Du öppnar din jobbmail måndag morgon. Din chef har skickat ut ett mail som uppmanar alla på din arbetsplats att använda den nya AI-chattboten, som rullas ut med pompa och ståt. Det dryper av stolthet om din arbetsköpares ord, er arbetsplats är på väg in i framtiden. Du öppnar chattboten och ställer den en fråga du redan vet svaret på. Den svarar peppigt självsäkert och avslutar med ”vill du att jag ska förklara vidare?”. Dessvärre hade boten helt fel. Du svarar och upplyser den om detta, varpå den svarar med ”Du har såklart helt rätt!” och rättar sig efter vad du precis skrev. Du stänger ner verktyget och tänker nog inte använda det igen. Nvidias börsvärde har under tiden nått fyra och en halv biljoner dollar.

AI har gått från ett koncept som sci-fi-författare gnuggat tinningarna över, till att bli något som världens största företag och stater investerat enormt i. Datacenter smälls upp med en iver som elproduktionen inte kan tillgodose, så till den grad att både Alphabet (Google) och Amazon själva finansierar nya kärnreaktorer för att driva dem. I USA består den imponerande tillväxten på 3,8% (projicerat från första halvan av 2025) nästan helt av investeringar i IT. Om man räknar bort dem så blir bara 0,1% kvar. Samtidigt verkar vinsterna än så länge vara rätt begränsade. OpenAI förlorar i nuläget pengar varje gång någon använder ChatGPT. Det är inte ens säkert att driftkostnaden kan täckas av prenumerationer, då så få användare är beredda att betala för tjänsten. Vad är det då som driver dessa investeringar, och vad händer om det i slutändan visar sig att 0,1% är den enda verkliga tillväxt som skett?

De löften som görs om AI sträcker sig från effektivisering av vissa rutinuppgifter till att AGI – artificiell generell intelligens – kommer att uppstå innan 2030. Detta kommer göra allt mänskligt arbete obsolet, varefter vi konfronteras med djupa frågor om vad det innebär att vara människa i en värld där vi inte längre måste arbeta. Att bedöma hur rimliga löftena är försvåras av att de teknologier som klumpas ihop i benämningen ”artificiell intelligens” egentligen har ganska lite gemensamt. Det finns flera akademiska definitioner av begreppet, men de är i praktiken irrelevanta eftersom ingen använder dem konsekvent. I praktiken kommer en teknologi kallas för AI om den passar in i en viss estetisk vibe. Om någonting påminner om en robot i en sci-fi-film, eller med lite kreativ utformning av användargränssnittet kan fås att göra det, då kommer det att lanseras som AI. Detta har lett till det fenomen som kallas AI washing, där ny teknologi kallas för AI, och redan existerande teknologi omdefinieras till att vara AI i marknadsföringssyfte. Som tur är så kan vi förstå rätt mycket av AI-områdets framväxt utan att behöva säga så mycket om tekniken i sig, utan istället se på den speciella ekonomiska situation som IT-sektorn befinner sig i.

IT-sektorn har flera gånger gjort teknologiska genombrott som omformat både arbetslivet och samhället i stort. När persondatorer kom ut på marknaden så omformade de kontorsarbete i grunden, och gjorde samtidigt tidiga investerare otroligt rika. Detsamma hände när internet blev tillgängligt för allmänheten, och sedan igen när sociala medier växte fram. Varje gång blev de som tidigt gjorde rätt investeringar ofantligt rika. Därför står nu en stor mängd investerare ivrigt och väntar på nästa stora grej, som kommer att göra just dem till världens rikaste människor.

Problemet är att IT-sektorn inte har någon nästa stora grej på lut, samtidigt som investerarna oftast har mycket lite förståelse för de teknologier som de kastar pengar på. Det gör att det har uppstått en följd av teknologier som kunnat suga upp pengarna, inte på grund av de faktiskt varit användbara utan just för löftet om att de med lite utvecklingsarbete kommer att bli nästa stora grej. En del har varit uppenbara bondfångerier, som kryptovalutor och NFT:er. Andra kan mycket väl ha vissa avgränsade användningsområden, men framställs som att de kommer att ändra allt, som blockkedjor, kvantdatorer, Virtual Reality (VR) och Augmented Reality (AR).

Ett återkommande tema är att de liknar någonting från sci-fi-genren, så att istället för att behöva förklara hur teknologin fungerar och vad den konkret är till för, så kan man nöja sig med att hänvisa till de böcker och filmer som de flesta techbros redan känner till. Ett av de större fiaskona, The Metaverse, lånar till och med sitt namn från Neal Stephensons klassiska postcyberpunknovell Snow Crash. I praktiken har teknologiernas starka begränsningar i sig kommit att användas som en form av marknadsföring: Det du ser just nu ser inte så imponerande ut eftersom det är ett proof of concept, men just du har väl visionen att inse vad teknologin kommer att kunna göra om några år?

Ett lika viktigt tema är att teknologierna på ett eller annat sätt lovar att uppfylla kapitalägarnas drömmar. NFT:er är det enklaste exemplet. De utlovades vara digitala varor som fungerar på samma sätt som fysiska varor, så att de inte går att kopiera och alltid befinner sig på en specifik plats. Förhoppningen var att allt från memer till magiska svärd i datorspel till sist skulle kunna påtvingas en marknadslogik som dittills inte hade gått att tillämpa på digitala objekt. Det fungerade inte – det visade sig att de gick att kopiera med avancerade hackermetoder som ctrl-c ctrl-v. Detta hindrade inte investerare från att ett tag kasta stora pengasummor på NFT:er. Kryptovalutor är för de flesta intresserade ett löfte om en ickestatlig och ospårbar valuta. Det är dessbättre bara för vissa cryptobros som det ursprungliga löftet om att skapa en ersättning för guldmyntfoten, eller att ta makten från “internationella bankirer”  – med vilket de menar judar – är en väsentlig del av tekniken. (Den som vill utforska detta kaninhål rekommenderar vi David Gerards bok Attack of the 50 Foot Blockchain). För att förstå lovsången till AI måste vi förstå någonting om hur kapitalägare tänker: i deras värld så skapas värde genom att de har idéer. Det är deras intelligens och visioner som har skapat allt välstånd i samhället. Att människor faktiskt måste utföra arbete för att realisera deras visioner har de alltid sett som en irriterande detalj. (Att det ofta är en del av arbetet att kreativt omtolka eller ignorera de mer halvbakade delarna av deras visioner ska vi inte tala om). AI är för dem löftet om att kunna uttrycka sin vision i form av en prompt, och sedan händer helt enkelt det man beordrat, utan det där besvärliga mellanledet med arbetare som bråkar om lön, arbetsvillkor och  – kanske värst av allt  – påstår att de faktiskt är de som gör arbete och skapar värde.

Under ett långt tag kunde kryptovalutorna absorbera investerarnas pengar, men när intresset började avta så behövde pengarna ta vägen någon annanstans. En del har hamnat i kvantdatorer, men det område som kunnat suga upp mest investerarpengar är AI-området. Förutom drömmen om att till sist kunna ersätta arbetare så finns det flera saker som gör teknologin lätt att marknadsföra. Ett är att det är mycket lätt att sätta ihop ett lovande proof of concept för AI-produkter. Det kan låta en AI-startup leva på investerarpengar mycket länge innan de behöver ta tag i hur svårt det är att faktiskt ta sig vidare till en minimum viable product – någonting som kunderna faktiskt är villiga att betala för att använda. Ett annat skäl är att idén om AI är så vanligt förekommande i populärkulturen att inte bara inbitna sci-fi-läsare har en bild av vad AI är. Det gör att man lätt kan marknadsföra idén om en snäll och smart AI som hjälper dig i din vardag. Man kan också göra en slags omvänd marknadsföring, där man utgår från dystopiska skildringar av AI – som Terminator eller The Matrix  – och ”varna” för att teknologin är så kraftfull att företagen själva blir skrämda av det. Att utvecklingen går så fort att man kanske frivilligt borde pausa den ett tag.

En av marknadsföringsstrategierna förklädda till teknikdystopi är talet om hur AI kommer att skapa massarbetslöshet genom att ersätta människor. För de som gör investeringarna är det istället en utopisk vision. Oavsett så kommer det förmodligen inte att ske, eftersom teknologin helt enkelt inte är så brett tillämpbar. Effekterna på arbetslivet kommer att vara mycket mer prosaiska. Krav på löner och arbetsvillkor kan pressas ner med hotet om att du mycket snart kommer ersättas av arbetsgivarens  AI, oavsett om det alls är realistiskt att den någonsin kommer att fungera. Du kan tvingas att använda en AI i arbetet, även om det gör dig mindre produktiv eftersom du tvingas lägga timmar på att felsöka den workslop som AI:n har hällt ur sig. Trots det kan din chef i löneförhandlingar peka på hur det är AI:n som gör större delen av jobbet nu. Och till sist så kan vi vänta oss att se utbredd arbetslöshet på grund av den ekonomiska kris som kommer att utlösas när bubblan till sist spricker.

Den teknikdystopi vi står inför är mycket sorgligare än de scenarion som science fiction-litteraturen målat upp. Vi kommer inte att bli coola gerillakrigare som bekämpar mördarrobotar. Vi kommer inte heller att konfronteras med djupa existentiella frågor om vad det innebär att vara människa efter att alla jobb automatiserats. Istället tvingas vi konfrontera det faktum att de mest högteknologiska industrierna i vårt samhälle styrs av män som är mycket duktiga på att framställa sig som visionärer, och som saknar grundläggande förståelse för hur industrierna faktiskt fungerar. Eftersom de lever i en värld av visioner som till stor del är frikopplad från verkligheten så håller de just nu på att krascha den globala ekonomin, på ungefär samma sätt som Teslas självkörande bilar ibland glatt accelererar in i en vägg.