När jag ringer Katy Fox-Hodess är det bara timmar innan den brittiska drottningens död blir en världsnyhet, men det är vi så klart ovetande om. Istället handlar samtalet om den största brittiska strejkvågen på årtionden, där skenande inflation och ökade levnadskostnader fått ett brett spektrum av olika arbetarkollektiv att till slut sätta ner foten, och det ganska ordentligt. Katy, som forskat om bland annat fackföreningsrörelsen i den globala ekonomin på University of Sheffield, lotsar mig genom vad som egentligen händer på arbetsplatser, gator och torg i England just nu.

Längre och bredare konfliktlinje

Med det gemensamma budskapet ”Krisen har inte orsakats av oss, och ska inte betalas av oss”, har inte bara hamnarbetarna i Englands två största hamnar, järnvägsarbetare, lastbilschaufförer, busschaufförer och andra grupper inom den fackligt relativt välorganiserade transportsektorn gått ut i strejk, utan också brevbärare, sopgubbar och offentliga försvarare, samtidigt som vårdpersonal och universitetsanställda just nu röstar för att även de använda strejkvapnet.

Att järnvägsarbetarna strejkar är ingen jätteskräll, RMT (The National Union of Rail, Maritime and Transport Workers) är en av landets starkaste fackföreningar med relativt hög militans och organiseringsgrad och med vana att ta konflikter på arbetsmarknaden. Trots detta är de aktuella konflikterna de första landsomfattande på många år. Mick Lynch, som blev generalsekreterare för RMT 2021, ses av många som något av en hjälte för hur han stått upp för arbetarna i media.

”Mer uppseendeväckande är kanske den ökade aktiviteten hos många fackligt ’oorganiserade’ som strejkat vilt, exempelvis arbetare på Amazon-lager, där det varken finns kollektivavtal eller någon facklig tradition”, säger Katy entusiastiskt. ”Just nu genomförs en historisk omröstning på Amazons lager i Coventry för den första formella brittiska strejken inom företaget”.

Har de inspirerats av de amerikanska Amazon-arbetare som strejkat och organiserat sig mot usla arbetsvillkor?

”Jag vågar inte svara på det, självklart kan det ha varit bidragande, men min uppfattning är att den utlösande faktorn är den levnadskostnadskris som drabbat England oavsett bransch.”

Inflationen pendlar dagligen och noterar 13% när det här samtalet äger rum, den högsta noteringen på årtionden, att jämföra med Bank of Englands inflationsmål på 2%. Tillsammans med de extrema prisökningarna på energi ovanpå de enorma uppoffringar arbetarklassen tvingats göra under pandemin, är det inflationen som utlöst den här breda, genomgripande konflikten, ”folk kan helt enkelt inte betala sina räkningar”.

Företagens svar på kraven om drägliga levnadsvillkor har exempelvis varit sju-procentiga löneökningar, vilket facken avfärdat som faktiska reallönesänkningar. Istället fortsätter protesterna och strejkerna mot en “pay cut dressed up as a rise” med löfte, eller hot om man så vill, om att fortsätta tills lönerna motsvarar minst den nuvarande inflationen.

Att det tak för bonussystemen inom bankväsendet (som infördes under finanskrisen 2008-2009) eventuellt kommer tas bort väcker än mer ilska hos vanligt folk som inte får vardagen att gå ihop. I månadsskiftet september/oktober har nya strejker varslats exempelvis bland järnvägsarbetarna, sopgubbarna och hamnarbetarna. Måndagen den 12:e september beslutade drygt 500 kollegor vid Port of Liverpool att avslå det senaste förslaget från bolaget, och går därmed vidare med den planerade strejkaktionen tills de får ett erbjudande som möter deras krav.

Unite the labour?

Den ekonomiska situationen för Englands arbetarklass har engagerat många fackföreningar, men den som kanske spelat störst roll är Unite, Storbritanniens största fackförening som organiserar arbetare inom transportsektorn, men också övriga branscher, exempelvis 100 000 anställda inom vårdsektorn. Kanske kan den här ovanligt kampbenägna tendensen till viss del höra ihop med den nyligen utbytta ledningen i Unite. Underdogen Sharon Graham tillträdde som första kvinnliga generalsekreterare 2021, trots interna stridigheter och försök att med exempelvis näthat få henne av avsäga sig kandidaturen. Stödet för henne kan till stor del förklaras med det arbete hon gjorde under sin tid inom organiseringsavdelningen, för att utöka den fackliga förankringen hos den oorganierade delen av arbetarklassen. Graham har profilerat sig genom många skarpa uttalanden, som att ”företagsprofiter står för 60% av inflationen” för att visa var skulden för den ekonomiska krisen hör hemma.

Vissa fackföreningar i Storbritannien är helt oberoende av Labour (eller andra partier), men de flesta har mer eller mindre kopplingar till de brittiska sossarna. Med den tidigare generalsekreteraren, Len McCluskey, var Unite förmodligen den viktigaste allierade Corbyn hade under sin valkampanj 2019. ”En Corbyn-seger hade givetvis varit mycket fördelaktigt för fackföreningsrörelsen. Samtidigt lades mycket tid och resurser på Corbyns kampanj och den nuvarande ledningen för förbundet kampanjade istället för att flytta fokus till att organisera fackligt” förklarar Katy,  ”ändå upprätthåller Unite en aktiv politisk profil och kritiserar offentligt Labourledaren Keir Starmers brist på stöd för de strejkande”.

Effekterna av Labours nya ledning, med högerfalangens Keir Starmer i toppen, har gjort att Unite och Graham istället till och med övervägt att bryta helt med Labour. Under sommaren har detta blivit en bredare och mer aktuell fråga efter att Starmer på olika sätt varit avståndstagande mot strejkerna inom exempelvis järnvägen. Detta har skapat mycket ilska inom fackföreningsrörelsen vilket dragit frågan till sin spets. Kanske blir Labours högervridning droppen för den numera bräckliga relationen, men kampanjen #Labour4labour gör ändå ett försök att pressa partiledningen att återgå till en socialistisk politik som står bakom arbetarnas krav.

Inflationen toppen av ett privatiserings-isberg

Den stora gemensamma nämnaren i alla branscher och den direkt utlösande faktorn till konflikterna är samhällets “cost of living crisis”, men den bakomliggande orsaken till situationen är en långtgående privatiseringsprocess:

”Statligt styrda industrier och nödvändig service som posten, har sålts ut till privat kapital och misskötts under lång tid. Vi som arbetar inom branscher som fortfarande är offentligt finansierade eller bara delvis privatiserade, som domstolarna och universiteten, har fått uppleva hur våra verksamheter mer och mer drivs som vinstdrivande företag och inte för allmänhetens behov. Med för lite resurser och med en förvaltning inspirerad av “vinstmaximerande” modeller som är förödande, klarar inte det offentliga samhället den här typen av kriser.”

Något som står absolut klart, är att prisökningen inte beror på ökade lönekostnader. En kedja av rusande energikostnader, brexit, pandemin och rubbade leveranskedjor har bidragit till att just England drabbats så hårt av inflationen: ”Du vet vi bor på en ö, skrattar Katy, min uppfattning är att de ökade priserna till kunderna inte helt motsvaras av de ökade produktionskostnaderna, utan precis som i Sverige går företag ibland med till och med större vinst när man passar på att smyga upp priserna utan att inköpspriserna egentligen ökat”.

Aggressiv lagstiftning utmanar

Katy ser inte att de här protesterna kommer minska så länge de ekonomiska förutsättningarna inte ändras radikalt, vilket inte ser ut att hända i den närmaste framtiden: ”Något som skulle kunna påverka händelseutvecklingen är att den nytillsatta regeringen är extremt anti-facklig! Premiärministern Liz Truss har tillkännagivit att man vill införa en mängd lagar som i praktiken skulle göra det omöjligt för fackföreningar att använda strejkvapnet, exempelvis har redan en lag om att låta bemanningsföretag ta in strejkbrytare tillförts en redan existerande anti-facklig lagstiftning.”

Trots oron för detta är Katy beslutsam i sin prognos av den fortsatta situationen: ”Den typen av risker återstår att se hur de utvecklar sig, men utöver det finns inga som helst tecken på att vågen mattas av. Kampen för överlevnad är på riktigt, människor är rädda att  de inte kommer överleva på sina löner.”

Enough is enough!

Vilka möjligheter ser du för den här vågen att spridas till en avgörande stor del av arbetarna i landet? 

”Det beror mycket på hur ledarskapet inom fackföreningsrörelsen väljer att fortsätta hantera situationen. En grupp fackföreningar har tillsammans med politiker och sociala rörelser nyligen gått ihop under parollen “Enough is enough, den typen av rörelse tror jag kan skapa bestående skillnad.”

Kampanjen har samlats under fem gemensamma krav som berör flera aspekter av krisen: 

  1. A Real Pay Rise.
  2. Slash Energy Bills. 
  3. End Food Poverty. 
  4. Decent Homes for All. 
  5. Tax the Rich.

Det talas inom rörelsen om att mobilisera för en generalstrejk, men en del hinder måste övervinnas på vägen. Politisk strejk och sympatistrejk är till skillnad från i Sverige inte lagligt och ett väldigt administrativt krångligt regelverk försvårar för fackföreningarna, då även den nuvarande lagstiftningen är byråkratiskt utformad för att försvåra strejker.

Winter is coming!

På frågan om Katy tror att strejkvågen kan spridas till andra delar av Europa är hon lite avvaktande: ”Svårt att säga, jag vet inte hur det här följts av media och arbetarrörelsen i andra delar av Europa. Men de ekonomiska förutsättningarna är ju på många sätt lika i de flesta europeiska länder, så det kanske man kan ana?”

Vi är nog en del som undrar när de här historiska protesterna blir en större världsnyhet än drottningens död. Klart är dock att under slutet av september, i samband med de nya varslade strejkerna i  hamnarna Felixstowe och Liverpool, samlades flera delegationer med hamnarbetare från USA, Australien, Europa och Latinamerika i England för att stötta sina engelska kamrater. Dessutom har initiativet “Don’t pay”, som hittills samlat över 200 000 britter för en betalningsstrejk mot de skoningslösa energiräkningarna, spridits till flera europeiska länder. Målet på en miljon anhängare kan verka ambitiöst, men man räknar med att miljontals ändå inte kommer kunna betala sina räkningar i vinter, varken man vill eller inte. I vanliga fall dör årligen cirka 10 000 britter av köld-relaterade orsaker i sina hem, i år beräknas det antalet bli flera gånger högre. Kampanjen sker parallellt med kampen för lönehöjningar och när målet uppnåtts kommer betalningen till energibolagen att stoppas.

Finns det öppningar att kämpa för mer än att bara slippa ökade levnadskostnader utan även för nya strider och förbättrade villkor?

”Kampen för “costs of living” är den huvudsakliga frågan. Men som arbetarna på Amazon, som inte har kollektivavtal eller facklig organisering, för dom kan det bli en stor skillnad på lång sikt när de organiserar sig på sina arbetsplatser och blir en del av en stor, bred rörelse. Fackanslutnigsgraden är låg jämfört med i Sverige, de flesta är inte organiserade och har inte kollektivavtal. Det skulle vara väldigt spännande om den här strejkvågen kunde leda till ökat intresse hos unga oorganiserade att organisera sig i fackföreningar och på sina arbetsplatser.”

”Just nu har den här rörelsen i klassen verkligen momentum, det finns kraft och vilja att förändra situationen för arbetarklassen. Strejkerna och protesterna sprider sig i landet trots den troligtvis mest anti-fackliga regeringen sedan Thatcher.”

Kombinationen av de breda, militanta kampanjerna under nya fackliga ledningar och en fråga som akut berör hela befolkningen, gör att rörelsen har en sprängkraft som inte går att ignorera. “Vi får de fackföreningar vi förtjänar”, tänker jag, och funderar på vad de brittiska arbetarna gjort för att förtjäna så mycket mer än LO:s otaliga eftergifter till Svenskt Näringslivs agenda på punkt efter punkt. Av de svenska LO-förbunden är det i nuläget bara Elektrikerna som överhuvudtaget planerar att kräva kompensation för inflationen i den kommande avtalsrörelsen, vilket kommer bidra till att sänka medlemmarnas reallöner kraftigt. Vi behöver kanske inspireras av de brittiska kamraterna och bli påminda om att en annan fackföreningsrörelse faktiskt är möjlig?

Katy vill betona hur heterogen den här strejkvågen är, och att vi ännu inte sett slutet. Det kommer snart en vinter, och med den ännu högre uppvärmningskostnader: ”Det kommer väcka riktigt mycket ilska!”

2022-10-20