Allt åt alla har funnits sedan 2009 och sprang ur en autonom rörelse dominerad av antifascism. Det innebar att den praktik som fanns utformades som reaktion på motståndarnas rörelser och processer. Sedan dess har vi provat oss fram och ägnat oss åt en rad olika sätt att försöka vara makt på. Ett tag skulle alla göra fikallmänningar, nu ska alla göra pod. Vi har försökt ägna oss åt röd solidariet på olika sätt. Ibland skapar vi parallella samhällsstrukturer i mötet med flyktingar, EU-migranter och grannar i samverkan mot Covid. Ibland försöker vi skapa opinion med legitimitet vi samlat på oss i det arbetet. Ibland kallar vi till demonstrationer om sjukvård och kvinnors rätt till sina egna kroppar tillsammans med sjukvårdspersonal över hela landet. Ibland är vårt arbete lokalt, ibland nationellt och ibland hörs våra rop efter en annan värld över hela jorden.
Oavsett vad vi gjort så är vi summan av det vi valt att göra, vare sig mer eller mindre. Allt åt alla konstitueras igen och igen genom de praktiker vi väljer att ägna oss åt och är inget annat bortom de praktiker vi väljer att knyta till projektet. Allt åt alla existerar inte som många andra organisationer genom institutionaliserade strukturer, statliga bidrag eller genom långa traditioner av konstituerande kongresser och årsmöten. Den här texten ska handla om hur vi gör Allt åt alla och varför vi bör göra det mer i en post-autonom situation.
Det är lätt att ta Allt åt alla för givet. Men hela vår organisation bygger på att det finns människor som gör politik och kommunicerar att det vi gör är Allt åt alla. Det innebär också att om vi gör politik och kallar det, låt oss säga Skåne För Vård, så börjar det existera lite mer och Allt åt alla börjar existera lite mindre. Det har inneburit att vår organisation så att säga, pulserat och som likt ett blodtryck är högre eller lägre, mer eller mindre organisation, i intervaller. Ibland gör Allt åt alla jättemycket, ibland inte. Ibland är vi fem pers i en källare som inte vet vad vi ska göra för att ett par veckor senare vara 40 pers som vet precis vad vi ska göra.
När Allt åt alla var en del av en relativt stark autonom rörelse spelade våldsamma blodtryckssvängningar i vårt egna projekt mindre roll än idag. Vi konstituerade den autonoma rörelsen snarare än vårt tillfälliga projekt, kampanj eller organisation. Osynliga partiet, till exempel, som lanserades 2006 behövde inte knyta någon till sig sålänge rörelsen fångade upp aktiviteten. Under de senaste åren pratar allt fler om en post-autonom rörelse för att beskriva det politiska sammanhang vi är en del av men jag skulle vilja säga att den inte finns riktigt ännu. Snarare har vi en postautonom situation med spillror av en autonom rörelsen vars organisationer eller kampanjer försöker hitta former att konstituera sig genom på ett nytt politiskt spelbräde.
Jag menar att eftersom vi inte längre har en autonom rörelse som vi kan konstituera genom våra mer eller mindre tillfälliga projekt, organisationer eller kampanjer bör vi välja att konstituera Allt åt alla istället. Det gör vi i viss utsträckning idag, pulserande. I denna puls finns det dock en tendens att genom våra praktiker, projekt och kampanjer fortfarande försöka konstituera en rörelse som inte längre existerar. Jag vill så att säga pulsera mindre i termer av att ha tillfälliga projekt eller fronter som envist försöker konstituera en autonom rörelse som inte längre finns. Istället vill jag genom våra praktiker konstituera Allt åt alla. Organisationsfetischist kanske du som fortfarande sörjer den autonoma rörelsens fall vill kalla mig. Jag skulle vilja säga tvärtom. Dikotomin mellan paraplyorganisation och centralorganisation är i vårt fall falsk.
Jag tror att vi är överens om att Allt åt alla i praktiken bör utgöra en verktygslåda som hjälper oss i sociala/ politiska konflikter. Det innebär att om den av olika anledningar inte hjälper oss så kommer den att upphöra till förmån för andra verktyg vi tycker fungerar bättre. Jag vill bygga en stark verktygslåda i termer av många skickliga aktivister och organisatörer med materiella tillgångar och pengar att använda i byggandet av rörelse och deltagande i konflikter. Verktygslådan måste skapa förutsättningar till att vara makt i vårt samhälle. Därför vill jag att våra olika praktiker, kampanjer, projekt och organisationer konstituerar Allt åt alla. I praktiken innebär det, menar jag, att vi behöver fler personer som gör politik och säger att det är Allt åt alla. Det innebär att fler personer behöver arbetar för att bygga upp Allt åt allas materiella tillgångar, vår ekonomiska kapacitet och spridandet av våra erfarenheter av organisering och klasskamp.
Jag ser det som att vi står i ett vägskäl: antingen fortsätter vi försöka knyta våra praktiker till en autonom rörelse som inte längre existerar eller bygga andra solitära projekt med en egen lite verktygslåda oförmögen att erbjuda verktyg med ambitionen att vara makt. Eller så bestämmer vi oss för att Allt åt alla ska vara den konstituerande verktygslådan som innehåller massa aktivister och organisatörer med materiella tillgångar, mycket erfarenhet och med god ekonomisk kapacitet. Vår utmaning är, menar jag, att få fler människor att knyta sin politiska erfarenhet och praktiker till Allt åt alla. Fler människor måste bidra till anskaffandet av materiella tillgångar och fler människor måste bidra till vår gemensamma ekonomiska kapacitet. Målet: en större och starkare verktygslåda som ökar möjligheten att vinna konflikter och med förmågan att organisera fler.
