Forma eller bli formad. Det är den motsättning som ställs i den nyliberala urbaniseringsprocessen, och som fortfarande pågår trots den ideologiska och socialt administrativa auktoritära vändningen. När det allmänna utrymmet exproprieras genom den kapitalistiska stadsplaneringen blir offentliga ytor inte bara marknadsplatser, de blir del av en alltmer koncentrerad kapitalrörelse. Detta förfrämligar stadens invånare, alienationen stärker främmandeskapet och dödar den kollektiva medvetenheten i vårt samhälle.

I staden Göteborg, som genomgår just denna sorts parasitära slakt, har några valt att utmana ytornas ägandeskap. Det har ockuperat hus och försvarat platser där fri konstnärlig verksamhet skjuts undan i syfte att tillfredsställa stadsplaner som utesluter människan. I verksamheten har man lärt sig att det räcker att öppna en dörr för att skapa rörelse. Vi är många som är missnöjda och vi vet att det finns många fler. Att öppna upp platser har genererat både rörelse och övertygelse. Det visar betydelsen av organisatörer som med ett strategiskt sikte tar vara på de synliga motsättningarna i samhället. Det har också visat att den breda vänsterns ständiga jakt på visioner gjort den blind för samhällets grundläggande motsättning mellan människovärde och marknadsvärde som just gör rörelse möjlig. Varje dag upplever människor denna motsättning. Med lärdomar från “Får Drömmar Plats”, tar vi vara på dem.

Avstampet för Öppna Upp Staden var den motpol som gruppen Får Drömmar Plats väckte till liv. Året 2022 i Göteborg var som vilket annat i den ruttnande marknadsfundamentalistiska dystopi vi lever i. År efter år hade folk som söker efter platser bortom konsumtion på evenemangsstråket fått se sina drömmar krossas. Demonstrationen mot nedläggningen av Folkteatern och restaurangen Folk blev startskottet för organiseringen. Folkets Hus menade att Folk bedrev en olovlig nattklubb. Klubben hade funnits i ett par år och klagomålet kom lägligt nog i samband med att det nya Drakenhotellet höll på att byggas. Hotet om nedläggning pekades ut som ännu ett steg i kulturslakten. Inte nog med det, människor dök upp och det gav resultat! Demonstrationen genomfördes inte av någon organiserad vänster utan var ett initiativ av kulturellt aktiva som inte hunnit dras ner i den pessimistiska gyttja som rörelsen själv hade varit fast i. En kraft som på egen hand insåg att den inte hade något att förlora.

Rörelsen hade så pass lite att förlora att den runt ett år senare drog igång Drömmarnas Monument på avenyn och väckte ett enormt liv i kulturdebatten (och på platsen i sig). Rörelsen gjorde kampen för en fri kultur till en verklig möjlighet och lärde många vad organisering kan göra. Drömmarnas Monument visade att rätten till staden inte bara går att påtala, drömma om eller agitera för. Det finns en konkret grund för en aktiv kämpande kulturrörelse som tar sig an kampen om stadens ytor. Det visade oss också att högern alltmer positionerar sig som en kraft för rent tråk och livlöshet i sin auktoritära hybris. En fiende vi ska vara tacksamma att få ha. [1]
Under monumentets sista tid, när rivningen närmade sig, inleddes ett samarbete mellan Allt åt alla Göteborg och aktiva på platsen. Genom de band som knöts påbörjades ett samarbete som mynnade ut i Öppna upp staden.

Den 29 September 2023 ockuperades Vulkano, en lokal i Högsbo industriområde som huserade olika konstnärer och kreativa projekt. Stället hade dragits igång av ett antal byggföretag. Konst och annan verksamhet togs in i detta område för att göra det attraktivt och rivningsbart. Sedan skulle det rivna ersättas med något helt annat. Konstnärer och kulturaktiva görs till medel för gentrifiering. Detta är många medvetna om, men möjligheterna att göra något känns knappa. Vulkano får ses som ett första försök till organisering kring frågan. Aktionen synliggjorde ett utbrett intresse i staden både för att delta i och stödja en rörelse av denna sort.

Den 8 December 2023 uppstod Socialt Center Balamundi när en övergiven kontorslokal i Backa industriområde under ett dygn agerade allaktivitetshus. Denna andra ockupation visade att det inte bara gick att gå in i tomma lokaler och hålla fest, det visade även att det går att behålla dem och fylla tomrummen med liv. Flera band spelade, folk hade banderollworkshop, studiecirklar, jam och allmänt gött häng.

Mobilisering som pekar ut rätt måltavla kan ibland inte vara mer komplicerad än budskap, tid och plats, samtidigt som den andra gånger kräver ett envist arbete för att mobilisera människor. Men envist arbetet ger också resultat. Många behandlar mobilisering till demonstrationer och dylikt som något slags kast med tärning. Det är det inte. Det är att arbeta med riktiga människor. Det går att garantera att 100 personer kommer på en aktion. Det går att direkt kontakta människor och se till att de dyker upp. Vi behöver tänka så inte bara när vi ska mobilisera människor till aktioner. Vi behöver denna mentalitet när vi utvärderar våra möjligheter för politiskt arbete över huvud taget.

Det finns en gräns där den sociala mobiliseringen inte längre kan förlita sig på rent frivilligt deltagande. Då behöver vi skapa en rörelse att mobilisera. Att alltid luta sig tillbaka, go with the flow och tänka något i stil med: på vilket tema kan vi få 500 personer till en demonstration nu? blir att syssla med något den kände och framgångsrike organisatören Vladimir Lenin kallade för khvostism, svanspolitik. Att helt enkelt följa efter rörelse istället för att försöka leda eller påverka den. Om vi inte har ambitionen att påverka med vår organisering är det svårt att förstå varför vi väljer att organisera oss.

Vi kan alltså se hur Öppna upp stadens arbete varit en skola i den balansgång varje politiskt aktiv person måste gå, mellan den objektiva situationens möjligheter och den subjektiva kraftens formering. I den postpolitiska ordning som sakta dödat den kollektiva subjektiviteten måste vi skapa kollektiv subjektivitet på nytt.

Drömmarnas ände våren 2024 blev Öppna Upp Stadens första riktiga möte med marknadsdiktaturens förvaltare. Platsen, som innan ockupationen hette vindarnas ände, var en slags kulturoas på drömmarnas kaj som under många år drivits av Carl Norén. Den hade under en längre tid varit hotad och kampen en del av debatten kring kulturens död. Får Drömmar Plats-aktiva hade också deltagit i att ta fram ett medborgarförslag som röstades igenom och som satte vindarnas ände under ett slags kulturskydd i skydd mot senaste årens vräkningar. Därför blev Öppna upp staden snabbt inblandat när människor på beställning av stadsbyggnadsförvaltningen kom för att börja riva saker på platsen. Just denna rivning stoppades snabbt genom ett par människor och medianärvaro.

En förebyggande ockupation inleddes så fort denna första rivning stoppats. Tänkte de riva, var det bästa motståndet att fylla upp området och skapa liv på platsen. En demonstration som hölls bara några dagar efter ockupationens inledande mobiliserade ett 20-tal ungdomar från Drottningtorget till platsen där området skulle börja byggas ut. Byggandet fortsatte i princip genom hela ockupationen som varade i runt två månader. Likt den gemenskap som skapades på Balamundi gick deltagandet som av sig självt. Möjligheten för människor att direkt delta i det politiska projektet obegränsat och kreativt väckte stort engagemang. Även om Drömmarnas Ände var en slags autonom kulturzon och dess politiska uttrycksformer borde gått att förutse lättare än en kris i kapitalismen gav platsen nätverket några viktiga organisatoriska läxor. Strukturerna på platsen var oklara om inte obefintliga och en stor arbetsbörda föll på ett fåtal. Arbetsbördans fördelning är sällan lätt att göra något åt men när det saknas strukturer har inte heller någon ansvar. Ändå kunde Drömmarnas ände leva och fungera under en lång tid sett till att nätverket inte hade gjort något i denna stil innan.

Den 26 januari 2025 skulle Göteborgs Konsthall stängas för att flytta verksamheten till Gamlestadens slakthusområde som likt södra änggården är ett obebott område man vill skapa hype för. Folk ville inte låta konsthallens avsked passera ohört, som ännu ett fredligt och uppgivet avsked. Därför inleddes kort efter avskedsceremonins avslut en slags cirkeldemonstration inne i konsthallen där parollen “Ett tomrum skapas i centrum, ett vortex byggs i momentum!” skanderades om och om igen, stundvis medföljt av flöjt och gitarr. Mot slutet skickades väktare in som bland annat testade se om det gick att släcka lamporna och lysa med ficklampor för att få demonstranterna att gå hem. Ännu en gång lyckades Öppna upp staden låta en ensidig antagonism få ett svar. Även om det inte kunde räknas som mycket utav en seger är medvetenheten som väckts om att detta inte bara är hur saker funkar uppenbar. I en nyliberal era av propaganda där konsensus och glada konsumenter i staden tryckts i våra ansikten år efter år betyder oviljan att acceptera narrativet en stor vändning.

Detta är vad Öppna Upp Staden åstadkommit hittills. Nätverket fostrar en kampanda på en plats där pessimism och defaitism varit regel. Att organisera och medvetandegöra dem som utsätts för kapitalets påtryckningar att de är del av en politisk ekonomisk process har varit en central uppgift. Precis som klassen har en objektiv grund för makt genom sin livsviktiga roll i det system man ska störta, har konstnärer, subkulturer och ungdomsrörelser en gemensam oupptäckt styrka. Vi utgör livet i staden, det som fyller upp alla tomrum. Men systemet, som alltid vill mätta marknadens behov, kan bara vräka en eller göra en till ett tillfälligt verktyg för att öka ett områdes exploaterbarhet. Kapitalet har en plan för oss alla och vi måste skapa motplaner i de sammanhang vi befinner oss.

Motsättningen mellan kultur och vinstintresse är tydlig. Kulturens överlevnadskamp har en styrka som saknas i många andra konflikter – tanken på agens ingår redan i verksamheten kulturaktiva sysslar med. När vi tittar på de utrymmen som finns i staden för att agera fritt idag förvandlas allt fler till mekanismer för kapitalismen att göra staden mer exploaterbar. Deltagare och utförare är sällan frivilligt del av processen. Som i resten av kapitalismen är varufromens motsättning närvarande. Den som producerar den exploaterbarhetsgrundande kulturen är samtidigt en kulturell person. Utifrån detta kan vi se möjligheterna.

För Allt åt alla Göteborg är det viktigt att fundera på hur vi i framtiden kan koppla samman Öppna upp stadens arbete mer tydligt med vändningen mot vardagen. Trots projektets utmaningar får det ses som en framgång att Öppna upp staden lyckats mobilisera alternativa grupper på en annan grund än självalienering. Man har byggt en politisk identitet och ett narrativ som bygger på medborgerlig rätt istället för utanförskap.
Samtidigt måste vi fråga oss, var går gränsen för denna verksamhet? När är den en mobilisering av krafterna som står i direkt konflikt med kapitalet och när går den mobiliseringen igenom en ideologisk filtreringsprocess? Gränsen är inte glasklar men vad vi måste förstå är att poler existerar och den ena kan få dominans över den andra. Ideologisk filtrering kommer alltid ske och de mest medvetna brukar vara de första att ansluta sig. Däremot vill man med Öppna upp staden något mer än bara organisering av de redan medvetna. Detta är ännu en utmaning inför framtiden.

Källor:

[1] SVT, ”Politisk strid om konstverk på Götaplatsen”

– 2025-04-30