“Real darkness has love for a face. The first death is in the heart.”
– Disco Elysium

“. . . yet there is no avoiding time, the sea of time, the sea of memory and forgetfulness, the years of promise, gone and unrecoverable, of the land almost allowed to claim its better destiny, only to the claim jumped by evildoers known all too well, and taken instead and held hostage to the future we must live in now forever.”
– Inherent Vice

För någon vecka sedan höll jag på att bädda min säng när något obegripligt hände. Min ena hörlur föll ur mitt öra för att aldrig återfinnas. Ensam och rädd blev min airpod uppslukad av en reva i verkligheten och för evigt förlorad. Förtvivlad och förbryllad kollade jag överallt utan framgång. Nu vandrar jag gatorna fram med bara en hörlur, som en dåre som rätteligen borde bli bespottad och utstött ur samhället.

Mysteriet med min hörlur fick mig att tänka på Mark Fishers begrepp “the weird and the eerie” eller det “märkliga och det kusliga” som han utvecklade i den sista bok han gav ut innan hans liv alldeles för tidigt fick sitt slut. Många av de verk jag uppskattat mest de senaste åren har skapat en känsla av just “märklighet och kuslighet”. Inte minst gäller det de verk som denna text handlar om: datorspelet Disco Elysium som skapats av spelstudion ZA/UM under ledning av Robert Kurvitz, en estnisk författare med socialistiska sympatier och boken Inherent Vice som skrivits av den amerikanska författaren tillika postmoderne eremiten Thomas Pynchon.

The Weird and the Eerie
Fisher beskriver “the weird” som något som är fel, ett avbrott i verkligheten, som inte passar in i sammanhanget och som skapar en känsla av olust och till och med äckel. ”The eerie” väcker snarlika känslor men grundar sig på det motsatta förhållandet, det vill säga att något ”inte är” som borde vara, vilket väcker motsvarande olustkänslor. Frånvaro och disharmoni är i kärnan av hur begreppen bör förstås.

I sin bok på ämnet tillämpar Fisher begreppen framförallt på narratologiska frågor, mest i H.P Lovecrafts skräckhistorier vilka han beskriver som “weird literature”. Dessa befolkas av monster och utspelar sig på platser som är obegripliga och som trotsar den logik som vi inrättat våra liv efter. Den värld Lovecrafts varelser lever i är en slags externalitet som blir “weird” när den blandas ihop med internaliteten, den “vanliga” världen så att gränsen däremellan suddas ut. Fisher lyfter fram novellen The Shadow over Innsmouth i vilken huvudpersonen vaknar en morgon efter att ha kämpat mot “the deep ones” utomjordingar som lever under vatten, bara för att upptäcka att han själv har förvandlats till en sådan.

Ett annat viktigt inslag i “weird literature” är de övergivna platserna, som ekar av tomhet där det brukade finnas liv och mening. Den här ödsligheten kan vid första anblick antas handla främst om bristen på fysiskt närvarande människor men i lika hög grad är det bristen på “mänsklighet” som skapar den djupa känslan av olust. I Lovecrafts verk representeras de övergivna platserna dels av den övergivna civilisationen i de antarktiska bergen i Mountain of Madness men också av staden Arkham. Det senare, ett samhälle som är fullt av invånare, men som alla lever i en spöklik och meningslös tillvaro där de knappt märker av varandras närvaro. Inte helt olikt hur man själv känner inför andra människor när man stressar fram genom sitt liv av lönearbete, ångest och ekonomiska bekymmer.

För att ytterligare understryka analogin till livet under kapitalismen så beskriver Fisher också upplevelsen av maktlöshet som ett kännetecken för begreppen. De som bestämmer och kontrollerar allt är dolda bakom en dimridå och de vi kan lämna klagomål till eller bekämpa är bara representanter som står tio steg bort från all riktig makt. I Lovecrafts berättelser utgörs osäkerheten av att man inte kan reglerna, man vet inte hur stor makt monstret har. Är det ens dödligt? Går det ens att vinna? Allt som oftast visar det sig att man bara gjort exakt det motståndaren ville att man skulle göra. Man har inte bara förlorat, utan varit en bricka i ett spel.

Det finns ett nära samband mellan “the weird and the eerie”, Fishers idéer om “kapitalistisk realism” och den av Derrida lånade idén om “hauntology”. Precis som i den senkapitalistiska världen som beskrivs i Kapitalistisk Realism så är det ofta rätt sugigt i världarna Lovecraft skapar. Ibland drabbas man av obeskrivlig sorg och ångest, som när dödade barn i Gaza beskrivs som terrorhot i ens morgontidning, eller när ambulanssjuksköterskor ringer gränspolisen istället för att ta hand om en brännskadad papperslös. Men man truckar på ändå för det finns inget alternativ. Det ständigt närvarande hotet om fullständig klimatkatastrof är det tydligaste exemplet, vår samtids Cthulhu; vi vet att det kommer gå åt helvete men i brist på alternativ fortsätter vi. “Hauntology” är ett kulturanalytiskt begrepp som betecknar alla de rester som finns kvar i kulturen av de framtider som hade kunnat vara, detta kommer det finnas anledning att återkomma till.

Detektivberättelsen som weird literature
De här utmärkande dragen: närvaron av något konstigt och frånvaron av något som ger det mening, en förklaring, gör att det “märkliga och det kusliga” lämpar sig väl för att beskriva många detektivhistorier. Ett mord har skett i ett rum som är låst från insidan. Det finns något onormalt och skrämmande: ett lik. Samtidigt saknas något som måste finnas: en möjlig mördare.

I detektivhistorier finns generellt sett också en utredare, en Hercule Poirot eller Phillip Marlowe som kan se igenom mysterierna, använda sitt sylvassa intellekt för att slå hål på skitsnacket. Dessa två representerar förvisso olika typer av brottsutredare. Poirot är den gentlemannamässiga, moraliskt högtstående urtypen av hur en polis borde vara enligt det liberala samhällets värderingar. Den skrupellösa Marlowe å andra sidan är snarare en fascistisk fantasibild av en polis som skapar sin egen lag. Icke desto mindre förenas de i att de besitter en kompetens som utmärker dem och gör att de är bättre lämpade än alla andra att lösa brottet ifråga.

Disco Elysium och Inherent Vice är båda detektivberättelser men protagonisterna är inte högpresterande snillen utan nedgångna nostalgiker med missbruksproblematik. Harry Du Bois, Disco Elysiums huvudperson, är en man som fastnat i Disco-eran så till den grad att hans ansikte frusit fast i en frånstötande disco-grimas. I början av spelet har han supit bort sin polisbricka, sin pistol och sitt minne. Spelet går mycket ut på att återupptäcka allt vår hjälte har glömt efter en fylla av bibliska proportioner. Disco Elysium ger också spelaren möjlighet att välja vilken typ av polis Harry skall vara. Du kan spela som allt från fascistisk snut som skjuter först och frågar sen, till ständigt påtänd discodansande superstjärnesnut, till kommunistisk snut med en “obegriplig feministisk agenda”. Emellertid har dessa val, precis som ens egna livsval, väldigt liten påverkan på händelseutvecklingen.

I Inherent Vice är Doc Sportello fastfrusen i en förgången hippie-era. Hans massiva polisonger och ständiga narkotikabruk gör att omgivningen betraktar honom som något av ett vandrande skämt. Precis som Du Bois drivs han av en ständig längtan att tillfredsställa sina behov, något som ofta distraherar honom från sitt uppdrag. I den uppdiktade versionen av det frimodiga 60-talet som han klamrar sig fast vid, var detta en tid av ständig behovstillfredsställelse, där inget ont någonsin kom av att basera sina val enbart på vad som kändes mest “groovy”.

Båda männen framstår som rätt inkompetenta men också som bra exempel på “hauntologiska” karaktärer. I sina huvuden lever de i den framtid som funnits om disco aldrig dött eller om Hells Angels och verkligheten aldrig dödat the Summer of Love. I själva verket utspelar sig berättelserna i världar som likt Arkham är fulla av spöklika opålitliga figurer. Sportello verkar i ett Los Angeles fyllt av ytlighet och kommersialism där människors egennytta och i vissa fall, rena ondska, gör att man ständigt är i fara. Inte minst består denna fara i den mystiska organisationen The Golden fang, bokens huvudsakliga antagonister, som genom Sportellos dimmiga narkoman-blick framstår som en nästan övernaturlig och mardrömslik motståndare.

Disco Elysium utspelar sig i en påhittad värld med en geografi som inte liknar någon annan, närmare bestämt i Revachol. En gång i tiden var Revachol världens huvudstad, nu finns det fler skotthål i stadens väggar än människor innanför dem. Staden ligger på en av sju Isolas vilka kan beskrivas som ett slags världsdelar. Dessa är omgivna av the Pale, en mystisk företeelse som kräver en något längre förklaring.

The Pale utgör en enorm, färglös och tom rymd som sträcker sig över stora delar av världen och verkar sakna både substans och tid. Området är som ett vakuum där verkligheten själv börjar upplösas, vilket gör det farligt och krävande att färdas genom. De som passerar genom the Pale kan påverkas mentalt, eftersom den överväldigande tomheten leder till förvirring och förlust av identitet, nästan som om det bryter ner själva mänskligheten. Bara de allra modigaste av lastbilschaufförer vågar passera the Pale regelbundet. Vilket de också gör, eftersom den fria marknaden måste ha sin gång.

I dessa miljöer har de två detektiverna den nästan omöjliga uppgiften att lösa komplicerade mysterium, i en värld som är till synes helt slumpmässigt inrättad och ologisk, där alla ständigt ljuger för dem. Till sin hjälp har de få resurser och högst oklara förmågor, men de försöker ändå. De är fyllda av melankolisk beslutsamhet och nostalgikerns vägran att ge upp.

Enzo Traverso och vänstern som detektiv-fuckup
Jag har ofta tänkt att de påminner lite om dagens vänster som ständigt försöker hitta en lösning på det kapitalistiska samhällets problem. Det kanske är genom fackföreningar eller kravaller eller genom att hitta en ny nisch för samma parti som man sett folk fly från som råttor från ett skepp sedan 1970-talet. Vi sitter också fast i en förlorad värld, vi använder metoder som togs fram för att kämpa i en svunnen tid av industriarbetare, socialdemokratisk hegemoni och en relativt homogen befolkning. Vi påminner också om Sportello och Du Bois, vilket jag precis illustrerade, genom att vi konstant ifrågasätter oss själva och våra strategier.

Enzo Traverso beskriver i sina texter om ”vänstermelankoli” ett särskilt slags sorg eller melankoli som präglar den samtida vänstern, särskilt efter socialismens och kommunismens stora historiska nederlag under 1900-talet. Traverso menar att vänsterns melankoli är en sorgeprocess över en förlorad framtidstro – en tid då kampen för rättvisa och jämlikhet bar på löften om en annan, bättre värld. Efter de socialistiska staternas fall och förlusten av “den stora berättelsen” har dessa löften bleknat. Vi står idag inför en kris där vi måste bearbeta minnet av dessa nederlag.

Istället för att betrakta denna melankoli som enbart negativ, ser Traverso den som en möjlig källa till reflektion och inspiration. Han argumenterar för att vänstern, genom att erkänna sina nederlag och sorger, kan använda dessa minnen för att skapa nya sätt att föreställa sig en bättre värld. Han betonar alltså värdet av att minnas vänsterns historia – dess drömmar, kamp, och misslyckanden – som en kritisk kraft. På så sätt kan ”vänstermelankolin” bidra till att ge en djupare förståelse av både vårt förflutna och vår framtid, vilket kanske kan bidra till en återupplivning av vänsterns idéer, men i nya och anpassade former.

Utöver den eventuella politiska potential som finns i vänsterns melankoli finns det också något vackert i att bära med oss skärvorna av det förflutna när vi kliver in i framtiden. Jag tror att det här är vad som gör att de båda detektiverna känns så älskvärda – i en helt bisarr värld står de för något man kan känna igen. De vägrar också, trots alla motgångar, ge upp om sina uppdrag. Vi förenas med dem i vårt hopp om att vi trots att vi ibland super bort alla våra minnen, trots att vi var för svaga för att försvara strejkrätten osv, en dag kommer få se vår tid komma!

Den mystiska kvinnan och den patetiska mannen
Att Doc Sportello och Harry Du Bois är män är en väldigt central aspekt av deras karaktärer. Den fullständiga oförståelsen för omvärlden och deras roll i denna men samtidigt övertygelsen om att de är utvalda till en extremt viktig uppgift känns plågsamt maskulin.

I Disco Elysium kan man som nämnt välja vilken typ av detektiv man vill vara och en av kategorierna är “some kind of superstar”, att välja den rollen innebär på inget sätt att självhatet försvinner. Det bidrar starkt till känslan av märklighet och kuslighet att se hur de två detektiverna ständigt ljuger för sig själva och aldrig kan konfronteras med sina känsloliv på ett balanserat sätt.

De kvinnliga karaktärerna i verken framställs som mystiska och nästan överjordiska. Harrys exfru och Docs före detta flickvän är ständigt saknade och efterlängtade men de uppenbarar sig bara ibland, i hallucinationer, telefonsamtal eller mystiskt och helt plötsligt från ingenstans. Man vet inte var man har dem och de framstår ofta som direkt skrämmande. I Disco Elysium är det skrämmande främst hur extremt besviken Harry har gjort sin exfru, något han inte över huvud taget kan hantera. I Inherent Vice är det snarare svårigheten att avgöra om Shasta, som hon heter, är ond eller god som känns obehagligt.

Detektivgenren har ofta gått hand i hand med sexism. I Raymond Chandlers roman Den stora sömnen exempelvis, där den hårdkokte Philip Marlowe beter sig som ett cyniskt svin mot alla och utvärderar varenda kvinna han träffar efter hennes sexuella potential. Det var lite av en livskris för mig som tonåring med drömmar om att vara hårdkok, när jag insåg hur dum i huvudet Marlowe var: det mest hårdkokta av ägg, men med stora frånstötande sprickor.

Sportello och Du Bois är emellertid inte som Marlowe, de tar inte vad de vill ha när och hur de vill ha det. Istället representerar de en annan sorts man. Som fortfarande känner sig berättigade till kvinnors uppmärksamhet och i högsta grad är en del av patriarkatet men som inte längre passar in i sin samtid. De är exempel på den arketypiska losern, älskvärd och fumlig som inte menar något illa. En typ av manlighet som jag tycker att man sett mer och mer de senaste åren på sociala medier och liknande. Mannen som bara tänker på romarriket hela dagarna, pojkvännen som blir ombedd att komma på en kvinnas namn och tänker på Harriet Tubman innan han tänker på sin flickvän. Den italienska mannen som börjar gråta för att man bryter några bitar spaghetti på mitten. Det är en lite märklig gullifiering av män och deras intressen som jag inte riktigt förstår mig på. Kanske är det en nödvändig följd av metoo, att vi som kultur måste konstruera den gulliga mannen för att stå ut med alla berättelser om manlighetens våldsamhet och vidrighet.

Det är talande hur få sådana här loser-karaktärer i kulturen som är kvinnor, Fleabag från tv-serien med samma namn och Lena Dunham i Girls är några exempel. Jag kan förstås ha fel, men mitt intryck är att det är en roll som är relativt förbehållen män. Precis som det generellt sett är pappan i en familj som tillåts vara fumlig och pinsam medan en mamma som beter sig så snarare ger upphov till orosanmälningar till soc. Återigen är det här ett exempel på “hauntology”, fossila avtryck i kulturen av en svunnen tid och skuggor av hur framtiden hade kunnat te sig om inte maktdynamiken mellan män och kvinnor hade börjat luckras upp. En spöklik bild av en helt värdelös pappa som inte vet att bebisar behöver äta men som är jätteintresserad av Kejsar Vespasianus vilket ingen tycker är ett problem.

Avslut
För mig har det varit en stor lycka att jag tagit del av Inherent Vice och Disco Elysium i en tid av pandemi, krig i Europa, vittnesmål om systematiska övergrepp, cancel-kultur, ekonomisk kris, dementa ledare för den fria världen och så vidare. Omvärlden blir mer och mer märklig och kuslig för varje dag som går och den här typen av kulturyttringar erbjuder en välkommen brunn av estetiskt tilltalande olust och förvirring att dyka ner i. De är dessutom väldigt roliga, vilket jag tror är en livsnödvändighet när man lever i en så ofattbar och deprimerande värld.

Vad var då poängen jag försökte göra i den här artikeln? Poängen är att det inte finns någon poäng men att man måste fortsätta ändå.