Kontext

Kapitalismen befinner sig i en strukturell kris. Med det avses någonting annat än de återkommande ekonomiska kriserna. Segern över de realsocialistiska samhällena och produktionssättets totala dominans har inte lett till stabilitet på global nivå. I stället befinner vi oss i ett allas krig mot alla där de imperialistiska länderna kämpar i ett nollsummespel om sina placeringar i den globala hierarkin.

Kapitalismen bärs upp av en rad överideologier som delas av alla politiska krafter som förespråkar den trots deras övriga meningsmotsättningar. Medan fascister försvarar behovet av en hierarki mellan etniska grupper och mellan könen står liberaler i teorin för allas lika värde. Men som Immanuel Wallerstein påpekat har den moderna rasismen, sexismen och den liberala universalismen utvecklats sida vid sida. Dessa ideologier har alla individualismens gränslösa kamp mellan individer som utgångspunkt. Liberalerna betonar möjligheten till allmänna framsteg för alla, fascisterna risken att hamna på efterkälken. De systemvänliga krafterna pendlar mellan liberala och auktoritära attityder. I exempelvis Sverige har nästan hela högern de senaste åren orienterat sig efter en öppet främlingsfientlig, militaristisk och auktoritär linje.

Delar av den härskande klassen beskriver idag öppet de kriser som följer av klimatförstörelse, bristande politisk legitimitet, krig och teknologisk utveckling som existentiella faror för den egna världsordningen. Än så länge har centrum, de rika samhällena, med hjälp av en rad ekonomiska och extraekonomiska metoder kunnat exportera sina egna problem till den globala periferin.

De senaste decennierna har Mellanöstern haft stor betydelse för samtliga imperialiststater. Konkurrensen om regional dominans har lett till en situation där generellt kaos råder. Ofta döljs de imperialistiska staternas inverkan genom att de agerar genom regionala aktörer, från Saudiarabien, Turkiet och Israel till Islamiska staten och al-Qaida.

Det svenska samhällets utveckling är direkt beroende av utvecklingen i Mellanöstern. Konflikterna på den globala nivån sipprar ner på det lokala planet och formar individens attityd till sin omvärld genom de ekonomiska och kulturella villkor den enskilde lever under. Sedan eskaleringen av konflikten mellan den ryska och den amerikanska imperialismen i Ukraina har det svenska folkets demokratiska fri- och rättigheter hastigt urholkats. Sverige omstruktureras för att göra dugliga Natosoldater av befolkningen, och landet ska fyllas med USA:s militärbaser. Sverige deltar redan idag i den USA-ledda bestraffningen av Houthirebellerna för att dessa hade fräckheten att motsätta sig Israels folkmord i Gaza genom att blockera varuflödet igenom röda havet.

Den kurdiska frihetsrörelsens betydelse

Mellanösterns folk har inte villigt funnit sig i att offras på imperialismens altare. Det palestinska folket visar dagligen sin motståndskraft. 2010, under det som brukar kallas den arabiska våren reste sig folket i land efter land. Men upproren slogs ner. I Egypten tog el-Sisi efter ett kortare mellanspel makten och idag är landet tillbaka i samma situation som under diktatorn Mubarak. I Libyen omvandlades upproret mot Gaddafi hastigt till en imperialistisk intervention och idag är landet sönderslaget och styrt av krigsherrar.

Frihetens falska mask har för länge sedan fallit. De imperialistiska staternas ledare bedyrar att de vill ge demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter åt Mellanöstern, men varje gång de som lever där försöker erövra dessa saker så mördas de.

Hur kan då den kurdiska rörelsen fortfarande med största övertygelse tala om möjligheten att skapa en demokratisk modernitet i Mellanöstern?

Det har många gånger sagts att det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. Abdullah Öcalan skulle hålla med. Under sin tid i fängelse har han insett att den kapitalistiska modernitetens styrka inte ligger i dess pengar eller dess vapen. Den verkliga styrkan ligger i förmågan att döda alla utopier med den kapitalistiska modernitetens ideologi.

Den kurdiska frihetsrörelsen har omvärderat sin strategi och sin ideologi i takt med att den motbevisats av händelseutvecklingen. Efter Sovjetunionens undergång och de nationella befrielserörelsernas nedgång utvecklade man en egen modell för att införa socialismen. Arabiska våren misslyckades därför att de systemfientliga rörelserna i de flesta länder saknade ett sådant alternativ, det saknades en tillräckligt avancerad och ideologiskt medveten rörelse. Men i Syrien lyckades den kurdiska frihetsrörelsen få gehör för sitt alternativ. Idag är Rojava ett unikt demokratiskt, mångkulturellt och feministiskt samhälle i en fientlig omgivning. Självstyret i Rojava är det hittills mest storskaliga exemplet på tillämpning av Öcalans tänkande. Exempelvis vilar projektet på tanken att nationen bör omvandlas från ett bihang till en exkluderande stat till en entitet kapabel att existera tillsammans med andra nationer i en vidare ickestatlig gemenskap. Öcalan har skrivit åtskilligt om samhällets avskiljande från staten. Vidare på betoningen av kvinnokampens stora roll i revolutionen, och på självförsvaret som en nödvändig aspekt av att skydda demokratiska gemenskaper.

Frihetsrörelsen är kanske mest känd i Västeuropa för de bilder på YPJ-kvinnor med maskingevär som spreds när YPJ och YPG försvarade Kobane från Islamiska staten. Men det väpnade självförsvaret är en liten del av det rörelsen menar med begreppet. Självstyret föregicks av decennier av tålmodigt organiserande i Syrien. Samhället måste lära sig att försvara sig mot nationalstaternas förtryck. Inte främst med vapen, utan genom organisation, det är också en del av självförsvaret. Att bygga organisatoriska strukturer förutsätter ett ideologiskt självförsvar, människorna måste försvara sig mot reaktionära mentaliteter genom skolning.

Därför har frihetsrörelsen bevisat värdet av sin ideologi genom praktik. En del inom vänstern kritiserar frihetsrörelsen för att inte följa den ena eller andra principen, men dessa kritiker saknar ofta förmåga att omsätta sina egna principer i praktik. Schematiker säger att Rojava inte är tillräckligt anarkistiskt, eller att rörelsen går emot marxism-leninismens påbud. Och på samma sätt som vi kan lära oss av frihetsrörelsen så kan, och försöker, frihetsrörelsen lära sig av andra systemfientliga rörelser och deras teorier.

Samhället måste försvaras. Öcalan skulle utan tvivel vara enig också med detta slagord från en av hans inspirationskällor, Michel Foucault. Denne kritiserade Frankfurtskolan för att tänka sig avalienation och frigörelse som ett återvändande till en ”sann” eller ”förlorad” mänsklig natur. För Foucault handlar frigörelsen i stället om att producera nya sätt att vara människa på, som vi inte kan känna till på förhand. Michael Hardt skriver på samma sätt om kommunismen som produktionen av en ny mänsklighet. Det är inte sannolikt att Öcalan skulle vara enig med Hardt och Foucault på den punkten. Det förpatriarkala samhället framställs genom romantiska formuleringar i Öcalans skrifter som ett naturtillstånd vars värden bör tas upp på nytt idag. Vidare har klasskampen en rätt liten roll i Öcalans skrifter och i frihetsrörelsens ideologi. I den patriarkatets och statens historia han utarbetat förkastas den materialistiska historieuppfattningen på avgörande punkter. Dessa särdrag i Öcalans tänkande passar mycket väl för det politiska projekt som är att omvandla Mellanösterns nationaliteter till en ickestatlig gemenskap. Det innebär däremot att vissa delar av frihetsrörelsens ideologi och praktik fungerar mindre väl för en socialistisk rörelse i Västeuropa som främst förstår och förändrar sin omvärld genom klasskamp.

Det vore därför befängt att kopiera den kurdiska frihetsrörelsens strategi rakt av till en svensk kontext. De villkor frihetsrörelsen verkar under är så radikalt annorlunda än de svenska. Men att förstå och stärka denna rörelse hänger samman med att bemästra vår situation i Sverige. En revolutionär utveckling i Mellanöstern kan skapa stora svallvågor i Europa.

I bergen i Qandil, i Rojavakantonerna och i resten av Kurdistan utkämpas just nu en hård strid som hotar alla imperialiststaters planer för Mellanöstern. Öcalans alternativ är farligt därför att det inte går att integrera i någon stats ambitioner, det lär människor att styra sig själva. Det är ett skifte från atomiserade kontrollerade individer till fria människor i öppna gemenskaper, ett skifte som kan hota hela världsordningen.

2024-04-30