I följande artikel återges berättelsen om ett underbart möte — mötet mellan arbetarrörelsen och socialismen. Det är inte enbart för att tilltala läsarens sentimentala sida som jag skriver om detta. Mötet jag vill berätta om kan upprepas. Det är av avgörande betydelse att det upprepas. Men innan vi ger oss in i det ämnet bör vi börja med en kort historisk bakgrund.

En kort historisk bakgrund

De första människorna var flockdjur. Ensamma var de svaga och utsatta, och utan flocken blev den enskilde inte långlivad. Så sent som för tvåhundra år sedan skulle människorna typiskt sett aldrig fråga sig om de skulle höra av sig till gamla mormor, eller om de kunde undvika en störig kusin. Mormor bodde i samma rum som sina barnbarn — hade man otur gjorde kusinen det också, eller på gården bredvid. Långa vinterdagar satt man hopträngda och nyttjade varandras kroppsvärme för att överleva. Förmodligen stirrade man uttråkad in i väggen eftersom varken teveapparaten eller den elektroniska belysningen var uppfunnen (lampolja var dyrt). Denna påtvingade samvaro, de traditionella bandens tyranni, är detsamma som sociologer kallar Gemeinschaft, eller ”gemenskap” på en svenska som bara i någon mån gör våld på det tyska språket.

Idag har vi frigjort oss från de traditionella banden. Nu är det möjligt att bli lämnad ifred och själv välja sin umgängeskrets. Trots detta längtar en del människor tillbaka till de primitiva samhällsformernas gemenskaper, vilket den härskande klassen ständigt utnyttjar. Längtan efter äldre tiders sammanhang leder en del till antidemokratiska ideologier som vill återupprätta fornstora dagar, andra hamnar i de religiösas klor. Detta är särskilt fallet i frånvaron av en samlande arbetarrörelse.

Kapitalismen förutsätter att en stor del av befolkningen frigörs från banden till en viss jordplätt och därmed också från traditionen. Finessen med den nyfunna friheten är att dessa människor blir tvungna att lönearbeta för att överleva. På samhällelig nivå ökar förmågan att uträtta storverk. Men i takt med att det kapitalistiska produktionssättet utvecklas blir individen mer och mer osjälvständig och hjälplös, mer och mer beroende av sin omgivning. Arbetsdelningen leder till specialisering, och varuformen döljer sambanden mellan alla som arbetar och upprätthåller samhället. Därför upplevs beroendet som en opersonlig social makt, i kontrast till den personliga dominans som präglade förkapitalistiska samhällen.

Om klasskampen

Kapitalismen bryter fysiskt, psykologiskt och moraliskt ned arbetarklassen. Detta sker inte bara på arbetsplatsen utan överallt. I vårt eget land har den allvarliga fattigdomen ökat lavinartat de senaste åren, arbetslösheten är skyhög och barn avrättar andra barn på uppdrag av narkotikahandlare.

Genom organisering kan arbetarklassen motstå och vända nedbrytningen för att i stället börja resa sig mot ett bättre liv. Den unga arbetarrörelsen ärvde medeltida hantverkslärlingars kampmetoder: bojkotter och strejker. Man organiserade sig på arbetsplatsen och efter bransch. Snart insåg en del av arbetarna att de var tvungna att eftersträva största möjliga klassenhet, maximal kollektiv styrka, för att nå framgångar.

Eftersom arbetarna saknade rösträtt var kapitalisternas klassdiktatur mer öppen än idag, och staten kunde ohämmat slå ner på arbetarrörelsen. Varje klasskamp visade sig vara en politisk kamp, omöjlig att vinna utan politisk makt och politiska rättigheter. Rättigheter som rätten att samlas, organisera sig, få tala fritt och ha en röst i den nationella politiken. För att uppnå dessa rättigheter behövdes nationell politisk organisering, det vill säga ett parti. Den mycket tidiga arbetarrörelsen var därför demokratisk utan att vara socialistisk.[1]

Det glada budskapet

De tidiga socialisterna var skeptiska till arbetarrörelsen, de föredrog att bygga upp små utopiska egendomsgemenskaper som oftast kollapsade. Efter sådana misslyckanden ledde ofta misstron gentemot arbetarorganisering till att socialisterna försökte spränga kapitalismen med dynamit. Hemliga sällskap som utförde terrordåd och planerade statskupper var vanliga i flera europeiska länder under 1800-talet.

Det var Marx och Engels som ersatte de tidigare socialisternas drömmar med en socialism kapabel att förenas med arbetarrörelsen. Socialisterna hade tidigare försökt uppfinna ett nytt samhälle ur intet, men Marx och Engels såg det nya samhällets byggstenar i kapitalismen. Arbetarklassens frigörelse innebär kapitalismens slut eftersom kapitalism bara existerar genom utsugning av arbetare. Arbetarklassen måste ersätta de kapitalistiska egendomsförhållanden med en ny ordning där produktionen och distributionen leds av arbetarna själva. En sådan ordning är inte baserad på förtryck av någon grupp. Marx och Engels ansåg därför att det klasslösa samhället är slutpunkten för arbetarnas kamp, och att denna slutpunkt är en nödvändig följd av den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. För de som instämde framstod uppkomsten av arbetarrörelser, socialistiska partier och vägen till socialism som en oundviklig händelsekedja.

Marx och Engels uppfattningar ledde också till en tydlig politisk strategi. Den klassiska summeringen av en strategi baserad på dessa uppfattningar finns i den tyska socialdemokratins Erfurtprogram från 1891.[2] I programmet framgår att arbetarrörelsen och socialismen kan förenas genom uppbyggandet av en målmedveten och ändamålsenlig organisation. Socialisternas roll blev därmed att sprida det glada budskapet om arbetarklassens historiska roll i att avskaffa kapitalismen, öka tilltron till den egna kraften, men också att samla och använda krafterna på bästa möjliga vis.

Denna strategi kallas även för tålamodets strategi eftersom den utgår från att arbetarklassens makt hänger ihop med hur välorganiserad den är och hur stor del av alla arbetare som delar en socialistisk övertygelse. Det finns inga genvägar till socialismen, långsiktig organisering är det enda som fungerar.

För att införa socialismen behövde arbetarklassen ta den politiska makten, och arbetarrörelsens styrka kunde bara öka oavbrutet genom erövrandet av ökade politiska rättigheter. På 1890-talet var det uppenbart att borgerligheten övergett kampen för demokrati som den deltagit i under övergångsperioden mellan feodalism och kapitalism. En vanlig uppfattning bland den tidens marxister var att borgerligheten insåg att utökade rättigheter förberedde arbetarklassen för revolution. Arbetarrörelsen skulle därmed bli tvungen att leda kampen för demokrati. Detta resonemang ledde till att Erfurtprogrammet är indelat i ett minimiprogram som huvudsakligen innehåller krav på demokratiska rättigheter, och ett maximiprogram som redogör för det klasslösa samhället. Minimumprogrammet sågs som en karta över vägen till makt.

De socialistiska rörelser som tillämpade den marxistiska strategin skulle få enormt inflytande på samhällsutvecklingen. I Ryssland kom kampen mot despotismen att sluta i en socialistisk revolution. I Sverige skulle kampen för rösträtt bli ett mäktigt medel för socialdemokratins hastiga utveckling till dominerande politisk kraft, innan partiet splittrades och slutgiltigt övergav den marxistiska strategin för reformism.

Skilsmässan och demokratifrågan

Trots att förenandet av arbetarrörelse och socialism en tid fungerade utmärkt var det ett samarbete som hotades från flera håll. Inom den socialistiska rörelsen uppstod konflikter mellan de som försvarade enighetsformeln och de som antingen ville isolera arbetarrörelsen eller socialisterna. En del ville inskränka arbetarrörelsen till att bestå av fackföreningar och liknande organisationer, andra ville släppa det socialistiska målet för att kunna ingå i koalitioner med borgerliga partier. Å andra sidan fanns socialistiska sekter som höll fast vid att förkasta långsiktig politisk organisering till förmån för dramatiska aktioner eller harmlöst teoretiserande.

I olika nationella kontexter kom dessa konflikter att utvecklas åt olika håll. Med det historiska facit i hand kan vi konstatera att formandet av socialistiska partier med en marxistisk strategi knappast var en ostoppbar utveckling. I många fall har arbetarrörelsen och den socialistiska vänstern tappat bort varandra för att därefter famla i blindo. Det är exempelvis fallet i Sverige där arbetarrörelsens organisationer har förfallit till att bli opolitiska toppstyrda verksamheter medan socialismen mest förekommer i isolerade mikropartier och småcirklars läror. Å ena sidan har delar av vänstern internaliserat en borgerlig demokratisyn och den kapitalistiska statens normer, å andra sidan har andra vänstergrupper antagit sektliknande former i försöken att ställa sig utanför dessa normer. Intressant nog identifierar sig ändå stora delar av befolkningen som socialister.

Vad kännetecknar borgerlig demokratisyn och den kapitalistiska statens normer? Eftersom det kapitalistiska produktionssättet bygger på en liten minoritets utsugning av majoriteten krävs odemokratiska metoder för att det ska upprätthållas. Även i de mest demokratiska kapitalistiska stater präglas myndigheters agerande av fundamentalt odemokratiska uppfattningar. Till exempel: Ifall du inte har någonting att säga till om i beslut som påverkar ditt liv så är du inte fri. Men i borgerliga ”demokratier” anses kapitalisternas tvingande ekonomiska makt över arbetarna och det politiska livet vara deras demokratiska rättighet. En stark socialistisk rörelse kan därför i längden inte samexistera med kapitalismen. Kraven på frigörelse leder alltid till att motståndaren försöker formulera ett kraftfullare svar. Fackföreningarnas bildande besvarades med företagarorganisationer och antistrejklagstiftning, revolutionsförsöken efter första världskriget med fascism, antikoloniala rörelser med invasioner och internationella valutafonden, och så vidare. I svensk samtid är det massiva motståndet mot den demokratiska fackföreningen Hamnarbetarförbundet ett belysande exempel. Därför är den socialistiska rörelsen dömd till antingen seger eller nederlag, en försoning med kapitalet kan aldrig bli varaktig.

Det är arbetare i rörelse som skapar socialismen

Analysen i Allt åt allas nyligen antagna strategi är att den gamla arbetarrörelsen är i färd med att tappa relevans. I strategin står att Allt åt alla ska bidra till att bygga upp de kollektiv som en förnyad arbetarrörelse måste grundas på.

Innan den strategin antogs pågick några debatter i Svärm, bland annat om det som kallas strukturbaserad organisering. I korthet går strukturbaserad organisering ut på att erövra makt för att tvinga fram de förändringar en organisation eftersträvar. En fackförenings maktställning och förhandlingsposition i förhållande till en arbetsgivare beror på organiseringsgraden bland dennes anställda. Det är för att en stark organisation kan orsaka skada och stå emot angrepp. Därför identifierar en organisation som ett fack den relevanta strukturen, i arbetskonflikter typiskt sett arbetsplatser, och ser till att förankra sig i denna struktur genom att rekrytera medlemmar.

Motsatsen till strukturbaserad organisering är självutnämnda talespersoner i olika samhällsfrågor som enbart skriver rapporter, arrangerar demonstrationer, bränner bilar eller skickar hotbrev för att uppmärksamma andra på frågan i förhoppningen om att någon annan ska göra något. Kommentatorpolitik. Alla dessa metoder kan komplettera strukturbaserad organisering, men de kan aldrig ersätta den. Strukturbaserad organisering handlar om att själv ta makten över den egna situationen.

Jane McAlevey, som formulerat den ovan beskrivna modellen för strukturbaserad organisering, såg sådan organisering som helt avgörande för arbetarrörelsens framtid. Modellen förutsätter en världsbild rotad i klasskampen, handlingsutrymme begränsat av politiska principer och en aktiv medlemsbas som demokratiskt tar beslut tillsammans. Av arbetarna själva – det är en central utgångspunkt för modellen. En annan utgångspunkt är att varje klasskamp måste analyseras utifrån sitt större sammanhang. Varje klasskamp är en politisk kamp. McAleveys modell vilar med andra ord på en socialistisk grundsyn.

En socialistisk rörelse är inte en oundviklig följd av sådan organisering, men strukturbaserad organisering är däremot en ovillkorlig förutsättning för en verklig socialistisk rörelse. Den socialistiska arbetarrörelsen växte fram ur arbetarklassens konflikterfarenheter. Teorin och programmet prövades på så sätt ständigt mot verkligheten. Utan en demokratisk arbetarrörelse är socialismen hetluft och nostalgi.

Vår dag skall komma

Om Allt åt alla lyckas bidra till att exempelvis skapa stora stadsdelsorganisationer för hyresgäster så minskar inte betydelsen av ett allmänpolitiskt förbund. Även under den klassiska arbetarrörelsens tid i slutet av 1800-talet krävdes sådana organisationer för att sätta arbetare i kontakt med varandra, samordna och bygga upp grunderna för arbetarrörelsen. Erfarenheten från den klassiska arbetarrörelsen visar också att i takt med att rörelsen stärks så skärps konflikterna med staten, då ökar behovet av en nationell politisk organisation.

Om vi inte backar från uppgiften vi åtagit oss, om vi väljer vägen mot arbetarmakt och mot det nya samhället, då har vi hårda strider framför oss. Enighet ger seger och socialismens historia visar att klassenhet leder till krav på demokrati som den rådande ordningen aldrig villigt accepterar. Den kapitalistiska statens odemokratiska natur innebär att socialister måste räkna med fulspel från motståndaren, och inte heller bör anse sig bundna av statens spelregler. Men makten för att vinna finns i den organiserade arbetarklassen.

 

Noter

1. Se exempelvis de engelska chartisterna.

2. I sina kommentarer till Erfurtprogrammets utkast nämner Engels dock att kravet på en demokratisk republik, för Engels den specifika formen för arbetarklassens klassherravälde, saknas i programmet. Detta var en konsekvens av att det tyska partiet nyligen legaliserats och öppet republikanska agitation var förbjudet i Tyskland. Kravet ingår i senare program, exempelvis den ryska socialdemokratins.