Kategorier
Allmänt

Berättelser från vårdpersonal

Under 8 mars 2013 gick Förbundet Allt åt alla Lund (Virvelvinden) bakom nätverket Lundabor mot Nedskärningar banderoll ”Stöd vår sjukhuspersonal” i V:s  8:e mars demonstration. De senaste veckorna har fAÅA-Lund uppmärksammat vårdpersonalens klasskamp på SUS och sjukvårdskrisen i Skåne, bland annat genom att dela ut Virvelvindsbladet utanför sjukhuset men också genom att arbeta inom olika nätverk kring sjukhuset, såsom Rädda Vården och Lundabor mot Nedskärningar.

Lundabor mot Nedskärningar har de senaste veckorna arbetat med att samla ihop berättelser från vårdpersonal. Berättelser som lästes upp under 8 mars.

Här följer dom berättelser som Lundabor mot nedskärning har samlat ihop:

Sjuksköterska Lund:

”Anställningsstoppet har framförallt drabbat underskötersketjänsterna på min avdelning. Vi är flera underskötersketjänster back på vår avdelning sen de senaste månaderna. Sjukskötersketjänsterna har vi lyckats få dispens för. Dom förstår inte hur viktigt det är med undersköterskor på avdelningarna. Som sjuksköterska kan det hända att jag måste sitta flera timmar varje dag med rapporter, journaler, risk- och konsekvensanalyser, eller spendera jättemycket tid i telefon för att få tag i rätt läkare. Då är det oerhört viktigt att vi har undersköterskor ut på avdelningen som ser patienterna.

Man önskar att man hade mer tid. Att göra mer saker. Att få upp fler patienter ur sängarna. Lägga mer energi på att lyckas lista ut vad just den personen vill ha att äta. När det är riktigt hektiska dagar så handlar det bara om hålla näsan över vattenytan och bara att hålla patienterna vid liv och ge dom dom mediciner de behöver ha. Men att man inte kan göra så mycket mer. Ens stolthet i arbetet försvinner lite för att man inte känner att ”idag har vi gjort ett bra jobb”. Även om man vet att det man har gjort är det man hunnit med och kunnat. Hela januari, december och under typ hela hösten körde vi på hög varv. Då bestod rasten i att man fick trycka i sig en smörgås stående över en diskbänk.

Under de senaste månaderna har de stängt flera av avdelningar. Det generella med att de stänger ner de här avdelningarna är ju att det tjänar pengar. Men det försvinner vårdplatser. Dom patienter som borde ha legat på dom avdelningarna man stängt ner blir alltid utslussade på avdelningar där det finns plats. Dom hamnar på avdelningar där de inte ska ligga egentligen. Där personalen inte har vana eller erfarenhet att jobba med just den biten som de söker för. Och så får vi leta reda på en läkare som springer runt på tio andra avdelningar på ett arbetspass och som har femton olika patienter på olika avdelningar. Det är ju det som blir konsekvensen. Så har det varit jätte länge. Det behövs öppna fler avdelningar.  Men det knäppa är ju att de stängt ner avdelningar. Men det måste ju ingå i den här idén att man hela tiden vill maxa. Att det inte ska kunna stå vårdplatser ”tomma” utan då måste de fylls. Och då fyller vi dom med fel patienter. Och då har vi produktionen igång hela tiden. Vi gör ju verkligen vårt bästa. Vi gör ett jättebra jobb. Men det blir ju diverse problem när vi saknar rätt erfarenhet, vana eller kompetens.

Men det ligger ju helt i linje med det som Jan Eriksson gick ju ut och pratade om. Det här projektet som man genomförde i slutet av januari som skulle lösa allting. Projektet skulle löpa under två veckors tid. Och då skulle alla avdelningar hela tiden rapportera in hur många patienter de hade och vilket vårdtryck de hade. Vilket handlade om att utnyttja alla avdelningar till max. Vilket ledde till att alla patienter som kom in via akuten direkt kunde få en vårdplats direkt. Så att dom inte skulle sitta som nån ”propp” på akuten. Och det gjorde man genom att minutiöst kontrollera alla avdelningar. Det var ju det hela projektet handlade om. Det är ju ett jättekonstigt projekt egentligen för då accepterar man ju att patienter hamnar på fel avdelningar med fel medicinisk kompetens. Man kan ju inte vilja sträva efter ha en bra vård i så fall. Det kan ju inte vara syftet överhuvudtaget. Syftet är ju bara att maxa.

När Jan Eriksson tillträdde fick vi höra att han hade med sig en siffra från Göteborg på hur mycket patienter det skulle vara per personal. Och den siffran hade de använt till att spara in i Göteborg. Men när man applicerade den siffran i Lund på flera avdelningar så visade det sig att vi redan låg lägre än den siffran. Vi har alltså redan alltså fler antal patienter per personal än vad de hade i Göteborg under besparingstider. Så då satte man sig och räknade ut nya siffror som var ännu lägre. Det är mycket som talar för att det kommer tightas åt ännu mer. Siffrorna tar inte hänsyn till något. De ser bara patienter och personal. Man ser inte vilken typ av patienter det är. Man tänker inte överhuvudtaget. Man ser bara kallt på siffror. Personal kontra patienter kontra siffror. På min avdelning ska man nu bygga ut antalet vårdplatser. Men det finns inte med beräkningen alls att personalen ska ökas. Medan vi alla som jobbar inser att fler patienter inte kommer att funka om man inte ökar personalen.

***

Sjuksköterska i Stockholm:

“Jag jobbar 38.75 timmar i veckan, 3-skift. I mitten av januari beslutade medicinklinikens ledning att utöka antalet vårdplatser på den avdelning där jag jobbar med fyra. Vi fick blankt nej till att utöka bemanningen, trots att situationen på avdelningen var enormt pressad redan innan utökningen av vårdplatser.

Jag undrar hur många politiker som skulle ställa upp på de arbetsvillkor vi var tvungna att jobba under efter smärtlindring vid ett flertal tillfällen. Jag skulle gärna vilja att någon kom och berättade för hans förtvivlade fru varför jag inte kom trots att hon sagt till flera gånger. Jag kunde nämligen inte förklara, hennes blick sade allt och jag skämdes för mycket för att kunna komma med ursäkter.

Hon var tvungen att uthärda sin älskades lidande om och om igen den natten. Jag hoppas att hon om några år åter igen minns deras 40 år de fick tillsammans innan de förskräckliga dygnen kom som för alltid skiljde dem åt. Jag önskar så att någon kunde förklara för mig hur jag ska kunna bära allt detta. Att inte räcka till, att ständigt vara för sen, att inte kunna ge det som socialstyrelsen kräver av mig som legitimerad sjuksköterska. Jag slår ner blicken och skäms varje dag på jobbet. Kan någon berätta vad jag har att skämmas för? Jag jobbar många skift utan mat eller vatten, utan att sitta ner, utan att kunna gå på toaletten. Jag jobbar dygnets alla timmar och får rejäla sömnproblem som följd. Varför gör vi detta, alla vi som uthärdar?

För att vi älskar vårt jobb när det flyter, när vi har tid, när vi känner att vi har kunnat finnas där för någon i en liten liten stund av deras liv. För möten mellan människor, för medmänsklighet och värme som nästan bara uppstår i vårdande situationer och som är så oändligt dyrbara. Vad händer med vårt samhälle om vi realiserar vården, reducerar den till ett löpande band där det mänskliga mötet rationaliseras bort då den inte har ett marknadsvärde? Finns det någon som kan stoppa detta vansinne? Jag hoppas det, än så länge har jag hopp. Jag går till mitt jobb och hoppas att det snart blir bättre. Vad annat kan jag göra?”

***

Sjuksköterska i Landskrona:

 

“Idag är det 47 dagar sedan vi, personalen på Operationsenheten på Lasarettet i Landskrona, fick beskedet att Operationsenheten på Lasarettet i Landskrona skulle förlora 4000 operationer och i princip läggas ned.

Det har varit 47 dagar av smärta, av sorg, av ångest och oro. Men det har även varit 47 dagar av stolthet, av kollegial solidaritet och av kärlek till arbetskamrater och arbetsplatsen. Det har även, för min del i alla fall, varit 47 dagar av förundran och av glädje när vår kamp stöttats av så många ”utomstående”, som tröstat, som kommit med tips och idéer, men främst bara funnits där som en påminnelse om att vi är inte ensamma. För vi ÄR inte ensamma! Tillsammans kan vi få till en förändring. Tillsammans kan vi bryta maktmissbruket och slakten av den skånska sjukvården.

Den vetskapen, att vi inte är ensamma i vår kamp, har hjälpt mig många gånger när det hade varit så lätt att bara ge upp, att ge f*n i alltihop och dra till Norge och strunta i den skånska sjukvården. Men så har jag tänkt steget längre. Jag har tänkt på min älskade mamma som kanske kommer att behöva den skånska sjukvården, på mitt älskade barn som jag vill ge en trygg och säker välfärd i framtiden och jag har tänkt på alla dem som är utlämnade, som inte har den utökningen. Jag skulle gärna ha tagit några med mig den natten när en äldre kvinna bröt foten på väg till toaletten så att de kunde förklara för henne varför hon var tvungen att drabbas av detta. Hon hade ringt på klockan många gånger, hon var väldigt kissnödig, men jag var upptagen i ett annat rum och hann inte komma och ge henne det stöd hon behövde. Hon ville inte kissa på sig, men kanske är det det jag ska råda mina patienter att göra nu när jag omöjligt har tid att tillgodose allas behov.

Samma natt fick en patient i livets slutskede med svåra cancersmärtor vänta i upp till en timme panågra anhöriga, som inte kan slåss för sina rättigheter. Det finns ett ordspråk: bättre fly än illa fäkta. Men jag vill inte fly! Jag vill inte ge upp, även om det har varit nära vid ett par tillfällen. Idag kom belöningen för att jag inte har gett upp, för att jag vägrat ge upp.

Idag, 47 dagar efter beskedet att Operationsenheten på Lasarettet i Landskrona skulle förlora 4000 operationer och i princip läggas ned, kom ett nytt besked. Beskedet från Förvaltningsrätten löd enligt media: ” Förvaltningsrätten förbjuder Region Skåne att genomföra beslutet tills de överklaganden som kommit in till Förvaltningsrätten har prövats i sak”. I dagsläget har det kommit in 117 st. överklagningar till Förvaltningsrätten. Det sägs att det är enastående, fantastiskt och näst intill ett rekord.

Men jag firar inte bara Förvaltningsrättens beslut med mitt glas champagne, jag firar även att jag tror att det finns politiker i Region Skåne som inte sover lika bra som tidigare i natt, att det finns politiker i Region Skåne som frågar sig vad som egentligen hände, att det finns politiker i region Skåne som börjar inse vilken öm tå de trampade på! För jag är övertygad om att vi har gett politikerna i Region Skåne en smäll på käften i dag i och med Förvaltningsrättens beslut. Om det leder till en knockout vet jag inte, men chansen finns! Än är inte jag i alla fall uträknad och jag hoppas att vi ger Femklövern i Region Skåne en match de sent ska glömma!”

***

Sjuksköterska i Stockholmsområdet

”Dagens sjuksköterskor (även läkare, undersköterskor och annan vårdpersonal) har fått nog. Vi går redan på knäna och vi kämpar för att ge patienterna plats, ge dem vård i rätt tid, ge dem tid överhuvudtaget; alltså ge dem den omvårdnad de behöver. Vi blöder när vi inte kan garantera patientsäkerheten. Vi lider med patienterna när vårdnivån blir fel. Vi blir färre medan patienterna blir fler, äldre och sjukare. Dagens sjuksköterskor slutar på sina arbetsplatser p.g.a. usel löneutveckling på sikt och en allt sämre arbetsmiljö. Vissa slutar därför att de helt enkelt inte orkar med samvetsstressen och den svårighet det är idag att upprätthålla något slags yrkesheder. När man försöker ge allt för att bedriva god vård, men när det inte räcker. När man slagit knut på sig själv i alltför många år, men inte får gehör för det. Hur ska man dessutom kunna utvecklas i sitt yrke i en positiv riktning?

Dessutom inser nog vem som helst att sjuksköterskan inte mår bra av att arbeta på det här sättet, det går ut över både arbetsliv och privatliv. Vi är inga robotar och vi har också familjer, sjuksköterskeyrket är inget kall! Däremot så ger vi sällan upp, vi kämpar på rätt länge i motvind. Som arbetande inom sjukvården önskar jag ofta att det fanns fler beslutsfattare ovanför mig som skulle vilja granska och sätta något slags kvalitetsstämpel på sjukvården. Jag önskar också att jag fritt kunde få skriva avvikelser, alltså berättelser om situationer som jag anser vara direkt kritiska vad gäller krav på patientsäkerhet, arbetsmiljö och organisation, som jag fick adressera till vem som helst inom den organisation jag själv arbetar inom.

Men framför allt så kräver jag att min höjda röst får höras, att mina klapprande tofflor märks, att jag själv får synas och slippa bli behandlad som fullständigt anonym och utbytbar i offentlighetens ljus. Jag är en människa jag också, en vårdgivare och en vårdtagare. Och jag går inte med på att behandlas som en produkt i dagens konsumtionssamhälle. Jag talar för många när jag säger att det handlar om att säkerställa patientsäkerheten i dagens sjukvård på flera olika nivåer. Jag talar samtidigt för många när det handlar om att bry sig om de direkta vårdgivarnas säkerhet i dagens sjukvård. Det sistnämnda gäller arbetsmiljö, hälsa, stöd och status. Jag är tvärsäker när jag säger att vi gör allt vi kan idag för att hjälpa oss själva och våra behövande. Men vi behöver mer stöd. Så hjälp oss.”