Vi förväntas arbeta så mycket; arbeta på våra relationer, arbeta på oss själva och våra kroppar, arbeta på brännan, arbeta på bakfyllan. Och på engelska låter till och med vissa sexuella aktiviteter som ett jobb. Dessutom förväntas vi arbeta på vårt arbete, och när vi kommer hem arbeta ännu mer i hemmet. Inte kan väl det vara meningen med livet? I egenskap av en person som tycker alla typer av direkt eller indirekt tvång är oerhört betungande blir jag galen bara av tanken.

Den som inte vill arbeta skall heller inte äta! Mantrat har upprepats under hela min barndom av en nära anhörig till mig (vi kan kalla honom “Pappa”). Citatet har då tillskrivits Stalin och har primärt framförts för att påtala hyckleriet i att jag som vänster vägrade städa mitt rum. Enligt en snabb googling har uttrycket dock bibliskt ursprung.

Alexandra Kollontaj tycks likt min far inte heller få nog av att upprepa detta påstående. I hennes skrifter om kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen framhåller hon det ständigt för att klargöra kvinnans samhälleliga plikter efter revolutionen. Påståendet må vara normativt, men rymmer trots allt en annan sanning. Om ingen ägnar sig åt hemarbete blir heller ingen mat lagad. Mitt uppror mot hemarbetets bojor går därför framförallt ut över mig själv, förutom alla i min närhet när hungern förvandlar mig från beskedlig samhällsmedborgare till Hunger-Hulken. I feministisk teoribildning har det på senare år blivit populärt att referera till obetalt hushållsarbete som reproduktivt arbete. Många män inom vänstern tycker det är spännande med Wages for housework, vad skojigt att avkräva staten lön för hemarbete istället för att jag tvättar mina egna kalsonger! Win win för alla parter! Genom att referera till något som arbete erkänns vi som utför det också som arbetare, vårt slit ges värde och vi kan ställa krav i egenskap av politiska subjekt. Så långt är allting toppen.

Men genom att teorier om reproduktivt arbete får allt större fäste definieras kvinnor plötsligt utifrån vår funktion inom kapitalismen. Det reproduktiva arbetet blir den enda konfliktzonen, en enda skiljelinje. Inte för att teorierna egentligen saknar relevans eller inte sätter fingret på hur kön och arbete samverkar inom kapitalismen, utan därför att dessa teorier tycks ha ersatt i princip all annan feministisk teoribildning. Därför blir det plötsligt naturligt att fråga sig om omvårdnad faktiskt är en essentiell kvinnlig egenskap som nedvärderas av kapitalet trots att det gjort sig beroende av det? Eller om vägen till feminism stavas att dela 50/50 på den smutsiga disken? Det grumliga diskvattnet skymmer sikten, men under ytan finns de andra problemen kvar: det rena kvinnohatet, våldet och den sexuella exploateringen. Vi tycks ha fastnat i hemmet, såväl rumsligt som politiskt.

Alexandra Kollontaj refererar inte till hemarbete som reproduktivt arbete utan improduktivt arbete. Hon menar att detta arbete tar kraft från kvinnan och förhindrar henne att delta i samhället på lika villkor. Därför måste det improduktiva arbetet förintas till förmån för kollektiva levnadssätt. Detta uppnås genom samhällelig bespisning, barnkrubbor och att arbete delvis betalas in natura genom gratis bostad, kläder och mat. Kollontaj anser att en av samhällets viktigaste uppgifter är beskyddandet och värnandet av moderskapet. Enligt Kollontaj är moderskapet en social uppgift och alla barn ska omhändertas gemensamt. Alla moderskapets svårigheter ska flyttas över från kvinnan till kollektivet, utan att kvinnan fråntas glädjen av samvaron med sitt barn.

Man får tänka på att dessa föreläsningar hölls 1921 och Alexandra Kollontaj kan vid denna tidpunkt inte lastas för hur Sovjetunionen sedan utvecklades. Kollontajs idéer förverkligades i viss mån, men det sovjetiska samhällsprojekt som hon beskrev fick aldrig fullt ut implementeras. Kollontajs ståndpunkt har dock än idag en utopisk karaktär och hon vågar drömma om en kvinnlig frigörelse som 100 år senare fortfarande känns avlägsen.

I det unga Sovjet fanns ett flertal kommunala hus i de större städerna, där människor levde tillsammans. På så vis blev kvinnor befriade från det improduktiva arbetet, genom tillgång till barnkrubbor, gemensam mathållning och att all städning utfördes av yrkesstäderskor. Kollontaj menade att man på så vis skulle uppnå kökets avskiljande från äktenskapet och genom kollektiv uppfostran utrota kärnfamiljen. Det kan förstås låta obehagligt när Kollontaj talar sig varmt för den sovjetiska arbetsplikten, men då får man komma ihåg att denna plikt bara omfattade kvinnor upp till 40 år och män upp till 50, att kontorsarbetare och intellektuella bara behövde arbeta 6 timmar om dagen och att människor med nedsatt arbetsförmåga eller kvinnor med barn under 8 år var undantagna. Med tanke på hur produktivkrafterna utvecklats och allt mer automatiserats kan man inte föreställa sig att en nutida kommunistisk arbetsplikt vore mer betungande än så. Kollontaj menade också att arbetsplikten skulle utrota prostitutionen, då kvinnors ekonomiska beroende av män upphör och alla som vill också får arbeta (och därmed också äta).

Hur avlägset det än må te sig bör vi aldrig nöja oss med mindre än det som skissats fram ovan. Även om Kollontaj i hög grad var präglad av äldre ideal framstår hon som djärv och progressiv i det avseende att hon vågade drömma om en total befrielse från hemarbetet. De feministiska landvinningar vi uppnått sedan dess känns futtiga i jämförelse. För enbart när vi är befriade från hemmets bojor kan vi kvinnor arbeta för sann frigörelse. Men först måste vi äta oss mätta.

– 2026-01-28