Personligen vill jag inte dö. Jag vill leva. Jag vill gråta och skratta. När jag går ut och lämnar soporna vill jag känna septemberluften klamra sig fast i mig.

Monstrens tid är här.

Hegemonin som avgör vad som är rimligt och vad som är orimligt har ansvarsfullt beslutat att det rimliga är att vi alla dör. Antingen dör vi för Sverige eller så dör vi av hettan. Det förnuftigaste är att vi dör i ett fängelse eller under en byggnadsställning. Den nyktra och balanserade slutsatsen är att vi alla borde dö i Palestina eller i Iran.

De gamla institutionerna – vare sig de är gula och blå, röda, bruna eller gröna – vägrar låta den gamla världen dö. Eller så har de framgångsrikt fött fram en ny, mer fruktansvärd tid. Det är ärligt talat sak samma. Den kommunistiska horisonten är långt, långt borta.

Vi behöver tillflyktsorter för oss särlingar som inte vill dö.

Nya platser, nya sammanhang, nya organisationer, nya medier, nya partier, som gör upp och gör slut med effektiviteten och tillväxten, ordningen och tryggheten. Som med öppna ögon avfärdar kapitalism, Sverige och döden samtidigt som de omfamnar arbetarklassen, glädjen och livet. Stora skaror av människor som vill leva existerar, det är den största klimatdemonstrationen på flera år ett bevis för. De växer under asfalten och är redo att bryta sönder den . Vi behöver nya mötesplatser. Så länge vi har liv behöver vi sträcka ut handen igen och igen.

– 2026-09-01