Den 14 november i år skedde en social strejk runtom hela Italien – i över sextio städer gick människor ut på gatorna. På fredag åker Allt åt Alla Stockholm till Rom för att diskutera hur en social strejk skulle kunna koordineras och ta sig i uttryck i en vidare transnationell bemärkelse, som ett sätt att sammanfoga kamper och göra motstånd i det nyliberala laboratorium som utgör Europa idag. Här kan ni läsa en översättning av det internationella call vi fick tillsammans med vår inbjudan:
Den sociala strejken 14 november 2014 arrangerades av en bred sammanslutning som valt att placera strejken i centrum av de italienska rörelsernas politiska initiativ. Strejken lyftes upp som medel för att organisera sig och kämpa mot prekaritet i arbetslivet och livet utanför arbetet. Initiativet togs inte enbart för att bekämpa ännu en nyliberal reform av den italienska arbetsmarknaden; vi har varit väl medvetna från första början om att vi står inför en europeisk utmaning. Det är tydligt att åtstramningspolitiken, såväl som det nya ”tillväxtmantrat”, utgör en del av ett transnationellt system för produktion, valorisering och tillika angrepp på sociala rättigheter, samt kontroll över förflyttning av arbetskraft inom och över gränserna i den Europeiska Unionen.
Processen som kulminerade i den sociala strejken 14 november byggde på tre huvudkrav, som också sammankopplar flera sorters kamper: 1) Europeisk minimilön; 2) Europeisk basinkomst och välfärd 3) inget mer obetalt arbete. Vi känner nu att vi måste ta ytterligare ett steg, och börja lägga grunden för att organisera kampen för fastanställda, otryggt anställda, prekariserade och arbetslösa utöver den nationella nivån. Detta genom att också ansluta sådana kamper till de som redan pågår inom sfären för tillgång till och hantering av tjänster, med de formerande praktikerna som byggts upp i kampen för allmänningar i staden, med erfarenheter från arbetarnas självorganisering och ny ömsesidighet, med kampen mot spekulation och privatisering.
Europa är ett mångfaldigt område men också ett där centraliserad politik och globala produktionskedjor alltjämt gör att politisk respons begränsad till nationell eller institutionell nivå förblir ineffektivt. Att vidta åtgärder och agera på ett sätt som kan hålla samman dessa olika parametrar är utmaningen vi står inför. De nya xenofobiska högerkrafterna har redan ett projekt för Europa, baserat på rasism och en återgång till småaktiga envälden. Vi tror dock att en ny vind kan börja blåsa i Europa – de grekiska valen talar om det. Men vi tror dock inte att något val i sig kan vara tillräcklig för att samla den styrka som behövs som motpol till den europeiska inställningen till konkurrens och överstatligt organiserad produktion.
Europa är den minsta horisonten inom vilken vi bör föreställa våra kamper och deras expansiva potential. Det är därför, på grundval av den sociala strejkens erfarenheter och de debatter som redan pågår inom europeiska rörelser, som vi vill diskutera svårigheter och möjligheter i en transnationell strejk. En strejk som skulle artikulera krav och organisationsformer bortom de nationella gränserna, så att vi kan ackumulera den kraft vi behöver för att attackera dem som använder gränser för att göra vinster. Inte för att vi vill ”exportera” modellen med den sociala strejken; Europa är naturligtvis ett utrymme präglat av skillnader, präglat av många olika organiseringsupplevelser. Ändå vill vi diskutera hur vi kan forma redskap som utmanar vårt samtida ramverk. Som kan hjälpa oss att bygga politiska initiativ av verkligt gränsöverskridande karaktär, med utgångspunkt i den mobilisering mot ECB som organiseras i Frankfurt i samband med Blockupy 18 mars 2015.
Cross your arms to cross the struggles! Unite in the strike!
Låt oss förenas i strejken!
Se också det generella uppropet för strejken:
http://blog.scioperosociale.it/strike-meeting-act-ii-131415-february-in-rome/