Antirasismen är inte en front
Efter att ha läst Ronny Åkebergs inlägg i debatten [om vår SDL-blockad, 23 mars 2013 i Malmö] känner vi oss tvungna att svara och att reda ut ett missförstånd om oss som får antas tillhöra det som i breda ordalag kallas ”den autonoma rörelsen” och våra antifascistiska metoder.
Det vi framför allt vänder oss emot i Ronnys text är att vi på något sätt skulle ha skapat en front och velat lura människor att delta i ett sammanhang de egentligen inte hade ställt upp på. Det går emot vår uppfattning om vad som driver människor till motstånd. Vi menar att de metoder som användes bland annat den 23 mars kommer ur arbetarklassen själv, och inte sprungna ur några abstrakta, ideologiska teorier från vänstern.
Vi förstår om alla deltagare inte lyckats fånga upp att syftet med demonstrationen var att stänga ner SDLs möte, men vi menar att vi har försökt på alla tänkbara sätt kommunicera detta: genom våra affischer, genom våra informationsmöten, genom våra tal och genom vår Facebook-grupp. Vi vill inte här debattera legalismens vara eller icke-vara. utan vill istället lyfta fram vad vi menar var segern lördagen den 23:e mars, samt ge en inblick kring hur vi ser på antifascism.
I motdemonstrationen mot SDL deltog många människor som tillsammans tog ett steg närmre att inte låsa sig i vad den borgerliga staten anser att man får göra och inte göra. Istället agerade de på sitt sätt för att påverka de problem de kunnat identifiera.
Vad är då antifascism för oss? Antifascism är arbetarkalssens självförsvar. Inget mer, och inget mindre. Antifascism är inte en debatt om åsikter. Det är inte utbildning mot rasism eller fördomar. Det är inte en kamp om hegemoni i arbetarklassen. Vi agerar för att vi vet att vi inte kan vänta. Om vi stilla lutar oss tillbaka och väntar kommer fascismen – som är en materiell inneboende tendens i kapitalismen och dess krisfaser – formeras som social rörelse.
Ifall vi låter detta hända kommer klassens självförsvar mot denna kraft blir desperat och svår att vinna. Då kommer vi vara tillbaka på nittiotalet med spridda och svaga motangrepp när HBT-personer mördas, flyktingförläggningar brinner och gatorna och skolgårdarna präglas av slumpmässig terror mot ”de svaga” och ”förrädarna”. Det är inte längre bort än att se på Grekland idag för att förstå. Vi måste redan idag länka samman de krafter som i vår klass formar sig för självförsvar: hjälpa dem att ta plats, stödja dem i att förstå sin roll, stärka dom på gatan.
Vi har ingen dold agenda när vi försöker balansera mellan massa och militans, mellan öppenhet och konfrontation. Vår uppgift idag är att foga samman en reda pågående antifascistisk impuls i arbetarklassen till en kraft att räkna med. Vi vill visa på möjligheten i kollektiv kamp. Vi vill öppet proklamera vår ståndpunkt. Bara då kan vi vara en del av en större materiell process, ur vilken en riktig antifascistisk massrörelse skapas som nyktert tar sig an den uppgift som ligger framför oss i den krisande kapitalismens skugga.
Detta sätt att betrakta antifascism kommer ur vår syn vår roll i kampen för socialismen, alltså att som aktivister delta i redan pågående motsättningar. Vi stärker klasskampen genom att vara en del av den, sprida den, bidra med perspektiv, länka samman förlopp och oroshärdar, och när vi har ett förtroende av de som kämpar utgöra en del av ett kollektivt ledarskap. Klassmotsättningen sker hela tiden. Den händer oavsett vad vi gör.
Att, som vi gör, börja bygga en massmilitant rörelse handlar inte på något sätt om att marknadsföra vårt politiska projekt. Att idag föra samman arbetarklassens mest engagerade skikt i ett gemensamt antifascistisk projekt är en nödvändighet för oss för att överleva, fortsätta kämpa. Metoderna är nödvändiga för att vinna idag, såväl som imorgon, och stärka en klassrörelse som måste vara en del av en grundläggande samhällsomvandling som tar oss bortom kapitalismen. Det är en fin linje mellan att lyckas med att generalisera militansen och att ta det för långt och därför exkludera människor. Vi menar att denna linje inte överträddes, utan vi istället gemensamt har förflyttat positionerna för vad som anses vara legitimt och riktigt i agerandet mot rasister.
Förbundet Allt åt Alla Malmö, en del av Skåne mot rasism
[Denna text är en lätt omarbetad version av ett debattinlägg publicerat i tidningen Internationalen vecka 14 2013″]