För att en diskussion om inflationen ska vara meningsfull behövs en viss insikt i nationalekonomins språk och teoretiska historia. Anledningen till detta är att de erfarenheter och debatter som rymts inom det akademiska fältet nationalekonomi haft en direkt påverkan på styrningen av i princip alla staters ekonomiska politik.
Mer än många andra sociala discipliner är nationalekonomin trendkänslig. Det beror på, om man ska dra det till sin spets, att ämnet utgörs av en gigantisk huvudfåra kantad av närmast irrelevanta teoretiska periferier. Disciplinen är positivistisk, det vill säga, det har vetenskapliga sanningsanspråk bortom politiska intressen, vilket gör att perspektiv utanför dess mainstream inte bara är impopulära, de betraktas som ’dålig ekonomi’ rent tekniskt. Nationalekonomins vänsterströmningar har ingen reach när det kommer till den ekonomiska politikens instanser. Där sitter bara tusen kloner av John Hassler och Lars Calmfors. Inte heller är de representerade på universitetens grundutbildningar, där studenter utför den dominerande skolans matematiska exerciser utan att ens känna till att alternativa förståelser existerar. Detta leder till att alla förstår ekonomin på ungefär samma sätt, tills den dominerande förklaringsmodellen stöter på en kris och fältet som helhet då tvingas ändra uppfattning.
En av de största paradoxerna med nationalekonomin är kontrasten mellan hur lite de i allmänhet bryr sig om ’ontologi’, dvs. hur världen och mänskligheten är beskaffad, och hur fullständigt avgörande antaganden om detsamma är för alla dess ekonomiska modeller. Detta är bara förenklingar, skulle de flesta hävda, nödvändiga för att kunna konstruera en modell som går att räkna på, men gränsen mellan att utgöra sådana och att istället vara normativa påståenden om hur ekonomin på riktigt fungerar är porös.
När vi talar om rusande inflation, eller kriser över lag så som de förstås från de dominerande nationalekonomiska strömningarna, är det fruktbart att utgå från Keynesianismen och monetarismen som båda haft en dominerande ställning inom fältet under olika tidsperioder, för att se hur de skiljer sig åt i sin förståelse av krisernas uppkomst såväl som vilka politiska lösningar de förespråkar.
Trots att monetarismen ibland får klä skott som ’nyliberalismens ekonomiska teori’ befinner den sig inte alls i någon extrem ände på denna antagandenas skala, det är inte en ’supply side’-teori som antar perfekt information, konkurrens och rationellt handlande och således skapar en modell där marknader per definition alltid är i balans så länge politiken inte intervenerar. Vad monetarismen bygger på är adaptiva förväntningar, att människor inte nödvändigtvis vet någonting om samtiden och vad som kommer hända framöver, men att de har möjligheten att lära sig av historien och anpassa sina förväntningar om framtiden från den. De flesta teoretiska skillnader denna teoribildning har mot Keynesianismen kan härledas från just denna syn på förväntningar, där Keynes i The General Theory (1936) hade en ännu mindre tilltro till människans förmåga att fatta rationella ekonomiska beslut:
Beslut som påverkar framtiden, vare sig de är personliga, politiska eller ekonomiska, kan omöjligen bero på matematiska förväntningar, eftersom grunden för att göra sådana beräkningar inte finns; det är vår medfödda drivkraft till handling som får hjulen att gå runt, vårt rationella jag väljer mellan alternativen så gott vi kan, räknar var vi kan, men faller oftast tillbaka på nycker, känsla eller slump.
I sin teoretiska operationalisering innebär detta vad som kommit att kallas intrinsisk osäkerhet; ekonomiska aktörer vet enligt Keynesianismen i regel ingenting om vad som pågår i ekonomin omkring dem, utan fattar sina ekonomiska beslut på vad de observerar at face value, eller så följer de strömmen enligt en hordmentalitet som ibland har kallats animal spirits.
Vi kan jämföra dessa två teorier genom ett exempel med en hypotetisk producent av varor, säg ett bageri, i det lika hypotetiska fallet att riksbanken nyligen tryckt massa pengar och pumpat in i ekonomin (och alltså höjt mängden pengar i cirkulation). Detta upplevs av vårt bageri som en ökning av efterfrågan, det finns mer pengar att omsätta i konsumtion, och de kan reagera på flera olika sätt beroende på hur mycket information vi tillåter dem att ha. Den keynesianska bagaren, i sin totala ovisshet om riksbankens agerande, anställer en till arbetare och ökar sin produktion för att dra fördel av denna ökade efterfrågan. Sett till ekonomin i helhet innebär detta ett antagande om att expansiv penningpolitik från riksbanken leder till tillväxt.
Den monetaristiska bagaren skulle initialt tolka tecknen på samma sätt, och varje ökning av penningmängden skulle resultera i ökad produktion enligt detta teoretiska ramverk också, men inte för alltid. Eftersom aktörerna har adaptiva förväntningar kommer de så småningom inse att vad de observerar är nominella förändringar, och i förlängningen anpassa sin reaktion till att bara justera priset, vilket i sin tur gör att riksbankens stimulansåtgärder inte längre fungerar utan bara leder till inflation.
För monetarister är inflation således ett helt och hållet monetärt fenomen (därav namnet), som kommer från att mängden pengar i ekonomin ökar snabbare än produktionen av varor de kan spenderas på. För Keynesianismen har det däremot sin orsak i arbetsmarknaden, en konsekvens av att arbetslösheten är för låg, vilket genererar för stor löneutveckling och efterfrågan på varor.
Anledningen till att monetarismen ersatte keynesianismen som den dominerande teorin om inflation på 1970-talet var för att samhället då stod inför samma stagflationsproblematik som idag, en accelererande inflation kombinerad med lågkonjunktur. Keynesianismen kan inte förklara det problemet inom sin modell, eftersom inflationen och sysselsättningen förstås som positivt kausalt sammankopplade.
⸻
Idag kan vi se huvudsakligen två kategorier av narrativ i media om varför vi har inflation. Den första är supply side, det vill säga, inflationen har att göra med kostnadsökningar i producentledet. Till dessa berättelser räknar vi priset på olja, spannmål, elektricitet; alla relaterade till Rysslands invasion av Ukraina, samt de kraftigt ökade kostnaderna för logistik som är en rest från pandemins nedstängning av varutransporter över världen. Här ingår också bristerna på halvledare, också det med kopplingar till pandemin, där en ökande efterfrågan på digital teknologi kombinerades med logistiska problem i transporterna av elektroniska komponenter.
Den andra kategorin är demand side, och till denna räknar vi först och främst argument om uppskjuten konsumtion. Många argumenterade under pandemin, och gör delvis fortfarande, för att den minskade aktivitet som resulterade från en ekonomi under olika grader av nedstängning skulle kompenseras för när dessa restriktioner väl släppte. De ökade priserna kan alltså förklaras genom att alla pengar som sparades under pandemiåren nu omsätts i en varukonsumtion som driver upp priserna. Till denna kategori av förklaringar räknas också den beryktade löneprisspiralen, när arbetare genom sina fackföreningar kräver “för höga löner” som leder till en självförstärkande mekanism av pris- och löneökningar.
Den senare kan vi avfärda direkt, löneprisspiralen är en myt. En ögonblicksbild av den svenska ekonomin visar matpriser med en årlig ökning med drygt 15 procent, el med 22, drivmedel med 41 procent, samtidigt som de höjda räntorna orsakar kraftigt stigande kostnader för städernas bostadsägande medelklass. Fastighetsägarna driver samtidigt en kampanj för att höja hyrorna för övriga bostadsbestånd med tio procent för att kompensera för deras stigande driftkostnader. Det enda i ekonomin som inte glider är lönerna. Det hindrar givetvis inte näringslivet eller högern från att varna för detta ändå, då det är mycket attraktivt att kunna göra anspråk på att gynna ett generellt samhällsintresse när man håller tillbaka arbetares löner. Mer anmärkningsvärt är kanske att fackföreningarna hjälper till att hålla dem nere med samma ansvarstagande förtecken. Revisionsbeloppet i lönerörelserna förblir på drygt två procent, en reallönesänkning på mer än 7%, då kompensation för inflation har deklarerats off-limit i förhandlingarna av LO.
Trots detta var det med risken för en löneprisspiral som riksbanken rättfärdigade sina åtstramande räntehöjningar i slutet av september. De hävdade inte ens att lönerna faktiskt hade stigit, men bara faktumet att arbetslösheten var något lägre än tidigare (8.8%, dvs fortfarande massarbetslöshet) ansågs som ett problem stort nog för att behöva bekämpas.
När det gäller de övriga förklaringarna är det omöjligt att fastslå exakt hur mycket de olika faktorerna spelar roll. Det finns mer eller mindre trovärdiga uppskattningar, och de flesta argumenterar för att supply side-faktorerna som följt från kriget och pandemin står för drygt hälften av inflationen i Europa, lite mindre än så i USA och lite mer än så i Japan. Om vi antar att detta är korrekt, har vi alltså fortfarande en inflation på nästan fem procent när alla externa utbudseffekter på ekonomin räknats bort; vilket även detta vore den högsta inflationen sedan mitten av 1990-talet. Detta behöver förklaras på något sätt.
De senaste tio åren har mängden pengar i cirkulation kraftigt ökat i Sverige och västvärlden, nyligen inte minst som följd av stödpaketen till företagen under pandemin (vilka finansierades med sedelpressen utanför budgeten). På ekonomispråk brukar detta kallas kvantitativa lättnader, motiverat av just den Keynesianistiska versionen av bageriet. Pengar trycks upp och pumpas in i finansmarknaden för att skapa tillväxt i ekonomin. Sedan 2015 har mängden kronor i cirkulation vuxit med 96%, vilket alltså är nästan en fördubbling. Penningmängden bara sedan 2019 har stigit med 45%; vi talar om 1600 miljarder kronor, vilket är mer än storleken på hela statsbudgeten.
Man skulle kanske kunna fråga sig om dessa tryckta pengar, om det nu var ökad efterfrågan man ville ha, inte hade gjort större skillnad genom att höja lönerna för alla offentligt anställda med drygt 950 tusen kronor om året istället för att ge dem till kapitalförvaltare, men jag är ju inte ekonom så vad vet jag? Vad jag vet är dock att alla ekonomer återigen hade blivit monetarister över en natt om något sådant skulle försöka realiseras.
Det är en spännande berättelse, att sveriges miljardärer har en egen kran hos riksbanken som de skruvar på varje morgon, men det är när LO kräver en procent högre löneutveckling som samhällskollapsen inträffar. Det är synd att nationalekonomin är naturvetenskap, annars hade vi kunnat tänka oss att det förhöll sig annorlunda, att de rika kanske är ett problem trots allt.
2022-10-19
