Förr i världen när människorna i högre grad var religiösa och såg det heliga i allt omkring sig kunde de vända sig till konsten för att dyrka Gud. Idag är det bästa en konstnär kan hoppas på att åskådarna ska tycka att konstverket är intressant. En del konstnärer har inte kunnat nöja sig med det, för hundra år sedan fanns avantgarde-rörelser runtom i Europa som försökte göra ”häpnadsväckande” konst. Henri Lefebvré börjar sin Kritik av vardagslivet med en kritik av just dessa rörelser.

Från symbolismen till surrealismen och senare rörelser sågs vardagslivet som en fiende som skulle angripas under det ”häpnadsväckandes” banér. Det var det poetiskas revolt mot ”världens prosa”. Dessvärre visade sig snart magin bestå av rester från en förkapitalistisk kultur, och avantgardens alla trollkarlar inte mer formidabla än de som utför enkla korttrick på marknader. I den sekulariserade moderniteten förfaller myten till legend, det diaboliska till moralisk fulhet och det häpnadsväckande till det bisarra eller märkliga.

Avantgardekonsten är i detta avseende ett substitut för mysteriet. Trots att de kallas för avantgarden ledde dessa rörelser inga massor, utan hade en elitistisk och nedlåtande inställning till de människor som befolkar modernitetens trista vardag, och vad värre är, inte begriper sig på abstrakt konst. För Lefebvré är en fascist som författaren Céline denna attityds naturliga slutpunkt, och den ”mystiska” kritiken av vardagslivet kulminerar i Hitlerjugends förkastande av livet till förmån för nazismens billiga mysterier.

Låt oss lämna Lefebvré och betrakta problemet från en annan synvinkel. Konsten har dödförklarats många gånger sedan Hegel, men på något sätt har den alltid lyckats fortsätta sitt liv efter döden. Även om en och annan skulle förneka att konsten främst syftar till att ge upphov till estetiska upplevelser skulle få som ägnar sig åt konst förneka att den vill säga något som är sant. Varför skulle man lyssna till en konstnär som anser något sådant? Alla sanningar är inte vackra, men allting som är vackert är onekligen sant. Vi kan därför sluta oss till att konstens syfte är att förmedla sanning. Eftersom vi är marxister vet vi vidare att sanning och frigörelse förutsätter varandra.
De senaste tvåhundra åren har konsten kämpat för att behålla sin status samtidigt som den inte är kapabel att tillfredsställa de moderna, reflekterande, människornas behov av självförståelse. Konsten kan inte längre visa sanningen. Det är denna kris de konstnärliga avantgarden var ett svar på. Med sin konst ville de kritisera vardagslivets barbari utan att ha förmågan att göra någonting åt detta. Sättet de formulerade sin kritik på ledde till att ingenting konstruktivt eller rationellt återstod efter kritiken. Denna motsättning ledde till att det oundvikligen blev den egna konsten, inte vardagslivet, som omvandlades och assimilerades för att förstärka barbariet man från början motsatte sig. Med sociologen Georg Simmel skulle man kunna säga att konstnärernas subjektiva kultur, det vill säga deras inre liv, inte kunde mäta sig med den objektiva kultur som består av de redan skapade objekten och strukturerna.

För de förmoderna människorna var konsten till sitt väsen mimesis, en spegling av verkligheten. Under 1800-talet kämpade en del för att bevara den klassiska konstuppfattningen genom att kodifiera en konsthistoria som förmedlades genom det som ställdes ut på museer. Givetvis kunde kuratorerna inte göra annat än att bekräfta att konsten var död eftersom den i utställningarna representerade det förgångna och därmed förlorat sin mystiska kraft. De avantgardistiska rörelserna hade ingen samsyn kring konstens väsen, de företrädde olika och motsatta förslag på nya konstdefinitioner. De ville bränna museerna. Stegvis breddades definitionen av konst till att omfatta i princip allting. Därmed förlorade konstmuseet sin privilegierade roll i att avgöra vad som är god konst och kvar blir bara den allmänna smaken som typiskt sett uttrycks i hur högt ekonomiskt värde ett verk tillerkänns. Idag är det därför kuratorernas smak som betraktas som ett brott med den normativa smaken.
Hur kan konst vara möjlig i en så cynisk och nihilistisk konstvärld? En möjlighet för konstnären är att förmedla sanningen om samtidskonsten genom att göra sitt självförakt till en del av sin marknadsföring. I det här sammanhanget nämner konstteoretikern Boris Groys konstnärer som Andy Warhol och Jeff Koons som framställt sig själva som giriga affärsmän, drivna av en önskan om att manipulera konsthandlare och åskådare till att köpa verken.

Självförakt är inte konstnärens enda möjlighet, Groys har ett mer radikalt förslag: symboliskt självmord. Detta förslag är uppenbart rotat i Richard Wagners teori om det totala konstverket (Gesamtkunstwerk) som framtidens konst. Richard Wagner fördömde sin tids konst som en produkt tillägnad den härskande klassens frivola lyxkonsumtion. I stället skulle framtidens konst hämta sin energi ur folkets kollektiva nöd. Därmed skulle konsten rotas i livet, inte i den människofientliga kulturen. För att denna konst ska bli möjlig är konstnären tvingad att ge upp den egoism som driver denne till att producera lyxprodukter, till att uppgå i kollektivet, kort sagt: till att bli en kommunist. Det är kollektivet som skapar framtidens totala konstverk: Ett konstverk som består av en syntes av olika typer av konst och hyllar aktörens-hjältens symboliska död på scenen. Döden är ett viktigt inslag i verket eftersom det understryker att individen och kulturen är förgänglig, det proletära kollektivet odödligt. Som Iljenkov kommenterar i sina ”Anteckningar om Wagner” är operan en plats där Wagner låter frihet och nödvändighet, vilja, skönhet och så vidare, hela den tyska filosofins begreppsarsenal, kollidera. Enligt Iljenkov inkarnerar Siegfried, Nibelungenringens hjälte, dåtidens revolutionära rörelses ideal. Hans död framstår som den nödvändiga slutpunkt hela operan pekar mot. På samma sätt som revolutionen 1848 misslyckades, misslyckas Siegfried när hans försök att frigöra världen krossas i kollisionen mellan det idealiska och en icke-idealisk världsordning.

Sedan Wagners dagar har det totala konstverket blivit mer än någonting som förekommer inom scenkonsten, det har gjorts totala konstverk av allt från byggnader till städer och hela samhällen. Och varför inte? Det är just genom det totala konstverket som konsten kan sammanfalla med politiska rörelser. Genom en sådan förening kan förhållandet mellan verk, sanning och frigörelse återupprättas i konsten. I motsats till den senkapitalistiska laissez faire-attityden till estetiska preferenser är ett totalt konstverk, om det är tillräckligt totalt, någonting som bara kan existera genom att världen det sker i omgestaltas efter verkets estetiska och politiska kännetecken. Därmed övervinns också motsättningen mellan konst och vardag eftersom vardagslivet självt blir det material som omvandlas i konstnärligt skapande. Därmed tar konstnärerna sitt samhällsansvar som den mänskliga själens ingenjörer. I begynnelsen var konsten en spegel som reflekterade livet så som det är, nu måste den bli som Siegfrieds svärd, som driver livet till att bli som det borde vara.

– 2025-01-29