Uppemot tusen overallklädda aktivister har placerat sig utanför Maersks huvudkontor i Köpenhamn på en ovanligt solig februaridag. Knän och armbågar trycker mot varandra när vi i blockaden trängs på en allt mindre yta vid kontorets stora glasportar. Gräsmattan svärmar av folk – det dansas, det sjungs och en tapper riddare har klättrat upp i kontorets dekorativa mast och bytt ut danska flaggan mot den palestinska. Aktionen har samlat deltagare från hela Europa och är en del av Mask Off Maersk-kampanjen som riktar sig mot logistikföretagets djupgående inblandning i Israels anfallskrig mot Palestina.

Efter några timmar kommer det glada beskedet: verksamheten stängs ned för dagen. Det kommuniceras till polisen att vi ska ge oss av klockan 13. Men ångesten börjar stiga när polisens gasmasker åker på och när en stege fälls ut för att kamraterna på kontorets tak ska klättra ner i blockaden är sammandrabbningen ett faktum. Det var bara en kvart kvar tills vi hade planerat att lämna platsen frivilligt. Jag sitter längst ut i en grupp på fyra kamrater till följd av ett misslyckat kiss-uppdrag och vi lyckas därför ta oss bort när crowd crushen börjar (Saturnus slukar sin son, revolutionen äter sina barn och Maerskblockaden sväljer sina deltagare i stora människohögar). En kamrat trycker två vattenflaskor med sportkork i handen på mig och säger ”du vet vem jag är” innan hen försvinner igen, varpå eder tappra författarinna försöker minnas hur det nu var man sköljde pepparsprej ur ögon, med varierad framgång. När tårgasen smäller pressas aktivisterna ut i Churchhillparken. Overallerna överges och i samlad trupp går vi åter till gryningens uppsamlingsplats, försöker att inte tänka på vad som hänt med de som sitter kvar, fast på taket.

Hur stavar man tårgas på danska? Tillbaks i vardagen efter en overklig händelse känner en sig alltid lite förnärmad att resten av världen haft mage att fortsätta som vanligt. Det är inte första gången jag febrilt googlat en aktion i efterhand och blivit besviken på rapporteringen. Det är dock första gången jag blivit slagen, upplevt pepparsprej, försökt skölja rödsprängda ögon på kamrater jag älskar. Vissa av dem är unga människor jag uppmuntrat att följa med på sin första massaktion och manat till passivt motstånd. Någon måste väl se och bry sig? Jag är 21 år och att mediera förväntningar är ett ännu obemästrat projekt för mig.

I minibussen hem är Allt åt allisarna på glatt humör, men ense om att det som upplevts inte kommer att lämnas på andra sidan Öresundsbron. Den ökade repressionen i Norden är ett faktum. Äldre kamrater har berättat om dialogpoliser som kunde bjuda på bullar under blockader eller dylika aktioner i Stockholm, ett minne blott från en tid när skarpa skott i Göteborg 2001 fortfarande ekade. I blockaden utanför Maersks glasfönster diskuterades gång på gång ifall vi borde sitta eller stå. Att sitta, i deeskalerande syfte, innebar att vi gjorde oss till enklare måltavlor. Detta bekräftades när en polis gav sig in i blockaden i ett försök att släpa ut slumpmässigt utvalda aktivister. Konstapel Sisyfos gav så småningom upp, men inte innan han hunnit hagla obehagliga batongslag mot två-tre fransoser. Snabbt blev vi nyktra om att det idag inte rörde sig om att bli bortburna i ordningsam, svensk mening. I efterhand kan jag även konstatera att beslutet att sitta hade inneburit att vara mitt i smeten när pepparsprejen började osa. Det ickevåld som predikades av äldre klimataktivister när jag under högstadiet började engagera mig i gatupolitik lämnar mig alltmer handfallen.

Det är en oviss tid att “vara aktivist”. Inskränkningen av demonstrationsfriheten känns av från många håll, i allmänheter och synerheter. Lagförslaget om förolämpning av tjänsteman och lagen om deltagande i terrororganisation är två centrala exempel. Senaste åren har även sett en explosionsartad ökning av rubriceringar och fällande domar för ohörsamhet mot ordningsmakt, och den som väljer att engagera sig i klimatfrågan riskerar att uppehållstillståndet eller anställningen äventyras. Repressionens proportionalitet är på glid och Danmark kändes som ett avskräckande exempel på var den kan fortsätta glida. Nämnvärt är även gripandet av Joakim Medin och Tidöregeringens veka ställningstagande, vilket signalerar att aktörer inom civilsamhället och media som påstås vara kopplade till den utomparlamentariska vänstern nu riskerar att bli måltavlor för svensk terrorlagstiftning. Men misströsta inte: Strategidebatten i Svärm kring relationen mellan den autonoma och institutionella politiken kommer raskt upphöra när ingen längre vågar ha samröre med terroraffilierade grupper!

Dissonansen mellan hur rörelsen i Sverige agerar och hur den uppfattas, hanteras och lagförs gör en lätt cynisk. Det är också desillusionerande att en utmattande eller (i värsta fall) traumatisk aktions klena tröst är ”bra media”. Sympatisk rapportering är därtill beroende av att vi inte försvarar oss själva, något som definierade Maerskaktionen liksom många av de protester som eskalerar i Sverige. Hur länge till pallar du agera martyr? Det är i varje fall en av frågorna som i Köpenhamns eftermäle snurrat i vår lilla svenska delegation. Tacksamt nog kan vi bidra med några konstateranden: Att bryta första polislinjen gick fort och förhållandevis odramatiskt. Att våga trycka på och nyttja sitt momentum i första mötet var avgörande för att aktionen skulle lyckas och gav oss det självförtroende som blev blockadens fundament. Slagen som togs emot var till en början mestadels lätta, ett stoltserande menat att avskräcka då ett ordentligt våldsutövande antagligen hade behövt ett beslut från högre upp i kedjan. Vi klarar därför mer än vi tror såvida vi inte tvekar för tidigt. Men vid framtida aktioner borde vi inte delta utan ordentligt med skyddsutrustning för ögon liksom kropp. Vidare bör vi organisera kunskapsutjämning i crowd control då aktionens farligaste skede var när folk började ramla över varann och krossas samman, ihoppressade av polislinjen strax innan tårgasen föll.

För tårgasen föll ju, trots allt, tillsammans med slag mot huvudet som lämnade vissa ordentligt blodiga. Kamrater som varit på betydligt fler massaktioner än jag uttryckte att den här gången var synnerligen otäck, dels på grund av crowd crushen, dels då polisen var märkbart rädd, okoordinerad och tillsynes oerfaren. Ifall vi kan förvänta oss fler urartanden som det utanför Maersk, räcker det då med passivt motstånd, att sitta lugnt i båten, att hojta och bua medan polis godtyckligt misshandlar de runtom? Folk kommer såklart ta egna beslut kring om och när de gör aktivt motstånd. Koordineringen och spontaniteten detta kräver uppstår dock inte i ett vakuum. Är det dags att ta en sida ur våra kontinentala kamraters bok? Detta kan handla om fler självförsvarskurser eller möten mellan grupper inför och inte under eller efter stundens hetta. Ordningsmakten och politiska motståndare tror redan att vi nyttjar betydligt större våldskapital än vad vi i praktiken har. Att försöka utveckla en praxis av solidariskt självförsvar borde bli aktuellt på riktigt.

Just nu lider rörelsen av sporadiska gnistor som tar tid och energi utan att lyckas fatta eld medan skeva brottsmisstankar sparkas runt och tar ekonomiska, juridiska och emotionella resurser. Vi kan inte enbart söka oss utomlands för att uppleva vinster eller rörelsemässig sammanhållning – tomrummet gapar när vardagen slår till igen. Detta är särskilt ohållbart när en lyckad aktion tycks vara det som genererar någon slags katharsis, oftast i form av sammandrabbning med ordningsmakt. I dessa tillstånd upphör avståndet mellan våra politiska handlingar och deras reaktioner, för en gångs skull, vilket kan stå som förklaring till varför massaktioner kan dra till sig stora och spridda grupper och en illusion av påverkan – nu händer det äntligen något! Eller inte. Ett aktivistläger eller massaktion kan åsamka kortvarig skada och agera inspirerande liksom kunskapsutjämnande, men det är kanske där det slutar. Poängen med vårt engagemang är väl att inga barriärer ska existera mellan vardag och politisk verksamhet! I efterskedet av en händelse som denna tenderar en att söka mening i våldet. Lärdomarna och känslorna som väcks av en upplevelse som Köpenhamn förtjänar att följa med hem, sättas i sitt kontext, och integreras med den vardagliga kampen för att sedan utveckla den.

– 2025-04-30

Artikelbilden är ett foto av Victor Pressfeldt. Hela hans fotoreportage från aktionen går att se här.