Medan hela världen skakar står vänstern still. Trots olika konflikter och vinster har våra positioner inte flyttats framåt. Vänstern har inte mer makt nu än för tio år sedan. I bästa fall befinner vi oss i ett stilla dödläge. I den svenska politiken kan man mest hoppas att en socialdemokratisk regering lyckas stoppa vinster i välfärden. Med internationell blick väntar vi och hoppas på att den auktoritära nationalismen inte vinner ännu ett val. Ingenstans finns en politik som hoppas på något mer. En framtid värd att tro på om man så vill. Vi är fast i väntan. Förbundet Allt åt allas uppgift måste vara att bryta dödläget och därmed hela den nuvarande politiska logiken, bortom såväl den gängse förståelsen av politik i allmänhet som den i vänstern.

Det behövs riktning!

När vi började skriva ett förslag till strategi för Allt åt alla uppfattade vi att vänstern befann sig i en kris. Allt åt alla hade gett sig in i en rad olika kampanjer och politiska metoder: t.ex. enskilda massaktioner som sker inom en begränsad tidshorisont, från ett datum till en vecka, kampanjer om bostadsfrågor, hjälp till fackliga konflikter, uppstartande av grannhjälpsnätverk under Covid-19-pandemin och så klart mängder av demonstrationer och manifestationer. Under migrationskrisen 2015 mobiliserade vi med de stora städernas sociala rörelser för att hjälpa och samordna flyktinghjälp där tiotusentals flyktingar inte längre behövde gå längs motorvägarna. Men våra medlemmar och aktivister blev utbrända och vi lyckades inte motverka den reaktiva flyktingpolitiken. I vårdfrågan lyckades vi mobilisera till landsomfattande demonstrationer och organisera tusentals vårdarbetare, vårdtagare och anhöriga. Men vi såg vårt momentum rinna mellan fingrarna. Och vår organisation gick svagare ur kampen än när vi startade utan att vårdens förutsättningar blev bättre.

Fråga som fråga, aktion som aktion, kampanj som kampanj uppstod en efter varandra, utan en tydlig idé i förbundet, eller i miljön runt oss, om exakt hur det skulle ta oss framåt och vad som ska hända efter det. Varje gång började vi om samtidigt som vi upplevde att det inte fanns utrymme att kritisera eller på riktigt diskutera förbundets riktning. Vi lärde oss hur vi vann slag, men inte krig. Samtidigt började den rörelse som explosionsartat hade vuxit fram i skärningspunkten mellan politiska miljöer av (sen)autonoma, feminister och antirasister att plana ut. Vi fann oss hålla med de röster som i läglig tid innan Tidölagets maktövertagande dödförklarade den miljö vi själva hade varit del av.

Det vi ville åstadkomma när vi skrev ett förslag på strategi var att staka ut en gemensam långsiktig riktning som är något vi kan förhålla oss till. En politisk strategi som kan implementeras och om den inte fungerar kritiseras och ersättas med en annan. När vi formulerade texten ville vi både ta fasta på det vi tyckte att Allt åt alla redan gjorde bra och peka ut en riktning om vad vi trodde att Allt åt alla kunde bli. Detta betecknade vi som det sociala facket. Vi valde att formulera oss just så eftersom vi ville kommunicera vår praktik på ett nytt sätt som delvis skiljde oss från parlamentarisk politik men också för att skilja oss från aktivistgruppen. Det senare var viktigt för oss eftersom vi inte ser Allt åt alla som och inte heller tycker att vi ska vara en samling aktivistgrupper.

Politik bortom aktivism

Redan på 90-talet uppstod en kritik bland de tyska Autonome mot aktivismen som politiskt program: aktivisten längtar efter nästa aktion, nästa kampanj, nästa protest och skapar inget beständigt. Aktivisten sätter på sig en särskild roll, som om det vore ett jobb. Och aktivisten arbetar utifrån positionen att det är en minoritet, oppositionella martyrer som kommer utifrån och ska påverka samhället som om det vore ett avlägset och främmande objekt. Aktivistgruppen är lysande när den ska blockera en motorväg, förhindra kalhyggen eller stoppa ett nazistiskt torgmöte. Samtidigt ser vi hur bilberoendet växer sig starkare, skogarna plöjs i en rasande takt och hur 90-talets vit makt-rörelse fått nycklarna till regeringskansliet. Aktivistgruppen är kapabel att åstadkomma förändring i sakfrågor men saknar verktyg för grundläggande politisk förändring. Detta för att den saknar två grundläggande politiska element: makt och kontinuitet.

I grunden handlar politik om makt. Frågan vi behöver ställa oss är vad vår makt består av. Vi äger inga fabriker och leder inga arméer. Vi menar att vänsterns, och arbetarklassens, makt först och främst består i att den är kollektiv. Det är styrka som uppstår i flertal genom solidaritet och med utgångspunkt i våra positioner i samhället, inte i motsats till dem. Till skillnad från aktivistens påverkan är detta en makt och förmåga som kan byggas upp och utövas över tid. I den traditionella förståelsen exemplifieras detta bäst av arbetarna som strejkar i fabriken. Vi ser det som Allt åt allas uppgift att producera kollektiv makt. Detta är en förståelse vi tror vi delar med de flesta i Allt åt alla.

För att bygga makt på lång sikt krävs kontinuitet. Vi har själva sett hur proteströrelser och kamper uppstår och dör runt omkring oss. Det räcker inte att vänta på någon gång händer det utan vi behöver strukturer som kan existera mellan dessa uppsving och bygga något beständigt. Vi ser både Allt åt alla som organisation och en gemensam strategi som ett verktyg för kontinuitet. Organisation och strategi skapar kollektiva minnen, idéer och politisk förståelse som lever bortom den enskilda individen. Det gör det möjligt att skapa målsättningar som lever bortom nästa aktion eller protest. Där vinsterna från förr kan möjliggöra för oss att bygga vidare.

Det sociala facket

För att konceptualisera vår idé om makt och kontinuitet valde vi begreppet det sociala facket. Vi ville helt enkelt ha en egen benämning för en typ av politisk strategi, likt det finns benämningar på partier, traditionella fack, NGO:s, aktivistgrupper etc., som vi ansåg saknades i vänstern. Något som vi menade att Allt åt alla både i sin praktik och i sitt idéarv hade förutsättning att vara. Begreppet det sociala facket syftar på en analys av hur kapitalismen och dess konflikter ter sig idag. Kapitalismens konflikter existerar inte bara på fabriksgolvet – även fast de också hör hemma där – utan sprider ut sig till alla delar av samhället. De framträder när fastighetsägare, industrier och patriarkat ser våra bostäder, vår natur, kvinnors kroppar etc. som varor medan vi ser hem, livsvillkor och existens. Dessa konflikter och kriser genomsyrar hela det sociala livet. Kort sagt: vardagen.

Anledningen till att vi väljer ett begrepp som fack är för att det traditionella facket skiljer sig från aktivistgruppen i att den hittar sin makt och styrka i människors vardagliga liv: på arbetsplatsen. Vi menar att Allt åt alla ska producera kollektiv maktutövning även i andra delar av människors vardagsliv: kring våra bostäder, kring våra städers organisering och planering, kring vården, kring vår natur etc. Vi vill verka och bygga makt i de centrala konflikter som formar människans existentiella villkor i dagens kapitalism. I alla fall enligt oss handlar det sociala facket inte om att replikera det traditionella fackets strukturer, oavsett om det är LO, SAC eller Hamnarbetarförbundet, utan om att skapa och upprätthålla kollektiv makt i det sociala livet.

I denna mening anser vi att Allt åt alla har ett ansvar för organisering. Hur många gånger har det inte uttalats i vänstern att människor ska organisera sig på sina arbetsplatser och i sina bostadsområden? Vi har läst det på flygblad, hört det i tal, sett det på klistermärken. Det är ett mantra som vänstern gjorde till sitt men som vänstern utöver några få undantag inte har förmått att realisera. Detta eftersom organisering inte är något som kan outsourcas till någon annan. Den som anser att något bör organiseras behöver också ta ansvar för organiseringen.

Detta ansvar kallar vi massaktivering. Vi vill inte vara en organisation som passivt samlar medlemmar som de vore varor man kan ackumulera. Vi vill aktivera människor att agera kollektivt. För oss handlar detta både om att Allt åt alla ska ha många medlemmar som kan organisera och göra politik och att skapa massa och rörelse som kan utöva makt kollektivt, även fast de som deltar inte alla är medlemmar i Allt åt alla. För att detta ska ske krävs en förändring från att vi är aktivister till att vi också är organisatörer. Våra vänner Martin och Olle kritiserar strategin i Svärm nr. 14 för att den bland annat inte beskriver hur denna massaktivering ska gå till. På denna punkt kan vi bara hålla med. Vi behöver gemensamt diskutera hur detta ska ske och staka ut en väg framåt. Sätta upp gemensamma målsättningar med taktiker och strategier. Vi tror emellertid att en av de viktiga grundstenarna är nyfikenhet.

Vi kan inte dogmatiskt utgå från strategier, principer och analyser som sjösattes för 150, 100 eller 30 år sen. Vi behöver nyfiket undersöka och experimentera för att hitta konfliktytor och politiska möjligheter till kollektiv makt. När vi valde att presentera nyfikenhet som begrepp menade vi inte att detta, som Martin och Olle skriver i sin text, har med ideologi att göra. Snarare handlade det om redan etablerade praktiker i förbundet av undersökningar och experimenterande. Vi ville förstå dessa praktiker som en del av vår gemensamma strategi och som en metod i vårt arbete som Allt åt alla.

Det hänger på oss!

Sedan strategin antogs med stor majoritet på kongressen 2021 tycker vi att det har skett en förändring i Allt åt alla. Vi har bredare och tydligare diskussioner, starkare gemensam identitet och vårt arbete begränsas inte längre till lokalgrupper. Nu har vi en berättelse som vi kan kommunicera till nya medlemmar och lokalgrupper. En berättelse som inte är vilken som helst utan någon vi gemensamt har beslutat om. Det betyder inte att vi inte är beredda att utvärdera, omformulera och konkretisera vår nuvarande strategi. Det kan behövas nya sätt att implementera och revidera vårt strategiska arbete. Vi står däremot liksom vi gjorde för tre år sen helt bakom dess syfte: Att Allt åt alla ska bygga makt och kontinuitet. Att vi ska bryta dödläget. Och vi behöver definitivt en strategi. Utan en gemensam beslutad politik kommer vi aldrig kunna ta oss förbi nästa aktion, demonstration eller kampanj.

Vi vill se ett Allt åt alla som är en aktör på den stora politiska scenen. Vi vill att debattörer, politiska partier och regeringen i Sverige ska förhålla sig till vårt förbund som en reell politisk kraft. Vad skulle vi behöva för att till exempel organisera en nationell hyresstrejk? Inte att alla hyresgäster i Sverige går med i Allt åt alla men däremot behövs engagerade och organiserande medlemmar runt om i landet och inte bara i de stora städerna. Vi behöver vara många, vi behöver pengar och vi behöver samordning. Något som vi bara kan möjliggöra genom att bygga på tidigare vinster och förflyttningar från förr.

Om vi vill bryta dödläget och vinna måste våra ambitioner befinna sig på denna nivå. Vi behöver ett minne av framtiden där vi spelar en avgörande roll. Vi behöver våga tro på vår möjlighet att faktiskt utöva makt. Precis som vänstern har gjort förr och kommer göra i framtiden. Men det hänger på oss. Det är vi som ska göra grovgörat. Vi väntar inte på något annat än oss själva.

Martin Spånberg
Ellen Sverdrup
Daniel Blennow
Martín Cornell

18-10-2024