Inledning

Finanskrisen 2008, flyktingkrisen 2015 och pandemin har varit perioder av politiska öppningar, då många sökte sig till gemensamma rum för att hantera dessa kriser när de pågick. Nu är vi på väg in i en ny kris: levnadskostnadskrisen (egentligen en rad olika kriser som är mer eller mindre sammanhängande). Det ekonomiska systemet vi befinner oss i generar ständigt kriser som vi måste förhålla oss till och agera i. Det som gör den här krisen speciell är att den handlar om flera kriser som utspelar sig samtidigt i en multipolär värld, där det inte finns några tydliga aktörer. Medan vänstern befinner sig i en punkt av lågt engagemang, då de traditionella sätten att mobilisera inte har lyckats samla en stark rörelse för att motverka de kommande utmaningarna. De platser, symboler och språk som karakteriserar vänstern är inte längre allmängiltiga och når inte krisens subjekt.

Genom att förstå det Argentinska upproret 2001 och vad som låg till grund för det, menar vi att vi kan skapa en förståelse för hur vänstern bör agera för att skapa ett aktörskap vid och innan kriser. Uppropet i Argentina 2001 blir extra relevant för att förstå kriser då de rörelser som agerade inte leddes av de klassiska vänstersubjekten och inte utgick från ett vänsterprojekt. Rörelsen utgick istället från verkligheten som formades i Argentina i en tid av kris men också under tiden fram till att krisen uppstod. De subjekt, praktiker och rum som ledde fram till upproret hade inget större mål än att verka i vardagen och förändra de omständigheter som drabbade stora delar av samhället. De var ett direkt svar på krisen och var på det sättet mer relevanta än andra politiska projekt. De förväntade sig ingenting utan motståndet tog kontinuerligt form. Dagen då såväl upproret som krisen bröt ut hade rörelsen för länge sedan redan vunnit kampen.

Exemplet Argentina 2001

Stora folkmassor kommer springande genom Buenos Aires huvudgator, krönta av en rad motorcyklar, massorna kastar stenar mot polisen och skriker “Que se vayan todos” (alla ska bort). Samtidigt plundrar arbetslösa och underbetalda i Buenos Aires utkanter. Över hela landet plundras mataffärer, efter månader av hunger och misär. De fattiga kommer till Plaza de Mayo till presidentens hus, de kommer från de bortglömda “villas”. Trots det fruktansvärda förtryck som präglade dessa dagar, tog de sig fram till hjärtat av det politiska etablissemanget. Fem presidenter tvingades avgå på lika många dagar. Staten och den ekonomiska eliten tappade makten över det argentinska samhället. Minnet av den 20 december 2001 förföljer de styrande i Sydamerika än idag. Men krisen för den politiska och ekonomiska eliten började långt tidigare.

Diktatur, nyliberalism och nya rörelser

Efter militärdiktaturen i Argentina (1976–1982) stod vänstern i ett nytt politiskt landskap där de gamla organisationerna och allianserna inte längre existerade. Strukturer hade slagits sönder, 33 000 personer med kopplingar eller med vaga kopplingar till vänstern hade försvunnit eller mördats och tusentals hade flytt landet.

Den demokratiska regering som kom till makten efter diktaturen fortsatte dock den nyliberala politik som militärdiktaturen hade påbörjat. Denna politik var i stora drag en finansialisering av ekonomin, försäljning av statliga företag och ett starkt beroende av dollar. Politiken främjade importen av varor på bekostnad av den inhemska produktionen och upprätthöll en viss ekonomisk balans genom att sälja ut det gemensamma så att pengar kunde komma in i landet och gynna medelklassernas konsumtion. Stora delar av den argentinska arbetarklassen ställdes utanför produktionen genom att de fabriker som funnits lades ner eller gick i konkurs, tillsammans med att den statliga järnvägen, elbolagen och telefonbolagen privatiserades. Detta nya ekonomiska läge i Argentina, som tidigare hade haft en stark arbetarrörelse och relativt stark produktion, skapade nya former av politiska rörelser under 80 och 90-talet. Avsaknaden av fabriker och traditionella vänsterinstitutioner gjorde att nya rum för politik behövde skapas. “Villas” – blev på detta sätt det territorium där en annorlunda subjektivitet skapades och reproduceras.

Massvis med olika praktiker uppkom och vävdes samman genom vardagslivet på gator och torg. Rörelserna hade inga tydliga ledare och kännetecknades av nya identiteter som byggde sin politiska agens genom praktiker snarare än fasta identiteter kopplade till yrke.

De arbetslösas rörelse som gick under namnet piqueteros, som lite slarvigt kan översättas till “blockerare”, var en av dessa rörelser. Piqueteros organiserade spektakulära blockader av motorvägar och stängde på så sätt ner delar av städer. Kampmetoden innebar att de arbetslösa genom att stänga ner kapitalcirkulationen kunde genomföra strejker utan att ha ett arbete. Genom att genomföra dessa blockader, kunde de arbetslösa göra sin röster hörda och ställa krav för bättre levnadsvillkor. Samtidigt som de genomförde dessa blockader laborerade rörelsen med andra sätt att hantera den sociala reproduktionen genom bland annat matkooperativ och andra sätt för att se till sin överlevnad.

Förutom Piqueteros uppstod också andra mer informella grupper som organiserades i villas och konstruerade sin identitet utifrån en delad vardag i slumområden. Den pressade ekonomiska situationen motarbetades genom skapandet av en informell ekonomi som tog olika former i de olika områden. I de flesta områden skapades stora kök där mat lagades ihop mellan grannar och delades ut. S.k. bytesklubbar blev allt vanligare och många vittnar om livsmedelsbutiker som lät kunderna betala i efterhand. Samtidigt blev de stora kedjorna av mataffärer som inte deltog i den solidariska ekonomin fiende och plundrades regelbundet.

Efter militärkuppen utlyste den första demokratiska regeringen allmän amnesti för alla inblandade i det smutsiga kriget (ett sätt att försöka ge militären ansvarsfrihet genom att utmåla deras fiender som en likvärdig motståndare), vilket skapade en rörelse som krävde att denna ansvarsfrihet genom dess amnestilagar skulle upphöra. De grupper som gick i bräschen för motståndet mot amnestilagarna var Madres de Plaza de Mayo (mödrar till försvunna) och Hijos (barn till försvunna). Mödrarna gick varje torsdag i en cirkel runt Plaza de Mayo och blev genom aktionen en bestående del av Buenos Aires stadsliv . Dessa rörelser blev ett epicentrum för att mobilisera och samla de olika rörelserna som hade uppstått under 90-talet, samtidigt som de blev tråden som sammankopplade samtidens politik med den gamla vänstern och dess lärdomar från diktaturen.

Kriser och dess möjligheter

År 2001 hade den nyliberala politiken kommit till sin logiska slutpunkt. Det fanns inte kvar nog med gemensamma resurser att sälja för att upprätthålla handelsbalansen. Konsekvenserna av åratal av en ekonomisk politik som åsyftade att tillgodose de rikas intressen började märkas i hela samhället. Den så kallade “estallido” (explosionen) är delvis kulmen på en ackumulering av ilska och frustration för de mest utsatta i samhället, men framför allt var det den stora demonstrationen av det som hade praktiserats i villas under flera år. Framgångsrikt försvar av blockader gjorde Piquaterosrörelsen till självklara beskyddare av folkmassan, Madres de plazo de Mayo blev den givna aktören att samlas kring och vanan vid demokratisk organisering av vardagslivet blev utgångspunkten för de kvartersråd som började skapas runt om i Argentina.

Men i stället för att fråga oss hur vi förvaltar den kraft och energi som också uppkommer i kriser så behöver vi bygga strukturer kontinuerligt som skapar erfarenhet av aktivism som sedan kan översättas i andra former. Krisen i Argentina 2001 skapades inte av finanskapitalismen, det var själva rörelsen som tvingade fram krisen, genom att kräva mer av politiken. Krisen är inte möjligheten till förändring, möjligheten skapas i rörelserna genom att kontinuerligt undersöka nya praktiker som utmanar det rådande maktstrukturerna.

I tider av kris måste vi förhålla oss till verkligheten utifrån vår vardag och de behov som uppstår. Samhällsanalysen måste utgå från nutiden och konstrueras kollektivt utifrån våra erfarenheter. Den praktik vi skapar under kriser är inte ett steg mot framtiden, det är själva politiken som skapas där och då och omformas kontinuerligt utifrån omständigheterna. För att inte cyniskt hoppa in i varje kris i förhoppning att någonting bortom det vardagliga kommer hända måste vi involveras i vardagen redan idag för att det är inom vardagen som möjligheterna uppstår. 2001 i Argentina handlade om att sluta titta framåt mot en framtid som ingen kunde se och vända blicken mot de som stod sida vid sida och kunde solidariskt samlas och bygga den framtiden idag. Detta krävde att de som deltog hade en stark tro på varandra som byggdes genom att kämpa kontinuerligt, vecka efter vecka, en kamp genom vilken de involverades i varandras liv.

Liten ordlista

Villa: slumområde i utkanterna av Buenos Aires
Piqueteros:“blockerare”
Estallido: bokstavligen explosion, används för att referera till händelserna av 11 december 2001