2018. Jag och Rûmet sitter tillsammans i vårt vardagsrum i den nybildade kvinnobyn Jinwar i Rojava. Kvällarna är fortfarande kyliga i februari och bredvid oss kokar kurdiskt té på värmaren. Stämningen välkomnar möjligheten för en konversation och jag öppnar mig tacksamt till Rûmet. Hennes stora styrka är omlindad med en bomullsmjuk hållning till alla i sin omgivning och med ett leende i rösten säger hon till mig att hon inte pratar så mycket om sina minnen, ”men eftersom du frågade, ska jag berätta”, fortsätter hon. Hon som visade mig stegen till och från Jinwar leder mig nu också genom sin historia i den kurdiska kampen.Första gången som Rûmet kallades för terrorist var i grundskolan i 80-talets Turkiet. ”Varför får jag inte prata på kurdiska?”, frågade hon sin lärare. Barnens olikheter sattes emot varandra samtidigt som grannhemmen i Turkiet separerades för att förhindra gemenskapen mellan kurder, araber, syrianer, assyrier, yezidier, muslimer och kristna. Terrorist eller irhabi var den som talade eller agerade utanför statsmentaliteten och detta inkluderade att bära kurdiska kläder, tala kurdiskt språk och försvara kurdernas kulturella integritet. Redan som barn började Rûmet ifrågasätta villkoren som förträngde hennes sanna liv.De fyra väggarna i klassrummet sträckte sig långt utöver grundskolans byggnad och bar spår av en tid långt innan Rûmets egen. Hennes oursäktande framhållning av sin kurdiska identitet följde med till högskolan och det var anledning nog att bli efterföljd av den turkiska civilpolisen under deras antiterrorkampanj. Hon blev tagen direkt från skolan till polisens förhörsrum där hon blev anklagad för kopplingar till misstänkta aktiviteter i det nybildade kurdiska arbetarpartiet PKK. ”Vet du vem Abdullah Öcalan är?” Frågade de och pekade på en bild på PKKs grundare och ordförande. ”Nej”, svarade hon uppriktigt. ”Har du sett honom?”, frågade de. ”Nej” igen. Rûmet hade varken hört om PKK eller sett Abdullah Öcalan förrän polisförhöret den dagen. Hon blev nyfiken men tänkte inte mer på det. Tills dagen då hon såg Öcalan igen och bestämde sig för att söka upp den kurdiska rörelsen.

Den andra gången Rûmet såg Abdullah Öcalan var på TV-progammet ”Roja Sê û Dûyemîn”. Programmet, som stöttades av den turkiska staten, hade som agenda att konfrontera och kritisera Öcalans politiska position i Turkiet i en intervju med programledaren Mehmet. Öcalan lyckades dock skapa kontrovers runt sig helt på egen hand när han tog upp ämnet om kärlek och kvinnor i den politiska diskussionen. Han lyfte fram kvinnans svårigheter under manlig auktoritet, hennes rätt till självbestämmande och revolutionens uppgift att öppna vägen för hennes tillgång till självkunskap och utbildning. ”Ez hezdikim bû jinê bim karkerê evînê” (”Jag vill bli kärlekens arbetare för kvinnan” på kurdiska) fortsatte han i nationell sändning. Än idag använder Abdullah Öcalan kvinnan som en referens för strävan efter social rättvisa och anser att kärleken är den kapitalistiska modernitetens förlorade princip som måste återupprättas i samband med kampen för frihet. Chocken av att höra ett radikalfeministiskt uttalande på en högerkonservativ kanal och fascinationen över Öcalans försvar av kvinnors rättigheter var knuffen som ledde Rûmet till famnen av den kurdiska kampen. ”Han var väldigt underlig för mig”, berättar Rûmet.När Rûmet kom till bergen hade de en utbildning om ”den kvinnliga gerillan” i tre omgångar. Det var viktigt att kamraterna förstod den kvinnliga gerillans roll och varför hon behövdes. Den dominanta mannens krig som ägnats åt att döda skulle istället förvandlas till en kollektiv kamp som försvarade ett nytt liv. Kvinnlig närvaro i den väpnade kampen utmanade tidigare idéer om motståndets karaktär och kvinnans kapacitet. Samtidigt gav det näring till en gemenskap inom vilken ett revolutionärt sätt att älska kunde växa.

”Vi kammar varandras hår, tvättar varandras kläder och lagar varandras måltider. Vi är kära, och inte den typen av kärlek som bara existerar mellan två personer. I en människas hjärta finns det kärlek för många saker, och i bergen finns det plats för hela världen.”

Idag arbetar Rûmet som projektledare för genomförandet av Abdullah Öcalans dröm om en demokratisk utopi präglad av idén om ett land för kvinnor och barn. Jinwar (”kvinnans land” på kurdiska) byggdes upp 2017 på internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor i Rojava, Kurdistan. Jinwar är ett hem utanför den kapitalistiska och patriarkala buren och styrs inte av ett huvud utan bär själen av kvinnors vilja för kollektivt självbestämmande och harmonisk samlevnad. Jinwar fungerar som en prototyp för den ekologiska och direktdemokratiska moderniteten där hierarkiska strukturer ersätts med en decentraliserad gemenskap som berikas av sina kulturella, etniska eller religiösa olikheter. Jinwar består inte bara av hushåll men också av ett hälsocenter som undersöker naturlig medicin från våra förfäders kunskapsarv, en fritänkande grundskola som karaktäriseras av en holistisk arkitektur, en jineologî-akademi, ett socialt center, flera jordbruksfält och mer.

”En person kan kolla på ett berg och tycka att det är vackert och grönt, men om du aldrig vandrat upp och ner från det berget kan du inte uppskatta värdet av dess grönska och skönhet. En person kan beundra en trädgård, men om du aldrig skördat den och arbetat i jorden vet du inte hur den uppkom eller bottnar i sin kraft.”

I sumerisk mytologi beskrivs den gudomliga kvinnligheten som en triad som består av månen, jorden och solen. Enligt den kurdiska kvinnoläran jineologî representerar triaden samhällets tre generationer av kvinnor: den yngsta generationen kännetecknas av solen och symboliserar rättvisa, mellangenerationen av jorden och symboliserar livskraft, den äldre generationen av månen och symboliserar visdom. Rûmets berättelse reflekterar en resa genom detta symboliska landskap och en kvinnas kamp från skolan och bergen till byn i hoppet om att revolutionera livsvillkoren för framtida generationer. ”Friheten är inte en tyst kamp”, enligt Rûmet. Den är lika aktiv, uttrycklig och mäktig som kvinnan själv.