I Svärm skriver Kristian från Allt åt alla Göteborg ett långt och sakligt inlägg i diskussionen om förbundets strategi. Jag kommer i denna text inte bemöta hela Kristians text då det hade blivit oläsligt långt, och till vissa delar utgöras av medhåll i kanske framförallt de rent teoretiska styckena. Mitt svar ska alltså inte tolkas som ett generellt bemötande av hela textens innehåll, utan kommer bara utgå ifrån en mycket liten, men för mig avgörande, aspekt.

Jag kommer i denna text inte heller bemöta det jag ser som det egentligen mest politiskt relevanta: bristen på konkreta förslag om strategi för politisk handling i vardagsnära konflikter. Exempelvis hur vi bäst organiserar grannar i nedgångna hyresfastigheter i Malmös fattigaste bostadsområden. Det är dessa frågor vi i förbundet ständigt åberopar som de för oss politiskt intressanta, men det är sällan kritiker av strategin gör det med utgångspunkt i huruvida den är förmögen att svara på dessa frågor. Istället är det helt andra frågor; frågor som för oss är mindre relevanta, som strategin beskylls för att vara oförmögen att besvara. Detta kommer jag återkomma till i framtiden, antingen i form av en text här i Svärm, eller på något helt annat sätt i något helt annat format.

Istället kommer jag i denna text bemöta det motsägelsefulla i att den förmodade radikala linjen i frågan om Förbundet Allt åt allas strategi, allt som oftast framstår som mer intresserad av kommunikation än av praktik. Emfas läggs ofta inte vid att ha radikalare ingångar till mer politiskt utmanande sociala konflikter i vardagen, utan snarare vid att kommunicera radikalare ståndpunkter utåt.

Ett sådant exempel på hur förbundet påstås brista i sin kommunikationsförmåga ger Kristian i sin text då han hänvisar till  hur en medlem från Malmö beskrev förbundet med ord som kan tolkas som slätstrukna i en debattartikel 2024. Det gällde krav på rättvisa och demokrati. Kristian ger vidare ett motexempel till detta genom en Instagram-post som en lokalgrupp publicerat; ett kollage av en gris i polisuniform med en uppmaning om att skänka pengar till en antirepressionsfond, för att betala böter för ett brott man inte beskriver ytterligare.

I egenskap av person som i många år gjort mina åsikter till känna i frågor som rör förbundets framtid och varande har jag försökt att inte öppet, eller ens internt, recensera förbundets medlemmars konkreta politiska praktiker. Man kan inte både vara en person med ambitioner kring de stora frågorna och samtidigt grotta ner sig i petitesser. Då blir man till slut småaktig. Och småaktiga människor får aldrig som de vill. Men då Kristian ändå lyft dessa två exempel ser jag mig nödgad att faktiskt utgå ifrån dem i sina specificiteter.

Till att börja med måste vi prata om medium. Medlemmen i Malmö skrev med namn och bild i Malmös största dagstidning gentemot en publik som förmodligen till stor del saknar någon som helst förförståelse om vilka förbundet Allt åt alla är. Medlemmen svarade på en artikel som skrivits av en annan skribent vars mål var att utmåla förbundet som en politiskt irrelevant aktör utan förankring i vår stad och dess befolkning. Detta då vi är en vänstergrupp med alltför radikala anspråk för att anses rumsrena. Medlemmens svar syftade till att bemöta just denna fråga, samt att kort och begripligt visa upp en annan bild, en bild som låg närmre vår bild av oss själva. Vår självbild i  Malmö är i själva verket att vi är märkligt populära och att vi sällan möter människor som ser oss som kontroversiella, trots att vi inte hymlar med vilka vi är. Medlemmen hade såklart kunnat uttrycka sig kraftfullt; “Vi är i själva verket också kommunister”. Det hade väl i någon utsträckning till och med varit sant, men i sammanhanget blir det obegripligt. Frågan blir inte tydligare för en läsare. Tvärtom framstår det som att vi delar anklagelsen om plakatpolitisk radikalism, men att vi ser den som något positivt, när det snarare är så att vi inte håller med om själva diskussionens premiss.

Om vi då jämför med den post på Instagram som en lokalgrupp publicerade så talar de till sina omkring 3000 följare. Dessa följare har inte bara en förförståelse för vad förbundet är utan har även fattat ett aktivt beslut att följa en lokalgrupps verksamhet på sociala medier. Publiken är, diplomatiskt uttryckt, en del av familjen. Posten består av ett kollage av en gris i polisuniform, texten “Ge bort en antikapitalistisk gåva” och en beskrivning om att pengarna går till böter för personer som deltagit i politiska aktioner. Ingenstans förklaras varför en gris bär polisuniform, ingenstans förklaras varför detta är antikapitalistiskt, och kanske framförallt beskrivs ingenstans vilka dessa böter är, och vad det handlar om för politiska aktioner.

Jämförs dessa två politiska kommunikationer får Kristian rätt i bemärkelsen att de väldigt uppenbart visar på ganska djupa politiska skiljelinjer i vad man väljer att kommunicera utåt, politiska skiljelinjer som det är nyttigt att diskutera. Jag vill dock inte hävda att dessa politiska skiljelinjer bara rör sig om kommunikation utan menar istället att de visar på djupare skiljelinjer i frågan om hur man överhuvudtaget förhåller sig till politik, och vad man ser som sitt eget aktörskap. Det handlar inte om olika kommunikationsplaner för samma sak, utan om olika projekt.

Medlemmen i Malmö såg att vårt förbund i vår stads absolut största mediakanal beskylldes för att sakna politisk relevans bland stadens befolkning. Medlemmen valde att bemöta detta, och fattade strategiska beslut utifrån den konkreta situationen om hur denna anklagelse bäst skulle kunna monteras ned. Slutresultatet blev att tusentals malmöiter blev varse om förbundet och fick en bild av oss de inte hade fått om det inte hade varit någon av oss själva som beskrev oss.

Lokalgruppen gjorde istället en post på sociala medier gentemot en redan frälst publik. En post som innehåller flera lager av kryptiska inslag som man helt enkelt hoppas att publiken själv har förmågan att tolka. De valde att kommunicera genom subkulturella symbolspråk och i förlängningen bedriver, får man förmoda, en politik de inte kan stå för fullt ut, då den måste döljas bakom suggestion. De som vet, de vet. Och de som inte vet hoppas man ska missa det.

Så vilken av dessa två exempel är då det politiskt radikala? För mig är det uppenbart att det politiskt radikala är att ta sig utrymme bland främlingar, att ta sig själv på allvar och att avkräva omgivningen detsamma. Det radikala är att inte låta någon annan beskriva vem du är. Men det radikala är även att vägra falla ner i invanda mönster, bekväma poser och utdefiniering. Historien är fylld till bredden av vänsteraktörer som sett sin egen irrelevans som kvitto på att de i själva verket haft rätt. Man har tänkt att det inte är populärt att vara sanningssägare. Därför är det naturligt att ens brist på popularitet i själva verket är ett bevis på ens sanningssägande. Den logiska slutpunkten i detta förhållningssätt blir att aktivt söka sig till den politiska irrelevansen, att genomföra ljusskygg verksamhet som ingen utanför ska veta om och att kommunicera kryptiskt på ett sätt som gärna bekräftar omvärldens fördomar. De som vet, de vet. Och de som inte vet spelar ändå ingen roll.

Jag har länge haft en ambition att mitt förbund helt ska växa ifrån denna vänsterns stora kors att bära, och vi tar sakta steg i rätt riktning. Men tiden talar mot oss. Vi lever i en tid där politik helt blivit ersatt av skådespel, där de mest radikala är det i bemärkelsen att de bedriver radikal PR. Därför ser jag det som en central uppgift för allas vårt förbund att våga ta steget fullt ut i att inte acceptera premisserna.

Gör detta mig till en sosse och reffo? Jag skulle säga tvärtom. Att låta sig utdefinieras är att lämna öppen spelplan för de som helst av allt vill få människor att se radikala lösningar på världens problem som något perifert, obskyrt, utan förankring, och fördunklat bakom subkulturella symbolspråk. Om du inte ständigt fattar aktiva beslut om att inte spela med blir du motvilligt agent för sakernas tillstånd, och om du inte tar dig själv på allvar kommer du heller aldrig bli tagen på allvar av någon annan.

– 2025-02-05