Den svenska radikala vänstern befinner sig för tillfället i en något lustig situation. Samtidigt som många i den upplever en relativ form av stagnation har nya radikala sociala rörelser växt fram vid sidan av vänsterns vanliga strukturer. Framförallt är det i klimatfrågan som nya former och strategier växer fram: Fridays For Futures klimatstrejk, Extinction Rebellions vägblockader och de nya massaktionerna som Ende Gelände i Tyskland och Code Rode i Nederländerna.
Trots många gemensamma ståndpunkter har den radikala vänstern och miljö- och klimatrörelserna haft svårt att förenas i gemensamma projekt. Ett vanligt svar från vänsterns håll har varit att peka på kapitalismen som det ultimata problemet, snarare än enskilda institutioner och konsumtionsmönster, och vänstern har betraktat miljö- och klimatrörelsernas ofta pacifistiska hållning med skepsis. Även om dessa invändningar vore korrekta har de ofta använts som en ursäkt från vänsterns sida till att inte upprätthålla en dialog med dessa sociala rörelser. Det finns dock andra exempel. De tyska massaktionerna som går under namnet Ende Gelände – där tusentals deltagare har lyckats blockera och ockupera kolgruvor och kolkraftverk – har fungerat som ett sätt att ena den tyska vänstern och den tyska klimaträttviserörelsen. Med hjälp av begrepp som fossilkapitalism har rörelserna hittat ett gemensamt språk och massaktionen – vilken visar makten i när många agerar tillsammans – har blivit en gemensam praktik för rörelserna.
Förbundet Allt åt alla har under flera år deltagit på Ende Gelände-aktionerna i Tyskland vilket också har fått våra lokalgrupper att självsäkert närma sig miljö- och klimatfrågan. Efter att medlemmar från Allt åt alla Göteborg kom hem från Ende Geländes aktion i juni 2019 blev det startskottet på en ny miljöpolitiskt orienterad arbetsgrupp med ambitionen att närma sig och bygga en starkare klimatrörelse i staden. Samtidigt planerades massaktionen Folk mot fossilgas som skulle äga rum i september samma år, vilken protesterade utbyggnaden av företaget Swedegas fossilgasterminal i Göteborg. För oss i den miljöpolitiska arbetsgruppen blev det naturligt att hjälpa till och ju mer vi gick in desto mer ansvar tog vi på oss, något som bitvis kändes övermäktigt.
Under helgen den 6–8 september 2019 samlades flera hundratals människor från Göteborg, Sverige och från utomlands i ett läger i Färjenäsparken i Göteborg, i närheten av den s.k. ”energihamnen” där Swedegas fossilgasterminal ligger. På lördagen delade folkmassan upp sig i tre demonstrationståg, så kallade fingrar, som samtidigt blockerade tre ingångar av fossilgasterminalen under tolv timmar – för att på så sätt hindra transporter att ta sig in. I aktionen deltog först och främst människor som blivit engagerade på grund av klimatfrågan – från rutinerade klimataktivister till de som annars bara brukar delta i klimatstrejker. Vi gick tillsammans med medlemmar från resten av vårt förbund och andra vänstergrupper i det röda fingret som marscherade under parollen: ”För en framtid värd att tro på – Vi stoppar fossilkapitalismen”, och blockerade den tredje ingången till fossilgasterminalen. Aktionen skulle visa sig lyckad. I oktober beslutade regeringen att inte tillåta en expansion av fossilgasterminalen i Göteborg vilket vi i Allt åt alla Göteborg firade genom att arrangera en segerfest: Fest mot fossilgas.
Genom detta arbete stärkte vi snabbt våra relationer till miljö- och klimatrörelserna i Göteborg och etablerade oss själva som en klimatpolitisk aktör. Ingången i vårt arbete var att försöka upprätta en dialog med de olika miljö- och klimatrörelserna i staden. Vår utgångspunkt var inte att vi hade rätt och att vi skulle förklara ”hur det egentligen ligger till”, utan att det fanns något att lära sig av de framväxande sociala rörelserna. Genom att lyssna på andra och gå in för att hjälpa till och samarbeta snarare än att styra kunde vi mycket tydligare binda samman oss med klimaträttviserörelsen – och därmed vara med och bryta med den isolering som har funnits mellan oss. Denna idé har fortsatt varit aktiv i vårt arbete efter Folk mot fossilgas. Under hösten 2019 deltog vi på en europeisk klimatkonferens arrangerad av Climate Justice Action Program och under våren 2020 skulle vi ha lanserat en kampanj tillsammans med andra grupper, vilket skulle ha knutit samman olika klimataktioner i Göteborg under ett gemensamt namn (ett projekt som fick käppar i hjulet på grund av coronapandemin). Under protesterna mot utbyggnaden av raffinaderiet Preemraff i Lysekil fick vi också möjligheten att testa nya former av blockader – med öppna mål, mindre hemlighetsmakeri och tydligt utsatt tid. Detta med ambitionen att göra det enklare att delta.
Trots denna öppna inställning kan vi ändå identifiera problem i klimaträttviserörelsen idag – vilka vi inte nödvändigtvis har svaret till. Framförallt ser vi hur mycket av rörelsen bygger på aktionen som praktik vilket ofta innebär att deltagarna behöver ta rollen som aktivister. Detta leder i sin tur till en situation där tröskeln för deltagande blir högre och att praktikerna existerar långt bortom det vardagliga livet. Fridays For Futures klimatstrejk är emellertid ett undantag från denna tendens. Vi ser också att miljö- och klimatrörelserna – precis som vänstern – har svårt att skapa kontinuitet utan sina stora samlingar, vilket har försvårats rejält under coronapandemin.
Vi ser detta som gemensamma utmaningar för miljö- och klimatrörelserna och oss själva. Vi vill vara med och hitta nya former och praktiker som underlättar och sänker trösklarna för deltagande och som tydligare knyta an klimatfrågan till det långsiktiga och kontinuerliga arbetssätt som vi ser som grundläggande i vårt politiska projekt. En sak är däremot säker: miljö- och klimatrörelsernas framväxt är inte bara av intresse för oss i den radikala vänstern, utan en chans för oss att lära sig och utveckla våra praktiker. Att leta nya vägar och nya allianser skapar nya möjligheter – vilka är nödvändiga för att skapa en annan möjlig värld.