Jag har bott intill parkens västra ända sen 1995. Läget intill parken var livsavgörande, jag är ett naturbarn, född i skogen, måste ha grönt och frisk luft. Sen flytten har jag varit i parken så gott som dagligen, ibland flera gånger. Jag utforskade den västra delen främst till fots, men cyklade också till östra änden och kors och tvärs.
På den tiden var parken väldigt vildvuxen, mycket klängrosor, nästan ogenomtränglig sly och trädallér. (som är kvar). Samt byggis, stor plaskdamm, hundrastplats, tennisbana, enorma gräsmattor, fårhagar, ankdamm m m, Höns gick och sprätte i buskagen, en gris fanns och fågellivet var enormt. När fågelinfluensan kom, krympte hönsens och ankornas ytor till det minimala. Mitt bästa minne från djurlivet är en gång då några blåmesungar nyss lärt sig flyga, de badade i lite lervatten på Svenshögskolans gård, upp i buskarna för att torka lite och ner igen, allt under ett kvittrande som sade: Detta är livet för en blåmes. Kalla vintrar kom alltid domherrparen, rödhaken, nötväckan, sidensvansen, björktrasten m fl. Fåglarna är mycket färre nu. Men koltrastarna sjunger hela sommaren och t o m näktergal har hörts.
Så för ca två år sen skulle parken renoveras, det rensades bort en massa sly, grenar klipptes, träd fälldes, parken blev mer öppen, folk vågade vara där mer. Hundrastplatsen fick nytt staket. Vi som bor här fick önska hur vi ville ha det, och jag skrev om lökväxter och vitsippor bl a. Framåt hösten det året gick två män med en borr och petade ner något i gräset under träden. Jag undrade: -Vad gör Ni? -Vi sätter lökar. -Vad då för lökar? -Det vet vi inte. Det blev vintergäck och scilla/vårstjärnor, snödroppar, påskliljor, hyacinter Och vitsippor, men dem är det nog ingen mer än jag som sett. Men – de sattes ibland på sluttningar, där folk hade sina genvägar (hur kan man?) och det var som att plantera på hälleberget. De sattes ej heller i små grupper utan en och en. Vilken sämre effekt! Vintergäck och den blå vårstjärnan sprider sig ju själva, men de andra!
Sen fanns det en riktig örtagård intill hundrastplatsen, Den var vildvuxen, även om det verkligen funnits ambitioner för den – med namnbrickor och allt. Där snyggades det upp, gjordes en boulebana som ser så fin ut, men inga spelare. Intressanta kantväxter vid gärdesgården och ett fält med gula tulpaner och höstanemoner. Just nu blommar tulpanerna för andra året. Dock, i fjor hade de knappt hunnit slå ut förrän någon vem? klippte ner dem precis under blomman, (där fanns mer än hundra blommor, så sorgligt). Man kan bara tycka att de kunde blandat in lite andra färger i den rabatten.
Plaskdammen, den längtar många efter. Det är rent vatten med ett par sprutande pelare, flotte och mycket bänkar runt, skugga och sol. Eftersom det bor många invandrade på Norr så är detta deras paradis om sommaren. Här är små och stora barn, här sitter föräldrarna och där stannar de hela dagen. De skulle inte vilja åka till utomhusbaden i stan, det kan jag nog garantera. När jag kunde vadade jag själv några rundor, skönt för benen. Byggispersonalen sköter, där finns fika och glass. På vintern är det ibland isbana intill och basketkorgarna på planen intill används ofta. Nu i maj, med invigning den 26, enligt pressen, blir sex beachvolleybollbanor klara för spel på den gamla fotbollsplanen intill dammen. Det blir Beach Arena Lund. Så kul!
Så har de tänkt bygga höga hus här, på Skolgården, på hundrastplatsen, vad jag hört. De gamla fårhagarna är ju inte för vackra, de kan ju göras något åt. Förskolan ihop med Byggis kunde båda få en gladare färgsättning, de är SVARTA. Stora byggen – NEJ! Det blir mycket parkmark som går förlorad, mycket bilkörning, oren luft, slammer och långvariga störningar.
Vi behöver parken, vi mår bättre nu som den är, gärna mer möjligheter till utevistelse och aktiviteter, tävlingar i boule, kubb och badminton, musik (förekommer redan) osv.
Insänt till Allt åt alla Lund av Inga Andersson, boende på Norra Fäladen