Kan dans vara en form av olydnad? När det ställs hårdare krav att kulturen ska bära sin egen kostnad och skapa vinst, blir en kultur som är improduktiv och förslösande subversiv?

Två fullsatta kvällar i december utforskade dansaren och koreografen Philip Berlin dessa frågor på Moderna Dansteatern i Stockholm. De tre dansarna, Philip Berlin, Rebekka Gudmundsdottir och Jim de Block, tog i en virvlande dans till Siri Jennefelt & Saigons elektronisk punk under 20 intensiva minuter hela rummet i besittning.

La Vue var inte en vanlig dansföreställning, det var inte ett färdigt verk som visades upp. Philip Berlin lät oss snarare få en inblick i hur en koreografisk process går till, ett fönster öppnades för en publik in till dansens laboratorium. Kanske blir det inte ett färdigt verk av La Vue, kanske kommer koreografin och dansrörelserna utvecklas och användas i en annan uppsättning. Publiken fick se ett virtuost skapande i förändring snarare än att köpa en färdig slutprodukt. Men det var också ett sätt att täcka upp en bristande finansiering, genom att betala en frivillig slant för att få se arbetsprocessen, i en tid när de statliga kulturstöden skurits ner och dragits in.

Med La Vue vill Philip Berlin inte bara ge en inblick i, utan också öppna en diskussion om den koreografiska processen, om verk och produkt, kreativt arbete och virtuost skapande, inspirerat av den italienska filosofen Paolo Virnos texter. Och för att öppna detta ”diskursiva ögonblick” klev jag upp på scenen, som en del av föreställningen, och presenterade Virnos teorier.

Våren 2001 höll Paolo Virno ett seminarium på Kalabriens universitet om arbetets förändrade former. Föreläsningarna gavs senare ut som boken Multitudens grammatik (Tankekraft förlag 2011). För Virno var det en politisk intervention, ett bidrag till globaliseringsrörelsens protester som svepte över Italien och världen. Virno har sin bakgrund i operaismen, den autonoma marxism som på 60- och 70-talet undersökte den nya klassammansättningen i de stora Norditalienska fabrikerna. De vilda protestformer de fann och hjälpte till att sprida utvecklades till en bred upprorsvåg i hela samhället.

Protesterna kom däremot med ett pris. Under 80-talet satt Virno, likt Antonio Negri och många andra autonoma teoretiker i fängelse för uppror mot staten. Men gallren stoppade inte diskussionen. Virno, Negri och den nya generationen autonoma kring ockuperade sociala center försökte på 90-talet förstå den utbredda service- och tjänstesektorn, det immateriella arbetet som växte fram utanför fabrikerna. Bredvid fabrikernas blåställsarbetare fanns nu ett skikt av ”vitställsarbetare”. De vita overallerna blev symbolen för sociala centren och deras försök att organisera detta klassegment.

Virno vänder sig till Aristoteles och Marx för att försöka förstå hur det kreativa immateriella arbetet kunde analyseras. Aristoteles gjorde i Den nikomachiska etiken en åtskillnad på arbete (poiesis), politiskt handlande (praxis) och intellektuell verksamhet. Arbetet, menade Aristoteles, var handlingar som verkade direkt på naturen, som bearbetade och förändrade naturresurser och skapade en slutprodukt som existerade utanför och efter arbetsprocessen. En snickare som högg ner ett trä och bearbetade materialet till en stol hade skapat en slutprodukt som hade en fortsatt existens och som kunde brukas av andra efter honom.

Praxis är däremot ett handlande som sker inför en publik, som upprättar en relation. Praxis, politiskt handlande, är när en filosof eller agitator står på torget och argumenterar med en folksamling. Handlingen är inte skild från målet, det finns ingen slutprodukt som finns kvar efter att handlandet är utfört. I den bemärkelsen är praxis även när en dansare, pianist eller performanceartist uppträder inför en publik. Virno benämner denna aktivitet, att upprätta en relation till en publik, som virtuositet. Praxis är virtuosa handlingar, relationellt skapande handlingar utan en separat existerande slutprodukt. Aristoteles skilde denna virtuosa ”politiska” aktivitet där andras närvaro är en nödvändig förutsättning från det intellektuella arbetet, som skedde i ensamhet, kontemplativt och tillbakadraget.

För Karl Marx var det improduktiva arbetet ett problem, en avvikelse. Hans fokus var på det produktiva arbetet, på poiesis. Improduktivt arbete som butlers, betjänter, pianister och dansörer utfördes av en försvinnande minoritet. Vissa av dessa kreativa arbeten resulterade i verk som gick att göra till materiella varor (böcker, tavlor), slutprodukter som kunde säljas på en marknad. Andra former av improduktivt arbete gick att sälja som föreställningar där varan konsumerades direkt i samma stund som den producerades.

Den intellektuella verksamheten var en annan form av problem för Marx. Kunskap, vetenskap och lärande fanns i det produktiva arbetet. Produktivt arbete innehöll ett yrkeskunnande och samarbetsförmåga som gav arbetarna en viss kontroll över produktionsprocessen. När kapitalisterna industrialiserade arbetet införde de en specialiserad arbetsdelning, där samverkade arbetsuppgifter övervakas av en kontrollerande arbetsledning. Automatisering och samverkan innebar att arbetarnas kunskap fördes över till fabriksvetenskap och byggdes in automatiserade maskinsystem. Arbetarna reducerades till ett bihang som följde och skötte avancerade maskinsystem. Marx kallar detta överförande av kunskap för det allmänna intellektet som förkroppsligas i maskinsystemet, i ett maskinlärande.

Virno betonar att detta allmänna intellekt hade två sidor: dels som ett infångande av arbetskraftens kollektiva kunskap och intellekt, en dekvalificerande aspekt av fabriksarbetet där arbetarklassen berövades sin yrkeskunskap. Men det allmänna intellektet i produktionen ställde också nya krav på arbetskraften. Arbetarna behövde kunna sköta maskinsystem, kunna kommunicera – med varandra och maskiner, och arbeta koordinerat sammankopplade i teams och produktionskedjor. Det produktiva arbetet (poeisis), vilket Hannah Arendt påpekade, kom att ta över allt mer av det improduktiva arbetets kännetecken: de virtuosa dragen att upprätthålla och sköta relationer, affekter, kommunicera och fatta beslut. Virno menade att arbetet i postfordismen börjat överta mycket av både det politiska handlandet och intellektualitetens kännetecken.

Vilket leder oss tillbaka till den virtuosa dansföreställningen på Skeppsholmen några mörka och regniga decemberdagar.

Kultursverige kämpar för sin överlevnad. Muséer, teaterföreningar och konsertlokaler får indragna anslag. Kulturen som en gemensam nyttighet, en allmänning som samhället tillsammans bör finansiera och erbjuda medborgarna, har stått under angrepp under hela nyliberalismen. Nu med kulturkrigshögern i Tidöregeringen har inställningen blivit rent fientlig, kulturen ska dräneras och inte finansieras med skattepengar. Konstnären ska bli entreprenör, kulturen ska kommersiellt stå på egna ekonomiska ben och upprätta allianser med näringsliv, bli en del av stadsmarknadsföring och varumärkesbyggande. Teatrar och muséer ska klara av att betala marknadshyror för sina lokaler. Det tvingar kulturarbetare att vända på varje sten för att hitta nya finansieringsformer nya sätt att skapa varor och dra in inkomster på sin verksamhet, samlingar, kulturverksamhet och lokaler.

Då blir även den skapande processen innan slutverket en resurs att kunna sälja. Ta musikindustrin som exempel. Slutprodukter som skivor, turnéer och bandmerchandise har fått mängder av ”plusmenyer” vi kan välja som låter oss ta en del av den skapande processen. Vi kan betala en vip-biljett till konserter för att få träffa banden innan spelningen i en mer personlig meet and greet. Varje större turné eller skiva har nu en dokumentär som följer vägen fram till slutprodukt. Skivindustrin prånglar ut nymastrade jubileumsutgåvor av gamla skivor där demokassetter och tidiga liveversioner visar hur låtarna på skivan vuxit fram. Youtube svämmar över av kortdokumentärer där du kan följa en viss poplåts tillkomsthistoria. Och coffétableboken ger dig en naken inblick i bandmedlemmaras bakgrund och liv. Varje bonusmeny skapar en fördjupad och mer ”autentisk” relation till bandet och deras musik. Jag kan inte lyssna på Eurythmics Sweet Dreams eller New Orders Blue Monday på samma sätt längre sedan jag fått låtarna analyserade och sönderplockade, följt deras skapelseprocess, hört demoversionerna och sett intervjuerna där bandmedlemmarna berättade om just den ångestladdade situationen och slumpartade tillfälligheterna som låg bakom uppkomsten av just dessa låtarna. De gamla sönderspelade sångerna som stått mig upp i halsen har fått ett nytt lyster, min relation har förändrats till dem.

För de krisande Stockholmsmuséerna och teatrarna har erbjudandet att titta in bakom kulissen, att öppna upp en exklusiv inblick i deras samlingar, nu blivit ett vanligt sätt att dryga ut kassan. Kungliga operan ger dig en inblick bakom scenen om du själv kommer utklädd och cosplayar till deras uppsättning av musikalen Sweeney Todd, för att knyta till sig en ny publik. På Naturhistoriska riksmuséet i Stockholm kan du betala en extrabiljett och få en guidad rundtur i hela huset bortom utställningarna och se de undanstoppade samlingarna, medan på arkitektmuséet ArkDes kan man gå på ”unboxing”, där lådor hämtas upp ur lagret, packas upp i unika visningar där ”hundraåriga teckningar och glömda brev” får ”nytt liv” i museets ”nördigaste plats” och man gemensamt kan samtala med muséets kuratorer om skatterna.

Vi betalar för att få unika, autentiska och exklusiva upplevelser, få en privat relation som ger slutprodukterna en ny dimension. Vill vill komma åt det överflödande och undflyende virtuosa i konsten. Men det vi köper har redan blivit standariserade varor.

Paolo Virno tar i Multitudens grammatik upp den kanadensiska pianisten Glenn Gould som exempel. Gould avskydde att spela inför publik, han stod inte ut med det virtuosa relationsskapandet i pianospelandet och valde till slut att dra sig tillbaka från det offentliga. Istället låste han in sig i studion och förfinade sina pianovariationer på Bach till fulländning på det som kallas den ultimata pianoskivan. Gould offrade den virtuosa och politiska dimensionen i sitt skapande, menar Virno, och hans pianospelande blev vanligt produktivt arbete med en reproducerbar bestående slutprodukt.

Naturhistoriska muséets rundturer bakom kulisserna började spontant, när forskare anställda på universitetet tog med vänner och bekanta för att virtuost berätta om sina fynd och forskning i en personlig visning av samlingen, utifrån sina egna passioner och de rundvisandes nyfikenhet. Det gjorde att ingen visning var den andra lik. Men när muséet kom på att det gick att göra en säljbar vara av dessa exklusiva visningar krävdes det att rundturerna standariserades och fick ett manus. Varje besökare måste få samma upplevelse levererad. Med rätt kontakter kan man dock fortfarande informellt få en privat virtuos visning, utanför plusmenyn. Relationsskapandet – den virtuosa och politiska dimensionen av arbetet som praxis – spiller över och går inte riktigt att fånga in, utan att tappa något.

Här finns för Virno en radikal potential. Det är inte med nödvändighet som arbetsköparen lyckas underordna sig det politiska handlandet, den virtuosa praxisen, eller införliva intellektet i sitt system. Virtuos praxis och allmänna intellektet kan undandras och sammanföras till olydnad, menar Virno. Och det är lätt att i dag peka på ett konkret exempel på hur det kan gå till. En sådan konflikt utspelar sig mitt för våra ögon i dagens Sverige.

Kampanjen Vi anger inte samlar lärare och förskolepedagoger, vårdpersonal, bibliotekarier, socialarbetare mot Tidöregeringens försök att skapa en angiverilag som ska tvinga olika branscher att rapportera in sina kontakter med papperslösa migranter. Gräsrotskampanjen drivs underifrån, som ett gemensamt löfte att vägra ange, en uppmaning branschvis till social olydnad. Det intressanta är på vilket sätt kampanjen uppmanar till olydnad. Det handlar inte om arbetsvägran, utan tvärtemot att upprätthålla en arbetsetik ställd mot statens ordergivning. De olika branscherna deklarerar att de är lärare, läkare, bibliotekarier – inte gränspoliser.

Med Virnos analys blir det tydligare vad som står på spel. Det Tidöregeringen vill komma åt är inte en förändring av yrkesuppgifterna, utan de vill komma åt den virtuosa dimensionen och det allmänna intellektet i lönearbetet. Bibliotekariens arbetsuppgift är att låna ut böcker, sköta bibliotekets samling och lokaler. Men bibliotekariearbetet skapar relationer ut i civilsamhället, det genererar en unik personkännedom om besökarna, deras liv och behov. Det finns en outnyttjad kunskapsreserv, ett intellekt uppkommet som överskott ur arbetet, genom den virtuosa dimensionen i arbetet: relationer skapas och uppstår i mötet med alla människor, som blir mycket mer än bara kunder och konsumenter. Samma sak gäller för lärare, läkare, socialarbetare och andra offentliga yrken som möter befolkningen och består av relationer.

Det är det allmänna intellektet Tidöregeringen vill åt, detta stora virtuosa kontaktnätet ut i samhället och personkännedomen, som de vill infånga för att skapa en angiveriapparat av. Kampanjens vägran att ange går ut på att inte ställa denna kapacitet till Tidös förfogande, att undandra intellektet och det politiska handlandet (relationsskapandet) från det lönearbete regeringen genom offentliga sektor styr över och kontrollerar.

Här finns en lärdom för kultursverige att hämta. När den konservativa borgerligheten utkämpar sitt kulturkrig världen över mot kulturinstitutioner, studieförbund och akademi genom att dra in resurser och finansiering så väljer de utan att själva förstå det att gå emot den utveckling som skett med postfordismen. De separerar arbete från politiskt handlande och allmänt intellekt. Om Virno mitt under nyliberalismen förespråkade praxis och intellektets undandragande från den postfordistiska produktionen, för att hävda sin autonomi, sker snarare nu en process där kulturkrigshögern själva stänger dörren till det virtuosa intellektet och tvingar fram en autonomi. Civilsamhället införlivas inte i Tidösverige, utan jagas bort med blåslampa och utmålas som offentlig fiende. Den nationalkonservativa högern drivs av en paranoid föreställning om att myndigheter, civilsamhälle, NGO:s, kultursektorn och offentlig sektor infiltrerats av aktivister, vars lönearbete snarare är politiskt handlande och försitter relationer som går bortom statsmaktens kontroll.

Det som Virno och de sociala centren drömde om som en potentiell autonomi har för den paranoida kulturkrigshögern blivit en mardröm.