Vilken position har den autonoma rörelsen idag?
Den autonoma rörelsen är minimal i Sverige idag, den befinner sig i en ebb. Den utomparlamentariska vänstern har visserligen alltid uppstått på nytt och kraschat, och sett lika djupa svackor som idag. Så ser det även ut internationellt. Men frågan är hur mycket det är att sörja. Utomparlamentariska rörelser tar olika beteckningar i olika tider; det är inget självändamål att krampaktigt hålla sig kvar vid den autonoma beteckningen eller identiteten. För tjugo år sedan var den autonoma rörelsen i Sverige spridd i hela landet, det fanns SUF-klubbar, LS, punkställen och klubbar, kampanjegrupper och husockupanter i både större och mindre städer. Idag är autonoma rörelsen ett stortstadsfenomen, koncentrerat till universitetsstäder.
Det finns många anledningar till utvecklingen gått ditåt, både samhällsutvecklingen i stort, med högervridningen och den konservativ-nationalistiska vågen, men också en rad taktiska felsteg där de forum som knöt samman autonoma aktivistgrupper (nätforum, nyhetssajter och sociala sammanhållande tillställningar som Motkraft.net, Socialism.nu, Ockupantscenen, Alternativa politikerveckan, Vår maktkonferensen) lades ner och ersattes inte med nya. De stora manifestationer som höll samman rörelsen har också försvunnit.
De två tidigare vågorna av aktivism; 1999-2006 och 2009-2015, har ännu inte efterföljts av någon ny. På många sätt var förbundet Allt åt alla, förortsorganisering, antirasistiska massprotester och Feministiskt initiativ burna av samma våg och följde ett liknande förlopp av flod och ebb. På samma sätt som autonoma organisationer (Autonomt motstånd, Alarm, Stockholms autonoma marxister, Globalisering underifrån, Planka.nu, Gatuaktionen/Vår makt), globaliseringsrörelsen/Irakkrigsprotesterna, SAC och Attac följdes åt i den tidigare vågen.
Autonoma rörelsen som alltid varit i framkanten på kommunikativa alternativmedieprojekt har haft svårt att flytta fram sina positioner när både sociala medier och högermedier brett ut sig.
Ser vi en ny vänster växa fram? Vad är det isåfall?
Den senaste globala upprorsvåg av krisprotester nådde aldrig hit. Black lives matter blev i Sverige ett influencerfenomen snarare än en rörelse. Fridays for future och klimatstrejken fick visserligen ut en ny generation på gatorna, men pandemin verkar ha kvävt den rörelsen i sin linda – vi får se om den klarar av att komma tillbaka när restriktionerna lättar. Det finns ett stort missnöje bland vårdarbetare inom vården, lärare inom skolväsendet och hyresgäster mot renovräkningar, men som har svårt att artikuleras annat än genom debattartiklar i nuläget under pandemirestriktionerna. Det slående är hur frånvarande de autonoma är i dessa opinionsrörelser, trots det finns ett utrymme för organisering, aktion och nätverkande. De enda undantagen är inom civilolydnadsdelen av klimatrörelsen samt bostadskampen, där autonoma fortfarande har en närvaro. Däremot ser vi ju hur vänstersocialdemokratin i form av Reformisterna och Vänsterpartiet befinner sig i en expansiv fas, samt nätbaserade kampanjestrukturer som Skiftet.
Borde vi lämna den autonoma rörelsen bakom oss?
Att en utomparlamentarisk, självorganiserad, antihierarkisk och direktaktionsbaserad vänster behövs är självklart. Men däremot är det inte lika viktigt vilket namn den kommer använda, vad rörelsen kommer att kallas. Det finns mycket att lära hur autonoma rörelsen agerat i tidigare perioder av ebb: att satsa på att bygga en infrastruktur och materiell bas som går att använda för kommande protestvågor och rörelseuppsving. Det vi i nuläget kan göra är att fortsätta hålla liv och om möjligt expandera eller nystarta lokaler, sociala center, tidningar, alternativmedier, poddradios och videosatsningar, studiecirklar och radikala gym, spelningar och klubbar, stödjourer och solidaritetsfonder, ljudsystem och demoutrustning. Även om det är svårt att fysiskt mötas går det fortfarande ses i mindre grupper, affischera, göra symboliska mediala aktioner.
Men utmaningen just nu är att bryta sig utanför huvudstäderna, att trots pandemin skapa communities och forum som är aktiverande och inte bara envägskommunikation, med aktionshandledningar och kampanjeförslag som går att genomföra även i mindre städer utan en aktivistscen. När väl en ny proteströrelse, socialt uppsving och vänstervåg kommer igen kommer dessa strukturer vi nu vårdar och kultiverar vara oumbärliga. Men då gäller det för oss att komma dit där de är, inte förvänta sig att dessa rörelser ska av sig själv hamna hos oss. Och då måste vi också kunna transformeras, att inte komma dit med en obsolet beteckning utan att vara öppen för de nya rörelsernas problemställningar, begreppsapparater och egenbeteckningar.
