En kvinna i blåställ med hård blick och spända muskler. Över henne en pratbubbla med orden: We Can Do It! Motivet är välkänt, många gånger reproducerat och imiterat i olika sammanhang. Bilden har vid det här laget blivit en kulturell symbol – en feministisk fabel om den emanciperade kvinnan. Känd som Rosie the Riveter finns bilden att hitta överallt, troligen oftare på T-shirts och kaffekoppar än på fabriksväggar, även om det var just där den först dök upp. Ett vanligt antagande är att bilden skapades för att uppmuntra rekrytering av kvinnor till arbetsplatser. Det är inte speciellt konstigt, under andra världskriget i USA fördes mycket riktigt kampanjer om den arbetande kvinnan som skulle kontrasteras mot hemmafruidealet. Rosie the Riveter som produktiv patriot avbildades till exempel av konstnären Norman Rockwell och besjöngs i en amerikansk radiohit 1942.

Kvinnan på We Can Do It-affischen föreställer dock inte en nitarbetare och det är inte ens troligt att hon var känd som Rosie av sin samtid. Dessutom syftade bilden varken till att skapa en feministisk entusiasm för kvinnors förmågor eller till att uppmana kvinnor att söka anställning, utan till att få kvinnor som redan var anställda att genomföra sina jobb korrekt och effektivt. Bilden skapades 1942 av reklamaren J. Howard Miller på uppdrag av företaget Westinghouse Electric and Manufacturing Company i Pittsburgh. Enligt Kimble och Olson (2006) var bilden en del av en serie affischer som företaget ställde ut och som ingick i en strategi för att få de anställda att samarbeta med det relativt konservativa företaget i en tid då både fackföreningar och kommunistiska strömningar tedde sig som ett allt större hot mot amerikanska arbetsgivare.

Snarare än frigörelse gestaltar alltså bilden lydnad: ett imperativ om att rätta sig i ledet, att forma sig efter arbetslinjens vassa snitt. På så sätt sammanfaller ändå affischens budskap med en nutida liberalfeministisk diskurs. Denna diskurs formulerar frigörelse och självständighet som synonymt med lönearbete. Bildens popularitet och dess historia kan på så vis illustrera hur feminismen och arbetsideologin överlappar varandra. Liberalfeminismen och arbetsideologin delar övertygelsen om att lönearbete alltid måste prioriteras och att det är individens plikt (och jämställda nöje) att bidra till samhällets tillväxt med sin arbetskraft. Affischens uppmaning om att alliera sig med arbetsgivaren och att arbeta mer effektivt är i linje med hur arbetssamhället kräver en viss moral och underkastelse av det arbetande kollektivet – något som görs och har gjorts med feministiska förtecken.

***

I år höjs åldern för när svenskar som tidigast kan ta ut allmän pension, från 62 till 63 år, och åldern för när man kan få garantipension, inkomsttillägg och bostadstillägg höjs från 65 till 66. 2026 kommer gränserna vara höjda till 64 respektive 67 år. Samtidigt genomförs höjningar av pensionsåldern även i Frankrike, där förslagen blivit betydligt mer omstridda än i Sverige. Här verkar konsensus råda om att förlängd arbetstid är ekonomiskt rationellt. På sätt och vis stämmer det såklart. I kapitalismen är lönearbete det enda sättet för de allra flesta människor att försörja sig på. Arbetskraft ska säljas på en marknad och utnyttjas för vinst av de som köper arbetet. I ett sådant samhälle är arbetslöshet eller tidig pensionering inte en möjlighet till större frihet, till mindre tidsbrist och slit, utan tvärtom ett problem. Den ekonomiska politiken är inriktad på att försöka skapa arbete, oavsett nyttan eller behovet av dess produkt. Arbete är inte ett medel för välstånd utan ett mål i sig själv. Detta kan bara betraktas som en historisk absurditet, för att inte säga något rent av oförnuftigt.

Roland Paulsen (2017) har beskrivit hur socialistiska rörelser under 1800-talet stod och vägde mellan arbetsromantik och arbetskritik. Den förra kom att bli allt mer dominerande i takt med att idén om “rätten till arbete” fick fäste, något Paulsen härleder till Februarirevolutionen i Paris 1848. Radikal arbetskritik, till exempel från anarkistiskt håll, blev alltmer ovanlig under 1900-talet. När efterfrågan på arbetskraft stadigt ökade under efterkrigstidens genomfördes flera reformer i Sverige som skulle öka kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden, bland annat utbyggnaden av offentlig barnomsorg. Detta var något som förespråkades av både näringslivsföreträdare och den dåvarande kvinnorörelsen. Men arbetskritiska röster hade inte tystnat helt. Maria Stanfors (2017) beskriver att det pågick en debatt under 1960- och 1970-talet om fördelarna och nackdelarna med daghemmen. Somliga ifrågasatte hur bra det var för barnen att vara ifrån sina föräldrar och pekade på kvinnans dubbla bördor i och utanför hemmen. På 70-talet fanns också en bred politisk uppslutning om att sex timmars arbetsdag borde instiftas för att underlätta för kvinnor att balansera arbete och familj. Bara Moderaterna var emot förslaget. I sin avhandling om arbetstidsförkortning visar Linn Spross (2016) hur narrativet radikalt förändrades under slutet av 70-talet. Målet om 30-timmars arbetsvecka betraktades då som en samhällskostnad och som ett hot mot välfärden.

I andra länder fördes också diskussioner om kvinnligt marknadsarbete och en del av kritiken därom kom från ett radikalt, anarkistiskt och feministiskt håll. Paulsen (2017) lyfter Emma Goldman som ett exempel. Under tidigt 1900-tal ifrågasatte hon kvinnors kamp om rätten till att bli exploaterade på samma sätt som arbetarmän. Under 1950- och 60-talet upprepades den här kritiken av både feministiska rörelser, som ifrågasatte arbetsmoralen, och av arbetskritiska marxister, som vände sig mot hur kvinnorörelsen formulerade emancipation i termer av lönearbete. Det fanns också kritik mot att kvinnors integration på arbetsmarknaden innebar att de hushållstjänster kvinnor hade utfört obetalt nu behövde inordnas lönearbetets sfär och att relationer inom familjen då blev lidande.

Sådana perspektiv betonade alltså inte kvinnans “biologiska” roll som vårdande moder eller hennes konstitutionella oförmåga till arbete. Då som idag handlar radikal arbetskritik inte om att förespråka ett hemmafruideal utan om att ifrågasätta arbetssamhället, kapitalismen samt arbetets nödvändighet och förmodade behag. Det handlar om kvinnans och alla människors frihet. Det handlar om att skydda timmar, månader och år från att absorberas av en vinstdriven marknad; om att skydda en del av tillvaron från att absorberas av en alienerande varufiering. Arbetskritiken är ett erkännande av hur allt mindre tid lämnas åt kreativitet, familj och vänner när vi måste arbeta större delen av dygnets vakna timmar. Det är en öppen fråga om hur livet hade kunnat se ut utan denna konsekventa stöld av vår tid.

***

Att både feministiska röster och arbetsgivare propagerade för kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden illustrerar arbetssamhällets breda uppslutning. Feminismens anammande av arbetsideologin gör att det inte är så konstigt att We Can Do It-affischen så många gånger har blandats ihop med kampanjen för att rekrytera kvinnlig arbetskraft under andra världskriget eller att den har tolkats som en feministisk symbol i allmänhet. I kapitalismen är självständighet att ha eget kapital och frihet är att arbeta mot betalning. Feministiska röster har accepterats så länge de inte hotat arbetssamhället och så länge idén om frigörelse inte frångått den lydnad och underordning som lönearbetet kräver.

Hur marginell den historiska och nuvarande arbetskritiken än är visar den att den irrationella ordning som förespråkar arbete för arbetets egen skull inte behöver stå oemotsagd. Splittringen som arbetslinjen skapar mellan arbete och familj, mellan arbete och fritid, är inte oåterkallelig. Även om pensionsåldern höjts i Sverige utan större friktion hörs allt fler röster för kortare arbetsdagar eller arbetsveckor och frågan lär växa under de kommande åren. Millers budskap till de anställda på Electric and Manufacturing Company 1942 löd: arbeta mer! De franska och svenska regeringarnas budskap till respektive länders invånare lyder: arbeta mer! Historien har visat att vi mycket riktigt kan arbeta under en oförnuftig produktion, vi kan lyda och vi kan slita ut oss. Vi kan göra det, men vi måste inte.

Referenser

• Kimble, J.T. och Olson, L.C. (2006) Visual Rhetoric Representing Rosie the Riveter: Myth and Misconception in J. Howard Miller’s ”We Can Do It!” Poster. Rhetoric and Public Affairs, 9(4), 533–569.
• Paulsen, R. (2017) Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin, andra upplagan. Stockholm: Atlas.
• Spross, L. (2016) Ett välfärdsstatligt dilemma: Statens formuleringar av en arbetstidsfråga 1919–2002. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.
• Stanfors, M. (2017) Mellan arbete och familj: ett dilemma för kvinnor i 1900-talets Sverige. Andra upplagan, Stockholm: SNS förlag.