Min anställning på färgfabriken blev en riktig hit direkt från avhoppade studier och arbetslöshet. Efter en intresseanmälan kallades jag till en intervju. Som graffitimålare är det inte lätt att ständigt ha rena kläder och säsongens vinterjacka hade förstås inte blivit förskonad av hemmablandat bläck och skrivdon. Därför kände jag mig lite generad av att slänga jackan på stolen mittemot chefen. Eller när jag sedan blev presenterad för kontorsarbetare och labbtekniker (tänk att få jobba där), produktionsarbetare och lagerarbetare. Jag hade inte rätt truckkort så därför förpassades jag till “Lager 2” dom två första dagarna. “Lager 2” var ett lager längst bort som inte användes i första hand utan istället för påfyllande av lagerplatser för plockning i det första lagret. Jag tröttnade snart på att övningsköra själv och försökte ansluta mig till min stam med andra arbetare, men just då var jag bara i vägen. Men det dröjde inte länge förrän jag blev en fena på att manövrera trucken i smala passager och utrymmen. Datorerna vi hade på truckarna var inte dom bästa. Varje gång en produkt tog slut på sin lagerplats var man tvungen att leta upp var nästa pall stod och skriva in rätt pallnummer till plockplatsen så att saldot i programmet stämde med verkligheten. Annars blev det en “diff”, saldot stämde inte och det hände ofta. Det skapade väldigt mycket merarbete på trucken som istället skulle gå till plocktid och administrativt arbete för arbetsledaren som redan hade fullt upp. 

De första 2-3 månaderna plockade jag kanske en tredjedel jämfört med den genomsnittlige lagerarbetaren men kände mig ändå nöjd med mig själv. Detta då jag varken var van vid att jobba 8h om dan eller stressa till höga plockresultat. Som politiskt medveten och fackligt ansluten (till Metall) visste jag ju att prestationshets bara kunde leda till fler arbetade timmar och stressigare dagar!

Som självblandande-bläck-och-ets-kemist fanns det många olika spännande ämnen att lägga vantarna på, utan att kunna allt om kemi. Stora tunnor med syror och basiska ämnen förde tankarna till BREAKING BAD och en scen där Jesse Pinkman och Walter White tar sig in i ett kemilager med hjälp av ett pulver som antänts, så att hela dörren brinner upp. För att sedan lyfta tunnan med ett RYGGLYFT istället för att rulla ut skiten bara och använda truck och lastbrygga. Ett roligt exempel på amatörer till tjuvar och riktigt dråpliga lagerarbetare. Tänk bara att få göra ett ”bryt”, koka egen batch i köket (som går att sälja) och slutligen bli miljonär utan att någonsin behöva stämpla in igen! Detta dagdrömde jag ibland vid mina få tillfällen av vila. Ibland kunde fantasierna flyga riktigt långt ifrån arbetsplatsens grindar och stämpelklocka!

När jag väl slutat mitt vanliga schema (7-16) fann jag mig själv i skiftet 06:30 – 15:30 ena veckan och 15:30 – 00:00 nästa. Med en radio på lagret som hade gjort sitt för längesen och vattentäta högtalare kopplade till spellistor på mobilen blev det lätt högljutt efter att kontorsråttorna lämnat stället. Men energin mattades snabbt av när klockan närmade sig 22 och minuterna började räknas ner till att skiftet slutade. Om det inte räckte så var det någon eller några som hade brutit sig in i mitt skåp av oklar anledning. Ingenting var stulet men obehaget och paranoian stannade kvar. 

Under denna tid så målade jag graffiti på helgerna när jag var ledig och hade kontakt med crewmates som tyckte det var en bra idé att stjäla sprayburkar från jobbet. Jag själv var väl frestad men kände ändå lojalitet med mina arbetskamrater, samtidigt som jag behövde dom få avlönade timmarna jag kunde få. Dealen skulle vara att jag tog ut kartonger med sprayburkar och sen ställa utanför dörren. Jag undanbad mig. 

Misstänksamheten från kollegor började kännas minst sagt underlig. Jag fick sällan vara ensam på ställen med varor med hög risk för svinn och kände mig påpassad mest hela tiden. Det var uppenbart att chefen inte litade på mig. Jag hade ju tagit två gamla spritpennor lite osmidigt och var beredd på att råka ut för de andras skitsnack på grund av det. Men det hördes ingenting från chefen, hmm… När skiftets ledare berättade att han kunde hacka sig in på mobiler blev jag jävligt paranoid eftersom jag lånat ut min smartphone till en kollega som jag hade flera saker gemensamt med. Till exempel hade vi rökt hasch efter jobbet en gång. 

Jag minns när en vän som senare gick bort ringde mig vid lunchtid. Han berättade att det var fint väder och att jag borde hänga med ut för att måla, men jag var tvungen att tacka nej därför att mitt arbetspass inte slutade på ytterligare fyra timmar. Samma vän ringde mig sin sista kväll i livet och frågade om jag skulle med till yarden för att måla tåg sent en decemberkväll, men jag var tvungen att gå och lägga mig på grund av anställningen jag hade.

Några månader senare avslutades förstås anställningen som så många andra gånger och vännen går inte längre att ringa. Men minnena finns kvar. Det känns för jävligt att tänka tillbaka på att ens meningslösa arbete tog både tid och energi från möjligheten att vara med en väns sista tid i livet.  

– 2026-01-28