“Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Detta vansinne drar i sitt kölvatten med sig det individuella och sociala elände, som sedan två århundraden plågar en dyster mänsklighet. Det är kärleken till arbetet, den med döden kämpande lidelsen för arbete, vilken drivits dithän att livskraften hos den enskilda människan och hennes avkomma bryts ned.” 

– Paul LaFargue, Rätten till lättja (1883)

Arbete. Det är ett beskt ord, smakar illa. Att lönearbeta innebär stulna dagar, tider att passa, utsugen energi, stress. Eller för att parafrasera Pasolini: ögonen på de som jobbar är utan glans, ansiktena stela som maskiner. Efter jobbet tar du dig hem och bockar av hushållssysslor, matlådor, städ och disk. TV-soffan lockar, eller kanske försöker du mildra alienationen med vänner och öl. Nästa dag är du tillbaka på arbetet igen. Helgen ankommer sedan som ett snabbt överstökat andningshål. Likadan är tiden i skolan, en ändlös ström av tråktrötta dagar. Livet på repeat.

Olika delar av vänstern och arbetarrörelsen har historiskt skiljt sig åt i sin syn på arbetet. Sossar och gammelkommunister lider av det vansinne Paul LaFargue pratar om – de hyllar arbetet och ser arbetaren som en samhällsbärande hjälte – bäst exemplifierat genom lydiga LO-arbetare och stakhonoviter (1). Autonoma marxister inom operaismo, en kampinriktad marxistisk strömning med rötterna i 60-talets Italien, utgår istället från arbetskritiken i sin analys av kapitalismens exploatering. Inspirerade av denna strömning förkastade även det tidiga Allt åt alla arbetet med paroller som Avskaffa vuxenarbetet, men även nu senast vid första maj i Göteborg med klassikern Vi vill ha sex och ingen jävla arbetsdag. Ett av mina favoritexempel på denna arbetskritiska inställning kommer från ett omfattande upplopp i stadsdelen Toxteth i Liverpool 1981. I ett andrum mellan sammandrabbningarna steg en vänsteraktivist upp på en låda och utropade sitt budskap till massan: arbete åt alla. Svaret blev ett rått, föraktfullt skratt från de unga upploppsmakarna. När hon radade upp reform efter reform bröt de in med sin egen paroll, rytmisk och skoningslös: ”Större burar! Längre kedjor!” 

Kapitalismen baseras på påtvingat arbete genom varuformen. För att överleva måste människor sälja sin tid, sitt intellekt och sina kroppar i form av varan “arbetskraft”. Detta tvång upprätthålls genom att kapitalistklassen äger produktionsmedlen och därmed kontrollen över produktionen av samhällelig rikedom. Själva arbetet är i sig en främmande makt vi inte har kontroll över, som suger ut vår tid och energi. Alienationen fördjupas i takt med att arbetsvillkoren blir allt mer prekära och digitalt kontrollerade. Men också när allt fler arbeten kräver socialt nätverkande och service med ett leende. Som Roland Paulsen säger: ”du erbjuder inte en tjänst, utan hela du blir köpt.” Min värsta erfarenhet av detta är från ett halvår som värvare. I Röda korset-väst stod jag på en gågata för att charma/skamma folk till att bli givare. Människor gick omvägar förbi mig, som en spetälsk Moses delade jag  folkhavet på Avenyn. Min teamledare hade då ett krystat pepptal där hon sa att jag skulle stå leende med öppna armar “för då kommer folk till dig”. Siri, definiera alienation.

Det är inte i första hand ett falskt medvetande eller ideologiska illusioner som får folk att hata måndagar men gå till jobbet ändå, utan ”de ekonomiska förhållandenas stumma tvång” (Marx). De flesta arbetare är fullt medvetna om sin situation och ogillar den, men ser inga realistiska alternativ. Vi jobbar på grund av en enkel nödvändighet; vi måste kunna försörja oss. Den sociala kontrollen som inträder disciplinerar och skapar en politisk foglighet, speciellt i dessa tider av arbetslinje, prekär arbetsmarknad och välfärdsslakt. Att bli av med jobbet innebär misär; alla vill kunna äta, klä sig och ha ett hem. Klasstrukturen uppmuntrar individualistiska strategier där enskilda arbetare ständigt frestas att jaga sina snävt definierade egenintressen – jobba hårdare, sök befordran, spara till barnen  – istället för att ta sig an det hårda och riskfyllda organiserande som kollektiv handling innebär. 

Den autonome marxisten Mario Tronti menar att arbetares funktion som arbetskraft också är källan till arbetarklassens makt. Arbetarklassens styrka kommer av rollen som producent av mervärde i kapitalismens kretslopp, och att samtidigt stå i motsättning mot kapitalet. Detta ger den både en viss grad av autonomi och samtidigt en oerhörd makt att sätta stopp för kapitalismen som helhet, för om arbetarklassen slutar arbeta går kapitalet under. Även om det stumma ekonomiska tvånget är kapitalets första försvarsmur spelar även ideologi och våld/repression viktiga roller. Idéer influerar de beslut vi fattar, eftersom våra handlingar bygger på föreställningar om hur världen fungerar. Det basuneras ständigt ut att det inte finns några alternativ, kapitalismen är allenarådande och demokratisk. Alla får en chans, alla kan lyckas. Är du fattig är det ditt eget fel, du är bara lat och misslyckad. Än värre om du dessutom är skuldsatt. Ideologiskt grundad stigmatisering, arbetsmoral och skam ska kedja oss fast vid rollen som arbetare, att det enbart är genom arbetet vi får mänskligt värde. Det är ingen slump att den vanligaste frågan vid nya bekantskaper är vad man jobbar med. Om du organiserat motsätter dig arbetets regim väntar avsked, är du för radikal kan du förvänta dig repression i form av svartmålning, böter och fängelse. 

Om det för kapitalet gäller att tvinga arbetarna till arbete gäller det omvända perspektivet för arbetarklassen – att frigöra sig genom att vägra lönearbeta och därigenom sluta vara arbetare. Arbetarklassen är enligt Tronti inte först och främst en klass i samhället, utan en klass emot samhället. Eller kanske bättre: en klass emot den kapitalistiska varuekonomi som underordnat sig hela samhället. Att arbetare är alienerade och hatar sina jobb är inget problem utan en grundförutsättning för klasskampen. Alla individuella motståndshandlingar i form av maskning, absenteeism, sjukskrivningar utan sjukdom eller tomt arbete måste kollektiviseras till en organiserad arbetsvägran mot det stumma ekonomiska tvånget. Detta är en kampmetod som kortsluter det kapitalistiska kretsloppet och hotar kapitalets existens. För att verkligen vara revolutionär krävs att man inte identifierar sig med sitt påtvingade arbete, med sin roll som arbetare. Tronti igen: “Jag har ingen sympati för de förtryckta som förtryckta. Jag intresserar mig bara den stund de revolterar. Om de förtryckta inte revolterar, bryr jag mig inte om deras förtryck. Låt de förtryckta ha sitt förtryck, om de uthärdar det. Sådana får missionärer ägna sig åt.” Inget vänsterkristet frälsande av oupplysta massor utan en kollektivisering av det motstånd som redan sker.

Vadå avskaffa arbetet? Är det inte bara en idiotisk utopi? Vi måste väl jobba? Så brukar det låta när gammelkommunister och sossar avfärdar arbetskritiken. Men kapitalismens sociala relation är dold inom arbetsprocessens gång och koordination, därav behovet av arbetsvägran. Maurizio Lazzarato uttrycker det kanske bäst: “Arbete skapar inte världen, utan kapitalets värld och (…) det är något helt annat, för kapitalets värld är en skitvärld.” Det går alltså inte att ta över produktionsmedlen med det socialistiska målet att alla ska arbeta tillsammans. Där hela “samhället blir ett enda kontor och en enda fabrik med jämlikhet i arbete och jämlikhet i lön” (Lenin). Socialism som avskaffar privategendomen men där alla fortsätter arbeta i en nationaliserad ekonomi, med snarlika produktionsmetoder och arbetsdelning, är inget annat än samma alienation i en ny form. En dystopisk frigörelse, även om det hävdas vara ett “trappsteg” mot kommunismen. Det är ett trappsteg som socialismen alltid fastnar på. Istället borde den förlegade synen på olika utvecklingsstadier kastas på historiens skräphög. 

Arbete, definierat med begrepp som lön, chef, arbetsdag, jobb, prestationshets, tristess och underordning, måste ersättas med en gemensam produktion bortom kapitalismens arbetsdelning och rationalitet. Marx menar att “ i det kommunistiska samhället, där inte var och en har sitt exklusiva verksamhetsområde, utan kan utbilda sig i vilken verksamhet som helst, samhället reglerar den allmänna produktionen och därigenom gör det möjligt för mig att idag göra ett och i morgon ett annat, att jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, ägna mig åt kreatursskötsel på kvällen och åt kritik efter middagen, precis som jag har lust, utan att någonsin bli vare sig jägare, fiskare, herde eller kritiker.” Eller som det står i Manifestet: “I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.” Ingen specialisering, inget jobb, ingen arbetarklass, utan en gemensam produktion baserad på fri utveckling, samarbete och lust. Det går inte att bekämpa alienationen med alienerande medel, utan klassamhällets avskaffande innebär även arbetets avskaffande. 

1. En ”stakhanovit” var en högpresterande arbetare i Sovjetunionen under 1930-talet, uppkallad efter kolgruvearbetaren Aleksej Stachanov som satte rekord i produktivitet. Han blev en symbol för rörelsen som uppmuntrade arbetare att överträffa sina kvoter och främjade socialistisk tävlan, lydnad och slit.– 2026-0128