I sverige har priserna på mat och andra livsmedel stigit oerhört mycket. Det beror delvis på ökade globala matpriser som en följd av störningar i produktionskedjor, kriget i Ukraina har sänkt tillgången till spannmål och elektricitet, naturkatastrofer har påverkat priset på kaffe, och så vidare.

Utöver detta har det även larmats om att matbutiker “passar på” att höja priser extra mycket eftersom kunderna ändå inte märker något. Enligt experter på området är den så kallade smyghöjningen av matpriser svår att bevisa, det man däremot kan bevisa är att de stora butikskedjornas rörelsemarginal varit i princip oförändrad (Axfood och Icas har sänkts med en promilleenhet vardera) medan lantbrukarnas sänkts med tre procentenheter. Dessutom har flera bönder själva uppgett att butikerna höjt priserna på deras varor mer än vad de själva gjort.

LO-ekonomen Torbjörn Hållö menar att kommersiella aktörer har ett ansvar att stabilisera marknaden genom att absorbera en del av den ekonomiska skadan istället för att helt och hållet skicka den vidare till konsumenten. Om inflationen stiger till 8% så bör de kommersiella aktörerna ta sitt ansvar genom att bara höja priserna med fyra procentenheter, och således acceptera en kortsiktig vinstsänkning för att på lång sikt bidra till en stabil ekonomi.

När barnfamiljer tvingas ta lån för att ha råd med mat som en följd av den kommersiella sektorns ansvarslöshet är det dags för det gemensamma att införa åtgärder för att säkerställa det allmännas bästa. Därför är det dags att vi legaliserar snatteri!

Inom juridiken brukar det vi i vardagstal benämner som snatteri kallas för ringa stöld. Praxis är att stölden betecknas som ringa ifall värdet på det som stulits är lägre än 1000 kronor. Jag tycker med andra ord det borde bli lagligt att ta vad som helst, från vilken affär som helst, så länge det är värt mindre än 1000 kronor.

Jag förstår dock att många kommer ha svårt att hantera en så pass radikal förändring i strukturen för ägande och är villig att backa på två punkter. För det första är det nog många som som tycker att mitt förslag ”går för långt” när det utsträcker sig till att omfatta all butiksverksamhet. Personligen tycker jag att jag redan där gjort relativt stora avsteg från mina personliga övertygelser att allt ska vara gratis och tillgängligt för alla, men är villig att acceptera ännu större avsteg genom att begränsa snatterilegaliseringen till livsnödvändiga varor som mat och kläder.

Den andra punkten jag är villig att backa på är värdet: 1000 kronor är, trots vår höga inflation, ganska mycket mat och det vore väl tråkigt om någon liten Icahandlare gick under på grund av allt snatteri. Jag föreslår därför att man sänker värdet till 500 kronor, vilket skulle betyda att en normalstor barnfamilj kan snatta sig till en middag med acceptabel standard.

Du som läser detta kanske, bara för en stund, sympatiserar med de stackars Icahandlarna, men förutom att de tagit vara på en kris för att höja sin vinst, så måste vi som samhälle agera för att människor ska kunna leva goda liv. Alternativet är allas krig mot alla, en väg som bara kan leda åt ett håll…

Filmen Falling down från 1993 börjar med att huvudkaraktären William ’D-Fens’ Foster spelad av Michael Douglas sitter fast i en av Los Angeles bilköer. Det är varmt och han bestämmer sig för att lämna bilen bakom sig och gå hem istället. Efter en stund blir han törstig och går in till en mack för att köpa en burk cola. När expediten säger priset kräver han att få betala samma pris som en burk läsk kostade 1988. Expediten vägrar och ett slagsmål utbryter, ett slagsmål som slutar med att vår protagonist misshandlar expediten så illa att han svimmar och förmodligen dör, varpå huvudkaraktären betalar för sin läsk (det vill säga, samma pris som en burk läsk kostade några år innan) och går. I valrörelsen uppenbarade sig en liknande bild, bara som en blond kvinna som ville ha billigare falukorv.

Filmen är överhuvudtaget en intressant insyn i fascismens psykologi men den senaste tidens levnadskostnadskris har gett denna scen förnyad relevans; scenen visar på hur fascismen kan fånga upp människors vardagliga problem och leverera svar som inte nödvändigtvis pekar på de ägandeförhållanden som ligger till grund för kapitalismen – och således ligger till grund för de problem människorna i den ställs inför. När William Foster misshandlar expediten skapar han en kortsiktig utväg åt sig själv, men lägger samtidigt första stenen på den väg som till slut kommer föra honom in i döden.

Fascismens svar på människors vardagsproblem är den starkes rätt – om något saknas en får man ta det med våld, om man är för svag för det får man skylla sig själv. Det är ett svar som inte bara har som funktion att mobilisera den starke, utan även att pacificera de svaga, därigenom upprätthålls och vidgas samhällets sprickor.

Vänsterns svar måste å andra sidan alltid vara kollektivt, därför att vår styrka måste ligga i vår mängd, en massa stark nog att tvinga igenom krav som vidgar vyerna för en agerande kollektivitet. En legalisering av snatteri skulle inte omedelbart leda till bättre sammanhållning mellan fattiga, men däremot ökat handlingsutrymme i form av mer pengar.

Framförallt skulle det dock betyda att skulden vänds bort från konsumenten, som plötsligt tjänar för lite för att ha råd med mat, till butiksägaren som låter människor svälta för att skydda sina inkomster.

Det ger också upphov till en fråga som diskuteras allt för lite: varför ska människor ta ut vinst på livsnödvändiga varor? Varför ska vi betala för dem? I en värld byggd kring samarbete och gemenskap vore det självklart att människor inte ska kunna tjäna pengar på människors basala behov. Nu lever vi inte i en sådan värld, utan en som snarare tycks dra mot självisk girighet. I en sådan tid är det än viktigare att vi vågar fundera på stora, till synes omöjliga lösningar.