Samma år som Allt åt alla bildades, 2009, uppstod en annan förening: Riksföreningen Grunden. Riksföreningen Grunden är en intressepolitisk förening av och för människor med intellektuella funktionsnedsättningar (IF). Föreningen grundades efter att initiativtagaren Anna Strand nekats att dricka öl för att fira sin 30-årsdag, eftersom människor i hennes omgivning tyckte att det vore mer passande för en person med en intellektuell funktionsnedsättning att dricka saft. Det är den typen av överförmynderi som Grunden kämpar emot. Jag kom i kontakt med Grunden första gången 2017, innan jag var med i Allt åt alla. Anders, som är aktiv i riksföreningen, och jag började ett samarbete kring en årlig demonstration till minne av Kristallnatten som vi arrangerat varje år sedan dess. 2020 gick jag med i Allt åt alla Göteborg och Anders har precis gått med. Jag bad Anders om hjälp att skriva en text i Svärms nummer om praktik för att närmare förklara hur och varför vi jobbar tillsammans.

Anders

Riksföreningen Grunden är en förening av och för oss som har intellektuella funktionsnedsättningar. Som autism, Downs syndrom och sånt. Jag har ADHD.

Nästan alla av oss har LSS-insatser som daglig verksamhet, bor på gruppboende eller har personlig assistans. Nästan alla har gått i särskola. Vi har svårt att läsa konstiga texter, och vi behöver hjälp att fatta svåra ord och hur komplicerade saker hänger ihop.

Vårt samarbete började när vi var med på en antinazistgrej på Heden när NMR skulle hålla på här i Göteborg. Då gjorde vi en flagga om att vi var mot rasism. Det var massa folk där och en massa både vanliga och konstiga föreningar.

Efter det så hörde 9 november-kommittén av sig och frågade om vi ville vara med och ha manifestation mot nazism igen. Så då gick vi dit, jag och en kille till. Och det kändes bra att vara mot nazism tillsammans med andra fler gånger.

Det blev så att vi kände att de som var med i Allt åt alla faktiskt lyssnade på oss när vi pratade om andra saker. Så vi blev inbjudna till att göra en föreläsning om gruppboenden och hur vi vill göra dem bättre. Vi var också med på kvinnodagen och om papperslösa eftersom vi tycker lika om tjejer och om invandrare.

Så lite grann var det så att några av oss lärde oss att vi faktiskt kan göra och säga vad vi tycker, fastän de som bestämmer blir arga, för det händer inget farligt.

En gång som exempel, så skulle min hyresvärd höja hyran för att införa tagg istället för nyckel. Så då hade jag lärt mig att skriva flygblad, och då gjorde jag det och delade ut hos mina grannar. Det stod att alla skulle säga nej till höjningen, och det gjorde alla. Så det funkade ju att skriva flygblad!

Därför så mailade vi Allt åt alla när vi skulle börja kräva högre habiliteringsersättning och semesterlön. Då frågade vi om de ville vara med och kämpa för det, och det ville de. Så vi gjorde det tillsammans genom att göra namninsamling, gå i en demonstration och ha möten på Gustaf Adolfs torg.

Sedan så fick vi göra affischerna några år för vi sa till att de måste vara lättlästa och det fattade alla. Dessutom så fick vi tala på torget, om att vi också blev mördade av nazister.

Grejen är att vi inte hade kunnat göra så mycket för att vi inte är så många. Och de andra handikapporganisationerna sitter hellre på kontoret och skriver brev till tjänstemän och politiker, men det funkar inte om man inte samtidigt kräver något. Dessutom så funkar det bättre om det inte bara är vi med funktionsnedsättningar utan att de som bestämmer ser att det är många olika människor som hjälps åt.

Johanna

Allt åt allas medlem Mikael är förbundsjurist i Riksföreningen Grunden och utan honom hade jag och Anders aldrig lärt känna varandra. För att skriva den här texten åker jag till Grundens lokal nära Redbergsplatsen i Göteborg och sätter mig på ett kontor tillsammans med Anders och Mikael. Vi pratar om hur både vänstern och funktionsrättsrörelsen är bubblor, som vi genom vårt samarbete får möjlighet att röra oss utanför. Inom båda rörelser finns en ängslighet, en rädsla för hur man kommer att uppfattas av det omgivande samhället eller att drabbas av konsekvenser för sitt politiska engagemang. Därför har vi försökt bygga ett samarbete kring att agera tillsammans. Jag och Anders kämpade tillsammans mot trotskistisk infiltration för några år sedan, när SP (dåvarande Socialistiska partiet, sedermera Socialistisk politik) försökte ta över vårt 9 november-samarbetet genom att bilda en förening och tillsätta sig själva som styrelse. Men i ett sådant sammanhang som de årliga demonstrationerna behövs inte stadgar och formalia eftersom vi bara vill göra saker tillsammans. En alldeles för tungrodd formalia och tröga strukturer riskerar att skapa en viss typ av informella hierarkier där människor som har en specifik typ av föreningsvana kan skapa sig fördelar och makt på bekostnad av människor som exempelvis gått i särskola. Både Allt åt alla och Grunden jobbar så att vi vill göra konkreta saker istället för att bara snacka. Att samla många, att stå på ett torg och frysa tillsammans, gör mer skillnad än att skapa tröga, toppstyrda strukturer. Mikael påpekar att Allt åt alla har en ideologisk insikt om detta, Grunden en levd erfarenhet.

Inbyggd i idén om att agera som organisatörer finns det en tanke om att vi vet mer eller bättre än någon annan. Jag tror att det är ett misstag att betrakta sin roll som sådan. Utgångspunkten för ett politiskt samarbete med andra grupper eller individer bör vara att alltid agera som jämlikar. Att inte idealisera, skönmåla eller tillskriva andra grupper främmande egenskaper. Detta gäller kanske framförallt när det gäller grupper som av samhället marginaliseras och vars röster tystas. Att möta människor i alla deras tillkortakommanden och styrkor, att inte se sig själv som en räddare utan förenade i kamp. Solidaritet är inte synonymt med välgörenhet.

När jag pratar med Anders slås jag av hur vi båda hyser ett grundmurat politikerförakt. Politiker delar inte vår värld och våra problem. Hur de som är aktiva inom partipolitik går från ungdomsförbund till parti, ibland utan att någonsin komma i kontakt med den omgivande världen på riktigt. Hur de tror sig veta bättre än oss. Jag funderar över fetischeringen av “vanliga människor”, den ansiktslösa massa vi ständigt vill nå men samtidigt är rädda för att skrämma bort genom för radikal politik. Men kanske finns inga vanliga människor? Kanske finns bara människor som drabbats i varierande grad av det svenska klassamhället och som reagerar på olika sätt utifrån sin samhällsposition. Att de som skräms bort av politikerförakt kanske är de vars klassintresse är detsamma som politikers. Men människor i marginalen kommer aldrig ha samma intressen som politiker, det finns en distinkt skillnad mellan att styras och styra. Anders uttrycker det som; det är en jävla massa människor som bestämmer över oss som vi inte har valt. Denna upplevelse delar vi nog alla när vi upplever att vår frihet hotas. Och mycket av den frihet jag tar för given är helt utesluten för människor med IF. Mikael förklarar det som att ju mer stöd du får av samhället desto mer fråntas du din autonomi.

När Ulf Kristersson deltar i programmet “Frågan är fri” gör han det utifrån föreställningen att människor med IF inte utgör ett hot, och att människor med IF är mindre farliga än ett gäng Palestinaaktivister på Pustervik. Programmet beskrivs av SVT som: “några av landets största profiler intervjuas av reportrar på autismspektrat eller med intellektuell funktionsnedsättning. Ofiltrerade frågor får unika svar.” Beskrivningen är puttinuttig och förminskande därför att programidén bygger på antagandet att deltagarna kommer agera som barn, som människor man inte behöver ta på allvar utan en egen politisk agens.

Trots all ilska människor med IF rättmätigt hyser tillskrivs de egenskaper som sorglöshet och glädje av det omgivande samhället. I populärkultur används ofta människor med intellektuella funktionsnedsättningar som vandrande inspirational quotes som väljer glädjen ”trots” sina funktionsnedsättningar, eller till och med på grund av.  Genom att konstrueras som universellt “nöjda” kan samhället därför förvägra människor med IF autonomi, ekonomisk frihet och bestämmanderätt över hur de ska leva sina liv. Kampen gäller makten över grundläggande frågor som om ens partner får sova över, vilken stad man ska bo, hur man ska använda sina pengar och om man ska få dricka öl på sin 30-årsdag. Och kanske är det så, att denna grupp likt andra förtryckta grupper måste kuvas, eftersom de hyser en upprorsvilja som riskerar att omkullkasta den rådande maktordningen.

– 2025-04-30