Att blanda ihop kärlek och politik är för hippies och relationsanarkister, ett jävla flum som inte har nåt att göra med riktig klasskamp. Zip, nada, inget alls.

Så kan det låta, utifrån gubbmarxismens fyrkantiga perspektiv. Att det är idealism i jakten på något autentiskt som kapitalismen ännu inte besudlat. Men den kärlek jag pratar om är ingen sandstrand under asfalten, något som måste befrias från förtryckande bojor, utan den måste skapas, levas, i motsättning till kapitalismens mångfald av falska löften och konsumerbara relationer. Sex som en porrskadad uppvisning i knullmekanik snarare än ömsesidig njutning, alienerade relationer som bokstavligen kan swipas bort.

Ett sätt att närma sig kärleken är via kommunisten Marcello Tarì. Med avstamp i Walter Benjamin menar han att det finns gott om olyckliga, hjärtekrossade individer men att kärleken som sådan, som gemensam upplevelse, alltid är lycklig om den gett oss utvidgade horisonter kring vad vi kan känna och uppleva, med nya känslomässiga djup och delad intimitet. [1]

Det viktiga här menar Tarì är att se det politiska i kärleken, och dess likhet med kommunismen. Kärleken är subjektupplösning i en gemensam upplevelse, det starka, omvälvande i en ofiltrerad gemenskap, med egna gester och symboler, ett eget språk, en egen värld. Kärlek är aldrig statiskt given utan ett blivande, något som görs genom att släppa loss känslorna, de kärleksfulla gesterna och leva i den gemensamma världen. Osynliga kommittén skriver att kärlek inte sätter individer i relation till varandra utan den skär rakt genom dem, som om de plötsligt befinner sig i en alternativ dimension. Att älska är aldrig att vara tillsammans, utan att bli tillsammans. Kärleken är per definition flytande, ogreppbar, queer. Mer en gemensam stämning där subjekten i sig är ointressanta, som sexuell läggning eller identitet. Det är upplevelsen av kärlek som är det centrala, det finns inget kärlekens subjekt eller objekt här. [2]

Det är ofta efteråt i sorgen och smärtan som vidden av denna värld står klar. Detta brott från tillsammans-blivandet, från den myriad av olika känslor, bilder, dofter, ljud, musik, platser och ord som utgör kärlekens gemensamma värld. Att mista känslan av att komma hem. Kort sagt, om kärleken inte upplöste den fiktiva enheten som utgör en individ, och en del av den andre inte blev en del av oss, skulle vi inte lida så om separationen sedan kommer. Är man oberörd, likgiltig, en individ som förhåller sig till en annan individ, är det två ytor av känslomässigt teflon som för ett kort tag haft kontakt – kontakt, inte gemenskap.

Ett exempel på detta tillsammans-blivande i en gemensam värld återfinns i novellen Lappin och Lapinova av Virginia Woolf. Där skapar ett gift par en egen fantasivärld där de är kaniner, en egen värld med egna namn och ett eget språk. Men när maken tröttnar och istället understryker omvärldens konventionella verklighet blir det tydligt att kärleken som sådan är över.

Det finns så klart gott om hot mot kärleken. Maktens olika uttryck kan sippra in som ett långsamt flytande gift; patriarkalt våld och herravälde, svartsjuka, kontrollbehov, narcissism, manipulationer, ägande etc. Detta är inget annat än en uppsamling av den rådande ordningens psykologiska och våldsamma vidrigheter.

En annan fara är symbiosen, där kärleken blir kvävande, instängd, ett eko i en ångestkammare. Gemenskapen blir en stängd känslomässig loop som nöter ner och förstör, istället för att vara upphöjande, förstärkande. Kärleken behöver få näring och energi genom att vara öppen mot andra gemenskaper, som vänskap och kamratskap. Kärleken, likväl som kommunen, torkar ut och vittrar sönder i isolering. [3]

Nu till Tarìs poäng: det som gäller för kärleken gäller även för kommunismen. Han definierar inte kommunismen som en färdig socioekonomisk samhällsordning utan som den verkliga rörelse som destituerar [4] det nuvarande tillståndet. Med andra ord den rörelse som kortsluter kapitalismens separationer och värdeskapande. Allt handlar om den värld som skapas, om en gemenskap där livet upphör att vara sammankopplade stycken, separata identiteter, parallella liv. Samma för kärleken. Det handlar inte om att polyamoröst samla kärleksobjekt, eller relationer, lika lite som att dess mål är den kvävande kärnfamiljen med en strikt arbetsdelning, utan själva upplösningen av alla sådana identiteter.

Både vad gäller kärlek och kommunism gäller det att hänge sig, släppa taget och låta individualiteten upplösas i den gemensamma, oförmedlade erfarenheten – att bindas samman. Inte definierat som ett tillfälligt förälskat rus eller symbios utan en gemensam värld. Och detta är inget enkelt val, utan ett beslut som måste tas. Att desperat hänga fast vid sin individualitet genom ett absolut oberoende blir i praktiken bara ett nyliberalt kortslutande av varje sann gemenskap. Detta gäller både i kollektiva politiska sammanhang likväl som i en relation. Ingen kommun skapas av en samling individer.

Kärleken och kommunismen har samma relation till tid: de kämpar mot nuet, deras blivande står alltid i konflikt med den dominerande verkligheten, och båda delar begäret efter att upphäva historien. Varje ögonblick är av betydelse, och man vill slå sönder alla klockor. Tarì går så långt som att säga att bara de som upplevt kärlek kan få direkt tillgång till kommunismen. Den logiska slutsatsen av det är att ju mer vi vet om kärlek, att älska någon, desto större sannolikhet att kommunismen kan uppstå. Man kämpar aldrig för kärleken, lika lite som man kämpar för kommunismen. Både kärleken och kommunismen måste inneslutas i livet självt, dess rikedom återfinns inom sig själv. Eller för att uttrycka det annorlunda: att skilja på en politisk och en social revolution, på ett revolutionärt blivande och revolutionen med stort R, garanterar ett misslyckande. Kort sagt, skitrelationer skapar en skitpolitik. Avskaffandet av kapitalismen måste på samma gång innebära avskaffandet av det borgerliga sättet att leva.

Källor:

[1] Marcello Tarí, There is no unhappy revolution, s.121-122.

[2] Invisible Committee, Now, s.142.

[3] “En kommun bildas så fort folk befrias från sina individuella tvångströjor och beslutar sig för att bara förlita sig på varandra och mäta sin styrka med verkligheten. Varje vild strejk är en kommun, varje byggnad som kollektivt ockuperas av tydliga skäl är en kommun, aktionskommittéerna 1968 var kommuner, precis som de förrymda slavarna i USA var det eller Radio Alice i Bologna 1977.” – Osynliga kommittén.

[4] Avsätta, urholka, neutralisera.

2024-10-18