofta vara självdestruktiva. Den tredje uppgift för metropolens politik, som ofta måste komma före uppmuntrandet av produktionen av det gemensamma och glädjefyllda möten, är därför att organisera antagonismer mot metropolens hierarkier och skiljelinjer, kanalisera hat och ilska mot dess våld. Det finns glädje även i att förstöra – att attackera det du hatar, ursprunget till ditt lidande! Metropoliseringen av världen innebär inte nödvändigtvis bara en generalisering av hierarkierna och exploateringens strukturer. Det kan även innebära en generalisering av uppror, och möjligen uppkomsten av nätverk av samarbete och kommunikation, en utökad intensitet av det gemensamma och möten mellan singulariteter. Detta är platsen där multituden finner sitt hem.