“I’m a communist, you idiot”

Ash Sarkar till Piers Morgan i teveprogrammet Good morning Britain

Kalles svar på min text gör mig glad och exemplifierar tydligt behovet av Svärms nya debattupplägg. Politiska skiljelinjer och prioriteringar förtydligas och utvecklas på ett föredömligt sätt. Det blir då enkelt att se vad som står på spel i debatten.

Frågan som rör olika kommunikationssätt klargör, precis som Kalle säger, tydliga politiska skillnader. Helt enkelt olika ambitioner och perspektiv på Allt åt alla som politisk organisation. Däremot värjer jag mig från att det rör sig om petitesser och ett småaktigt beteende att kommentera en insändare skriven av en kamrat. I min text på lite drygt 19 000 tecken nämnde jag debattinlägget en (1) gång och det rör sig alltså inte om en hit piece i syfte att sänka kamraten ifråga. Det handlar om att kunna diskutera vad som uttrycks politiskt  i Allt åt allas namn. Detta gäller även mig.

Skulle jag göra, eller säga, något som kamrater inte håller med om eller direkt motsätter sig skulle  jag vilja att de tar upp det med mig, antingen direkt eller i textform, precis som Kalle gjort. Detta fördjupar diskussionen och ger mig också möjlighet, om jag håller med, att ändra ståndpunkt. Och samma sak förväntar jag mig av mina kamrater – att Allt åt alla är en kollektiv angelägenhet, inte ett sätt att uttrycka sin individualitet. Vår politik kan aldrig handla om personlig prestige, utan kollektiv kamp.

Utan att mer i detalj gå in på de specifika exemplen jag nämnde i min text och som Kalle ägnar en stor del av sitt svar åt, vill jag istället diskutera det jag ser som politiskt problematiskt i hans  text.

Jag skulle vilja kalla det för en slags pragmatisk populism. Kalles resonemang ekar av det som hörs från gamla kamrater som lämnat den utomparlamentariska vänstern och istället gått med i vänsterpartiet. Här, menar de, går det faktiskt att jobba med konkret politik och uppnå konkreta mål. Mål som berör många människor. Detta är det sant radikala, att vara den vuxne i rummet. Detta är inte att vara uppe bland molnen och snacka om revolution, hålla på med radikala aktioner eller kampanjer, utan istället att vara mer jordnära, bland verklighetens folk. Utöka öppettiderna på öppna förskolan och bygga ut cykelvägarna.

Problemet för en organisation som vår, som inte är ett parlamentariskt parti, är dock precis det jag tog upp i min text: den politiska formen förmörkar det politiska innehållet, eller kanske bättre, medlet blir målet. Att närma sig människors vardag utan att bli utdefinierade blir i sig ett egenvärde. Ivern att undvika den utomparlamentariska vänsterns golgatavandring omvandlas till en slätstrukenhet, en plan yta där det går att projicera lite vad som helst. Öppet. Inkluderande. Men också diffust, utan udd eller riktning. En slags vardagslivets reformism. Inga tydliga ställningstaganden eller skarpa konfliktlinjer.

Vem är fienden?

Vem kämpar vi mot?

Demokrati och rättvisa är begrepp alla förstår och som är positivt värdeladdade. Kommunism, klasskamp och motstånd är inte det. Dessa symboliska ord kan istället väcka anstöt och för att undvika anklagelser om plakatpolitisk radikalism är det bäst att tala till bönder på bönders vis i någon slags folklig PR. Inget symbolspråk, alla kort på bordet. Det blir begripligt men också helt grått. Livlöst.

Låt oss lyssna till marxisten Richard Seymour. Vi behöver det han kallar “bröd-och-smör”-politik, konkreta materiella frågor som berör många, som mat på bordet eller förbättring av boendesituationen i Malmös fattigaste bostadsområden. Det är en oumbärlig del av politiken. Vi gillar dessa frågor, säger han, men vi älskar dem inte. De sätter inte våra hjärtan i brand. Seymour menar att den radikala politiken behöver återfinna passionen som politisk drivkraft för att kunna kontra krigsregimens affektdrivna fokus på rädslor, nationalism och fascistisk hatretorik. Det är nödvändigt med högst materiella frågor men vi behöver också så mycket mer – det jag kallar den kommunistiska horisonten. Den kan kan ta sig uttryck på många sätt, som att det finns styrka och glädje i en kämpande gemenskap, att göra motstånd mot en gemensam fiende i form av en allt mer postfascistisk och reaktionär borgarklass – arbetets, statens och krigets parti. Det gäller att visa att framtiden inte är inställd, att vi har handlingskraft och kan förändra allt i grunden. Med andra ord, politik som är passionerad, genomsyrad av kamp, ilska, glädje. Och som vill avskaffa den rådande ordningen. I’m a communist, you idiot. Kort sagt, vi får inte alltid materiella fördelar av att kämpa för det vi älskar. Som att solidariskt backa upp varandra, nu aktuellt i fallet med varslet av Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson. Ger ni er på en av oss, ger ni er på oss alla.

Vad gäller anklagelserna om irrelevans och radikalism i media tänker jag att den politiska effekten blir större om det blir en krock mellan det faktum att man är omtyckt och inte uppfattas som kontroversiell samtidigt som man tydligt vågar stå för sin radikala politik. Ungefär som Ash Sarkar gjorde i Good morning Britain, när Piers Morgan försökte få henne att framstå som Obama-supporter. Det hon sa var förståeligt i sammanhanget trots att hon framträdde med namn och bild i brittisk teve, en plattform som faktiskt är större än Malmös största dagstidning. Kommunister som folk lyssnar på? Som är närvarande i de konflikter som genomsyrar samhället? Som inte är skogstokiga Stalinkramare? Men, men! Gulag! DDR!

Att ta sig utrymme i offentligheten och nå tusentals personer är inte samma sak som att få ett radikalt genomslag. Som det gamla hardcore-bandet Section 8 en gång skrek: Media attention doesn´t equal being heard. Att tona ner, anpassa sig och undvika tydliga ställningstaganden för att inte framstå som obskyr, perifer eller för radikal innebär att hela problemformuleringsprivilegiet ligger hos våra politiska motståndare. Om fredsrörelsen kan utdefinieras genom att motsätta sig krig, eller Palestinarörelsen genom att vara emot massmord på barn, kan vi fråga oss hur vi skulle kunna undvika samma öde? Inget undvikande av vänsteranstrykna triggerord eller radikala aktioner kan rädda oss undan krigsregimens högervindar om vi på minsta sätt hotar status quo. Det är bara genom samhörighet och gemenskap vi kan ha någon politisk relevans över huvud taget. Utan en stabil organisatorisk bas blir det omöjligt att bedriva politik. Inte i meningen svartklädd sekterism, utan praktisk solidaritet. Det var en av mina viktigaste poänger:

”Vi måste bygga en organisation som håller över tid och som är märkt av en praktisk solidaritet, där vi har varandras rygg och känslan av att stå ensam mot världen löses upp. Samhörighet och tillit är med andra ord extremt viktiga efter hegemoniskiftet där samhällsklimatet hårdnar och pressen mot all typ av politisk radikalitet tilltar. Kort sagt, det går inte att nog understryka betydelsen av att erbjuda en mötesplats för motstånd.”

Kalle saknar i min text konkreta förslag på strategi för politisk handling i vardagsnära konflikter. Det är inte så konstigt för det var inte avsikten heller – texten hade ett uttalat fokus på själva syftet med Allt åt alla. Ett högst konkret och genomarbetat alternativ är däremot på gång, med inriktning på praktik, organisationsstruktur och en vision för Allt åt alla bortom retorik och kommunikation.

Så, vad jag ville undersöka var de politiska ramar vi förhåller oss till. Vårt mål. Mitt svar är att vår politiska kompass måste vara det klasslösa samhället. Vägen dit kan se olika ut men utan denna kommunistiska horisont, en passionerad politik som vill avskaffa den rådande ordningen, är det lätt att gå vilse. Att vi kedjas fast vid den pragmatiska marknivån med enbart bröd-och-smör-politik, där våra visioner och praktik begränsas till vardagens detaljer, inte dess förändring. Kort sagt, teori och praktik måste hänga ihop. Om vi inte tar oss själva på allvar som kommunister kommer ingen annan göra det heller.

– 2025-02-16