På arbetsintervjun vid den stora kvarnen sa de:

‘Det vi söker efter är någon som kan hjälpa till att driva den stora kvarnen.’

Jerka visste ingenting om kvarnen och ingenting om kvarnar, men han sa:

‘Det kan jag göra!’

Han såg sig omkring där han satt. Genom ett stort dammigt fönster kunde han se den stora kvarnen i slitet stål och grå betong. Med ett häftigt muller rev den sönder och mosade allt som las i krossen. Ovanför kvarnen stod en kvinna i blåställ som skötte spakarna.

‘Det där skulle jag kunna göra’ tänkte Jerka.

‘Tjänsten som vi vill tillsätta är någon som häller ner skit som ska malas i kvarnen.’ sa mannen från HR.

‘Det kan jag göra’ sa Jerka, en smula besviket.

‘En apa skulle kunna göra det här jobbet’. Det var ett stycke information som mannen från HR la fram som en gåva. Han tittade planlöst ner på sina oskrivna anteckningar.

‘Jag tror jag skulle passa bra för det här’, sköt Jerka in. Mannen från HR fortsatte:

‘Det är fint.’ Han skrev ner ett enda ord på det tomma pappret. Det blev ett ögonblicks tystnad.

Mannen från HR fortsatte:

‘Jag tror det här var allt. Har du några frågor innan vi avslutar?’

Halvt med ett spelat intresse och halvt men en plötslig uppriktig fascination frågade Jerka hur länge kvarnen stått där.

‘Jadu. Jag får återkomma om det.’ svarade mannen från HR.

 

–

 

Jerka fick inte jobbet. De gav det till en apa istället. När de ringde från den stora kvarnen med beskedet var de noga med att lyfta precis alla de positiva egenskaper som Jerka skrivit ner i sitt personliga brev; att han var nyfiken, laglydig, hade skinn på näsan och att han älskade kvarnar. De önskade honom all lycka i fortsättningen.

Att han inte fick jobbet hindrade honom inte från att fortsätta drömma om hur det skulle vara att arbeta på den stora kvarnen. Han hade börjat när han satt på bussen hem från intervjun och såg ut över det främmande landskapet. Snart skulle den här utsikten vara hans.

Till skillnad från nu så skulle han gå upp tidigt varje morgon för att klä på sig i sitt eget blåställ och åka den långa vägen till kvarnen där han arbetade.

När han mötte någon bekant och de frågade honom hur läget var så skulle han inte behöva säga att han var mellan arbeten, han skulle inte behöva berätta om detaljerna av att få A-kassa. Han skulle säga att han var trött efter sitt skift på stora kvarnen. Hade han inte sagt det? Jo han jobbade vid den stora kvarnen numera.

‘Det är tungt arbete, men det känns bra. Och någon måste ju fylla kvarnen med skit, vad skulle annars hända?’

‘Stora kvarnen? Det måste vara tufft! Det måste vara grymt och hårt.’ skulle hans bekanta svara imponerat och sen fortsätta:

‘Men är det inte farligt? Jag har hört att det är många som dör varje år när de sugs ner i kvarnen?’

‘Det är ett hanterbart antal.’, skulle Jerka säga avslappnat utan att röra mycket till en min. ‘Vi jobbar på att få ner det.’

För lönen på kvarnen skulle Jerka köpa en vinterjacka. Sen skulle han köpa ett hus med en trädgård. Kanske skulle det vara närmare kvarnen. I skuggan av en poppel skulle han sitta och ta det lugnt samtidigt som kvarnen mullrade i bakgrunden.

Med alla skift på kvarnen skulle han ha allt mindre tid för gamla bekanta. Hans nya vänner skulle vara de han träffade på jobbet. De skulle vara osäkra på honom först men inom kort skulle han välkomnas in i gemenskapen. De skulle ta en öl tillsammans efter jobbet och tala om kvarnen. De skulle bilda ett korplag. Han skulle bli bjuden på fester och bröllop. Genom arbetet skulle de förstå honom på ett sätt som ingen annan kunnat göra tidigare.

Efter år på kvarnen skulle han bli den gamle och erfarne på bygget. De andra på kvarnen skulle möta honom med tyst respekt. Det skulle bli hans uppgift att visa de nya hur kvarnen fungerar.

‘En dag kanske ni kan stå vid spakarna ovanför kvarnen, men först måste ni börja med att hälla ner skit i tratten.’

 

–

 

Uppe i sitt rum stod Jerka och såg ner på den dåligt upplysta gatan. Vägen var helt tom, en sinnebild av ensamhet, men han föreställde sig att smutsprickarna på rutan var människor. Han var hungrig, men tiden var inte rätt för att göra något åt det. Jerka kisade med ögonen och människorna rörde på sig nere på gatan. Deras rörelser var svåra att hitta förklaringar för, och han återvände snart till att drömma om den stora kvarnen.

 

–

 

En dag skulle han slutligen sugas ner i kvarnen. De skulle säga det om honom, att han dog på sitt jobb. Hans byxor skulle fastna i något. Med alla sina krafter skulle han försöka grabba tag i den hala metallen runt krossen, och i ett utdraget isande vrål skulle maskinen dra ner honom. Hans ben, hans rygg, hans armar, hans bröst, hans skalle skulle tuggas sönder i kvarnen som man mosar en gråsugga under tummen. Ah. Åh. Det skulle vara underbart.

– 2026-01-28