Det här är en text om Uppsala musikforum. Uppsala musikforum var en förening för musikintresserade, med syftet att driva en musikscen. Vilket de också gjorde, i olika skepnader, från 1972 till 1992. Det finns ett par sätt att försöka närma sig den här gamla Uppsalainstitutionen; som både var en plats, en organisation, och en del av något större.  Det är  en unik och ofta glömd del av berättelsen om min hemstad, vilket gör mig  omedelbart fascinerad, men i berättelsen om musikfoumet finns också något för de som är intresserade av 1970-talets musikrörelse eller av den ständigt pågående konflikten för fri och tillgänglig kultur. Även den som är intresserad av att skapa öppna och fria hus kan nog hitta något i den här texten.

Inte så olikt en vetenskaplig text vill jag inleda med att prata om mina källor. Och det är eftersom det finns överraskande många. Eftersom musikforumet – en scen för alternativ musik som ursprungligen drevs ideellt av ungdomar – utifrån många olika historiska perspektiv rört sig ute i gränslandet– gränslandet av musikhistoria, gränslandet av politisk historia, gränslandet av uppsalahistoria osv. – så skulle man kunna förvänta sig att det var svårt att få tag på information om det. Mot den förmodan är det alltså tvärt om. Det finns gott om vittnesmål och bevarad dokumentation.
Den huvudsakliga  källan till den här texten är boken Musikhus i centrum av David Thyrén, som är en jämförande studie av Uppsala Musikforum och allaktivitetshuset Sprängkullen i Göteborg. Inför studien gjorde Thyrén ett gediget grundarbete, som framförallt bidrar till historieberättandet, och den är antagligen den främsta källan för information om något av de två husen. Utöver det finns det ett inspelat föredrag från 2019 som hålls av den tidigare UMF-aktive Anders Folke, och inte mindre än två stycken filmer från sjuttiotalet som dokumenterar Uppsala Musikforum.
Alla dessa källor fokuserar nästan uteslutande på just sjuttiotalet, proggens årtionde. Tiden från slutet av decenniet, då banden till musikrörelsen blev allt svagare, är däremot betydligt sämre dokumenterad. Kanske är det så att en musikscen utanför sitt kollektiva sammanhang inte väcker lika mycket intresse? Hur som helst så tar vi tacksamt emot det vi har fått.

 

Uppsala musikforum

“[—]Församlingsfriheten är en myt. Vi ordnar denna folkfest som en demonstration mot att underhållning, gemenskap och skapande aktivitet gjorts till en fråga om pengar. Har vi gjort rätt? Hur ska vi fortsätta? Vi måste bli fler som deltar aktivt i diskussionen och i det praktiska arbetet för att vi ska komma vidare i kampen mot det kommersiella kulturväldet. Vi kräver samlingslokaler öppna för alla. Vi kräver fri församlingsrätt. Parker, gator och torg tillhör folket.”
– Fronten för Avlivandet av Gammal Unken Reaktionär Kultur, 1973

“Ska du hänga med
ner på stan
vi kommer inte in nånstans vi går alternativ
till alternativens alternativ
där vi lyssnar försynt
(försynt)
(försynt)
(försynt)
tråkiga jävlar som förstör alltihop
med möten med ordning med interpellation
Va fan ska vi göra av vår aggression
Musikforum brinner
Musikforum brinner”

Musikforum brinner – Rune Strutz

[—]Den första desertören och hans flickvän kom till Uppsala 1966. De spelade och uppträdde och blev alltmer flummiga. Och sedan drogs det liksom till Uppsala att fler och fler kom. Många fanns i Luthagen, i kvarteren runt Kappfabriken. Därnere var det flummigt, ett flumområde. Mycket hasch fanns med i bilden.
– Anders Folke

Foto: Uppsala Industriminnesförening

 

I djupet av stadsdelen som ofta kallas bortre Luthagen, ligger en gammal kåk som kallas för Kappfabriken. Huset ligger på Dalgatan, och frågar man vissa envetna Uppsalabor så ligger Kappfabriken så klart inte i Luthagen utan i själva verket i Eriksdal, ett historiskt namn på ett område som är omkring två kvarter brett och fyra och ett halvt kvarter långt. Området som kallas Eriksdal är ett stycke sömnig trädgårdsstad som kännetecknas av radhus blandat med en idag ovanlig och gammaldags stadsbebyggelse. I området finns inte mindre än två ålderdomshem och dessutom en liten, sliten grekisk-ortodox kyrka. Och i mitten av Eriksdal ligger Kappfabriken. Går man igenom området så är det svårt att känna av historien, precis som det är svårt att känna till namnet. Det är svårt att föreställa sig hur annorlunda allt var i början av 1970-talet.
Förändring rev genom hela området under sextiotalet. Industrier lades ner och revs. Den främsta av dem var antagligen det stora S:t Eriks tegelbruk vars höga skorstenar dominerat hela bortre Luthagen. För den här berättelsen sker det viktiga 1970, när Upsala kappfabrik (Kapp-Lasses) lade ner all sin verksamhet. Fabriken hade under sextiotalet varit stadens största kvinnliga arbetsplats, med omkring 300 anställda, men drabbades likt många andra industrier av textilkrisen. När maskinerna tystnat så stod Kapp-Lasses tomt, likt många andra lokaler i Luthagen.
1971 var utrymme i huset tillgängligt för att hyra och i slutet av det året, högst upp i vindsvåningen på den gamla Kappfabriken, skapades det som skulle bli Uppsala musikforum. En medlemsstyrd scen för musik och kultur i Uppsala som inte utan svårigheter existerade i 20 år, och som skulle visa sig bli en av proggens viktigaste platser.

Foto: A. Sagerholm

 

Kapplasses. Foto: A. Sagerholm

 

Uppsala Musikforum(UMF) var en ideell förening med syftet att skapa en livescen för musiker och musikintresserade. Det uttalade syftet vid föreningens grundande var att erbjuda ett alternativ till det existerande nattlivet och studentlivet (“till ett lågt pris”). Senare skulle man formulera tre stycken målsättningar, som var: “Nej till kommersialiseringen av kulturen/musiken”, “Stöd de fria kultur/musikutövarna” och “För en folkets kultur/musik”.
UMF var det första musikforumet, men den nystartade föreningens medlemmar hade omedelbart ambitionen att det skulle bli fler. Aktivisterna i UMF använde till att börja med musikrörelsens nystartade huvudorgan Musikens makt för att sprida praktiskt information om hur man kunde gå tillväga för att starta sitt eget musikhus. Året efter grundandet släppte de en skiva med musik från artister kopplade till UMF som hette Bygg ett eget musikforum, där det i omslaget fanns instruktioner för hur man just byggde sitt eget musikforum.
Det turnerade bandet Samla Mammas Manna, vars medlemmar var djupt involverade i Musikforumet, använde också sitt resande för att evangelisera om musikforumens dygder, och det är lätt att föreställa sig hur andra band med nära koppling till föreningen som exempelvis Arbete och Fritid och Kaipa också gjorde så.
Arbetet gav ett enormt resultat. Från att ha varit mindre än en handfull i början av årtiondet så fanns det i mitten av sjuttiotalet omkring sjuttio livescener över hela landet som var kopplade till musikrörelsen och som organiserades genom den nystartade riksorganisationen Kontaktnätet.

Framsidan av Bygg ett eget musikforum.

 

Här är det antagligen ett bra tillfälle att skjuta in något om musikrörelsen. Proggen och Musikrörelsen har redan i den här artikeln använts synonymt, men när folk pratar om just proggen avser man oftast musiken som kom ur musikrörelsen eller banden som var kopplade till den. Det är inte så konstigt; musiken finns kvar idag, den går fortfarande att ta del av och fortsätter att inspirera, beröra och underhålla. Det som däremot inte finns kvar är rörelsen; varken känslan av gemenskap eller upplevelsen av ett delat syfte. Musikrörelsen anses av de flesta ha kollapsat tillsammans med många av dess institutioner under åren kring 1980.
Det finns ofta en diskussion om hur proggen ska definieras, men ärligt talat kan man göra det precis hur man känner för. För oss som däremot är intresserade av att bygga egna rörelser blir dock berättelser om tendenser och organisationer något vi kan lära oss av.

Med det sagt är ett av många sätt att sammanfatta den progressiva musikrörelsen att det var en rörelse i motstånd mot sextiotalets musikindustri. Den motsatte sig industrins fokus på det proggarna ansåg vara kommersiell musik. Dels för att det inte lämnades något utrymme för musik som var okommersiell, dels för att kommersiell musik ansågs vara oautentisk och inte grundad i verkligt konstnärskap. Väldigt enkelt formulerat kämpade musikrörelsen för att tillgängliggöra icke-kommersiell musik; att skapa ett utrymme för den och att ge den en plats i offentligheten.
Det finns en hel del att säga om vad olika människor inom musikrörelsen avsåg när de pratade om kommersiell och icke-kommersiell musik, och i kritiken mot den kommersiella musiken går det att dra paralleller till motstånd mot andra populära, ungdomliga, kvinnliga och queera kulturella fenomen, men en sån diskussion skulle antagligen behöva en helt egen artikel. Låt oss ändå komma ihåg att bredvid antikommersialismen fanns inte bara den socialistiska vågen som började i slutet av sextiotalet. Det fanns också förväntningar på att kulturen skulle vara nationell, uppbygglig och korrekt.
Men oavsett vad genomsyrades hela samhället av kritiken mot hur kommersiella krafter påverkade kulturen, och under sjuttiotalet skrevs den uttryckligen in i den statliga kulturpolitiken. Inflytande från kritikerna av kommersiell musik var störst i mitten av sjuttiotalet, med bland annat de uppseendeväckande effekterna av att ingen melodifestival arrangerades 1976 och att grammisgalan gjorde ett uppehåll på 15 år. Detta efter att de två skivorna Sånger om kvinnor och Philemon Arthur and the Dungs debutalbum vann pris för bästa grupproduktioner 1973.
För att ha varit en rörelse som hyllade decentralisering, och som för eftervärlden ofta beskrivs som en samling haschrökande flummare, så var musikrörelsen välorganiserad.
Musikrörelsen uppnådde sina mål genom att bygga upp strukturer och institutioner. De främsta institutionerna var skivbolagen; ett par tidiga som blev väldigt viktiga för musikrörelsen och senare många små lokala bolag. Genom skivbolagen skapades distributionsnätverk och tidningen Musikens makt. Parallellt med skivbolagen växte livescenerna och de lokala musikföreningarna fram.

Affisch för den delen av Alternativfestivalen som hölls i Uppsala. Skapare: Joaquin Rosell

 

De lokala musikföreningarnas betydelse för musikrörelsen ska inte underskattas. Musikhusen runt om i landet erbjöd inte bara turnerande musiker inom rörelsen möjlighet att tjäna något som skulle kunna påminna om ett uppehälle, de skapade ett sammanhang och en mötesplats för de som var musikintresserade, och framförallt för de som var intresserade av alternativ musik.
Utan tvekan var de lokala scenerna de institutioner inom rörelsen som engagerade flest människor. Bara Uppsala musikforum hade som mest någonstans mellan 4500-5000 medlemmar, och det kan jämföras med att det bodde ca 129000 människor i hela kommunen vid sjuttiotalets början. Eftersom musikforumet under långa perioder organiserades som en medlemsklubb, alltså att det krävdes medlemskap för att gå på spelningarna, så var vissa medlemmar med största sannolikhet mindre delaktiga i att “bygga musikforumet” än andra. Det kvarstår att tusentals människor betalade medlemsavgifter, fick regelbundna nyhetsbrev, gick på spelningar och på de här sätten deltog i rörelsen.

Musikforumet i Uppsala skapades genom en sammanstrålning av flera olika grupperingar, men ursprungligen på initiativ av några få unga rockintresserade aktivister som hade påbörjat en småskalig kampanj genom att skriva brev till kommunen där de beskrev behovet av en spellokal i Uppsala. Tack vare en välvillig och musikintresserad kommunal tjänsteman fick de hjälp att söka bidrag från kulturnämnden för att hyra ett hörn av den nyligen nedlagda kappfabriken, samma tjänsteman tipsade också ett gäng jazzare om det nystartade projektet, som tagit kontakt med kulturförvaltningen i liknande ärende. Det går att tänka sig att det som blev musikforum startade på riktigt när de unga människorna först fick se lokalen. Deras hjärnor började rulla, inspiration började flöda, och de började föreställa sig allt som kunde göras med vindsvåningen i den gamla kappfabriken. Att ha en förening var en förutsättning för att få pengar från kommunen, och därför grundades föreningen Uppsala Musikforum i februari 1972.
Kort därefter anslöt sig också aktivister som varit arrangörer av Folkfesterna i Uppsala. Folkfesterna var musikfestivaler inspirerade av de berömda festivaler som hållits i San Francisco sen mitten av 1960-talet. Ett av citaten som inleder den här artikeln är tagit från ett av Folkfesternas programblad och scener från en av Folkfesterna finns bevarade i en av filmerna, där man kan bland annat kan se det legendariska Uppsalabandet Gudibrallan spela på en scen i Slottsbacken. Aktivisterna från Folkfesterna skulle visa sig vara några av de mest engagerade, och en av dem var så gott som heltidsengagerad i musikforumet fram till 1989.

Bild från en av folkfesterna i Slottsbacken, 1970. Källa: Upplandsmuseet

 

Högst upp i Kappfabriken fick som mest 150 personer rymmas. Trapporna upp var branta och ingen hiss fanns. En anekdot om musikforumets trappor från sångaren Turid är att hon förstörde sina knän bärandes förstärkare till översta våningen på kappfabriken. Filmerna från lokalen visar hur själva vindsvåningen var målad citrongult; en färg man har lärt sig förvänta sig från sjuttiotalet. Väggarna lutade inåt och möttes i ett stort antal bjälkar som bar upp husets stora sadeltak.
Det satt mycket information på väggarna; affischer, pappersark med scheman, små skrivna notiser och stora tecknade anslag. På plats såldes både tidningen Musikens makt och den maoistiska tidningen Rödluvan.
I filmerna från sjuttiotalet går det att se många fullsatta spelningar, men de visar en del av arbetet som gick åt till att hålla igång musikforumet. Instrument bärs, stolar ställs i ordning, mellanöl staplas och mackor bres.

Stillbild från Mitt i musiken. SVT 1977.

 

Verksamheten drevs främst genom ideellt arbete. Föreningen prisade den volontärbaserade ordningen, och därför talade man helst inte om att städare och andra som utförde särskilt viktiga sysslor tog ut lön. Större delen var dock på frivillig basis, även om de som bidrog fick andra förmåner, som att komma in billigare på spelningar. Som mest hade musikforumet över 100 organiserade aktivister, varav ett tjugotal ansågs vara särskilt aktiva. En av medlemmarna från den tiden uppskattade att över femtiotusen timmar ideellt arbete gick in i Uppsala musikforum.
Det största arbetet verkar lagts på att helt enkelt hålla öppet, och de flesta aktivisterna organiserades i “kvällsarbetsgrupper” med upp till tio personer i varje som var ansvariga för olika kvällar då artister uppträdde på musikforumet. De här arbetsgrupperna verkar ha haft en viss självständighet, med egna namn och i viss mån möjlighet att själva välja hur de organiserade sig. Googlar man på Uppsala musikforum så går det att få tag på ett försök att lista alla spelningar som genomförts i huset. Det är omöjligt att säga om listan är fullständig, och antagligen är den inte det, men det föreslår en takt på mellan en och fyra spelningar i veckan under mitten av sjuttiotalet, med uppehåll under sommaren. Det som inte räknas med detta är politiska möten, fester och andra kulturella aktiviteter som hölls på musikforumet. Allt som allt går det att konstatera att aktiviteten i huset var väldigt hög.
Utöver kvällsarbetsgrupperna fanns det en handfull mindre grupper för specifika uppgifter som program, information, aktiviteter och så vidare. Thyrén noterar att till skillnad från kvällsarbetsgrupperna som hade en hyfsat jämn könsfördelning så bestod de andra grupperna med större organisatoriskt ansvar enbart av män.

Trots den relativt höga nivån av engagemang så diskuterades det utförligt på musikforumet hur nyblivna medlemmar skulle engageras i det ideella arbetet och i föreningsdemokratin, och hur man skulle få dem att känna sig välkomna på spelningar och delaktiga i gemenskapen. Aktivisterna på musikforumet var medvetna om att det fanns en inne-grupp bland föreningens tusentals medlemmar som skötte stora delar av arbetet och utövade oproportionerligt mycket makt, som umgicks socialt och var svår att ta sig in i. De ansåg uppenbarligen att det var en problematisk situation eftersom de talar om den i nästan alla källor. Det är lätt att förstå varför, sådana här situationer leder lätt till att de i kärngruppen känner sig överarbetade och utnyttjade samtidigt som de utanför uppfattar sig själva som ovälkomna och utan inflytande. Det undergräver demokratin och leder lätt till personkonflikter, men är svårt att göra något åt eftersom det ofta är lätt att låta några driftiga personer ta beslut och göra jobbet hellre än att faktiskt bygga upp de strukturer som krävs för att ge människor en enkel väg in i en organisation.
Musikforumets högsta beslutande organ var stormöten som hölls fyra gånger per år och där varje medlem hade en röst. I efterhand har aktiva i föreningen även konstaterat att det var svårt med uppslutningen på mötena och att det oftast var samma personer som drev frågor.

I efterhand kan man fråga sig om det hade varit möjligt att engagera tusentals medlemmar när de flesta hade betalat medlemsavgiften enbart för att se en skäggig man spela en balalaika och inte för möjligheten att delta i föreningsdemokrati eller att servera mellanöl och mackor. Man kan också fråga sig om det vore önskvärt. Ett möte där alla föreningens tusentals medlemmar hade varit omöjligt, och lika omöjligt hade det varit att ge dem alla en roll att spela i föreningen. En slö kritik vore att ifrågasätta de direktdemokratiska principerna som föreningen vilade på, men frågan är om de inte snarare är den typiska svenska föreningsdemokratin som ledde till demokratiska underskottet.

Affisch som annonserar flytten av Uppsala musikforum. Skapare Kaianders Sempler.

 

1977 skakades det svenska samhället om i grunden när försäljningen av mellanöl förbjöds i svenska livsmedelsbutiker. Uppsala musikforum påverkades så klart av detta eftersom försäljningen av öl med en ca 4.5 procentig alkoholhalt var en viktig del av föreningens rörelse. Det fanns en övergripande kritik mot alkoholförsäljning inom musikrörelsen, och i samma veva som mellanölet förbjöds försvann all alkoholförsäljning på UMF. Konsekvenserna av detta beslut blev att rock- och jazzintresserade, som gärna ville ta sig en berra till musiken, slutade dra sig till musikforumet. Hålet som de lämnade efter sig fylldes framförallt av folkmusik.

En ännu större händelse samma år var att Uppsala musikforum lämnade Kappfabriken efter fem år. De nya lokalerna låg i Stockholms nation i centrala Uppsala. De kunde hyra in sig där eftersom studentnationen hade mycket dålig ekonomi och tvingades hyra ut delar av sitt hus. De nya lokalerna kunde ta emot en betydligt större publik, men flytten var det första stora steget mot ett mer kommersialiserat musikforum. De nya hyrorna krävde mer pengar, alltså mer inkomstbringande verksamhet, vilket innebar att man fokuserade på att driva bland annat lunchrestaurang i lokalerna.
Flytten från utkanten av stadskärnan in till stadens mest centrala delar påbörjade också en resa från att vara ett alternativ till det etablerade nöjeslivet till att bli en del av det. Det idéella arbetet fick en allt mindre roll, antagligen på grund av en kombination av kommersialiseringen av verksamheten och att musikrörelsen sakta började dö ut, vilket bör ha minskat inflödet av nya motiverade aktivister, även om de fick en viss skjuts när punken slog igenom på slutet av sjuttiotalet.

En annan trend under musikrörelsens sista dagar var professionaliseringen av musiker, vilket innebar att populära artister inom rörelsen inte längre accepterade att spela för kraftigt reducerade priser och därför började ta ut allt högre gage. Detta innebar att det blev dyrare för större scener att ta in populära artister, och omöjligt för de mindre musikforumen att göra det, vilket i sin tur urholkade musikrörelsen på den lokala nivån. I slutet av sjuttiotalet försvann de flesta mindre musikforum och lämnade avsevärt sämre förutsättningar för de musiker inom rörelsen som inte kunde räkna med att dra en stor publik.

 

1979.  Foto: Tommy Junemar. Skapare okänd.

 

1982 var ekonomin riktigt illa för Uppsala musikforum och verksamheten med den fria teatergruppen Panikteatern. I samband med detta bytte man namn på verksamheten till Nya Barowiak (Barren i folkmun). Två år senare fick verksamheten tillstånd för spritförsäljning. Något år efter det flyttade man igen, denna gång till huset Slottskällan där den nuvarande nattklubben Birger Jarl ligger. I slutet av åttiotalet var det av allt att döma väldigt lite som skilde det gamla musikforumet från vilken krog som helst i Uppsala och nästan inget av det gamla föreningslivet existerade. Det var inte längre ett alternativ till nattlivet och det är svårt att argumentera för att dess verksamhet stödde icke-kommersiell musik. Nya Barowiak/Uppsala Musikforum gick i konkurs 1992, efter nästan exakt tjugo år i staden.

När det kommer till organisering så är det sällan så att något tar helt slut. Att föreningen Uppsala Musikforum försvann innebar inte att människorna försvann och inte heller önskan efter platser för levande musik. Efter att musikforumet allt mindre präglats av jazzen så har framförallt olika krogar som fokuserar på livemusik Katalin som knutpunkter för nätverk av musikintresserade. I slutet av åttiotalet bildades föreningen Musikens hus vänner som var pådrivande att kommunens stora konserthall Uppsala konsert och kongress skulle byggas, vilket också tillslut invigdes efter tjugo års kampanjande.
I Uppsalas östra industriområden existerar det idag flera scener och danslokaler i lagens och bygglovens gråzon. Den mest framträdande av dem är Kulturhuset Femman som byggdes ovanpå stadens HC-scen i slutet av 2010-talet. Femman existerar på väldigt liknande principer som det gamla UMF, men hitintills utan ambitionerna att någonsin ta sig in till stan.

För att förstå Uppsala Musikforum måste vi förstå föreningens förutsättningar. Den första förutsättningen var ekonomin. De billiga hyrorna gjorde det inte bara möjligt för ideella föreningar att hyra stora lokaler i centrala delar av staden, det gjorde det också möjligt för aktivister och musiker att försörja sig på förhållandevis lite arbete samtidigt som de la stora delar av sin tid på musikforumet. Arbete som det förövrigt fanns gott om i sjuttiotalets Sverige.

Den andra stora förutsättningen var rörelsen. Musikforumet hade haft svårt att samla motiverade aktivister om det inte funnits en övergripande uppfattning om att den okommersiella musiken var viktig och värt att arbeta för. Samma uppfattning som genomsyrade stora delar av det svenska samhället hjälpte också aktivisterna att skapa djupa band till kommunen som sen kunde omsättas till pengar. Utan rörelsen hade det inte heller funnits en lika väletablerad kontakt med resten av landet och engagerade musiker hade inte kunnat eller velat komma till Uppsala musikforum för att spela.

Både musikrörelsen och Uppsala musikforum skapades och växte sig stora i en kulturell lucka där det fanns ett stort intresse för icke-kommersiell musik men få möjligheter för musiker att spela och för åhörare att lyssna. Det var i det här tomrummet som aktivister och musiker kunde förenas i att musiken och kulturen var viktig, och hittade möjligheten att göra något som var helt annorlunda.

– 2025-01-29