Det är alltid svårt om inte omöjligt att skriva historien över ett kollektiv. Särskilt ett kollektiv som vårt. Det finns planer på att hitta ett kollektivt sätt att skriva vår historia, där alla som någon gång varit på ett Allt åt alla–möte skall ha möjlighet att delta. I väntan på det får vi försöka använda tidigare texter och vårt minne för att pussla ihop en bild av vad som har hänt. Vi tar oss alltså inte rätten att berätta historien om Allt åt alla utan skriver snarare en historia om Allt åt alla. Förhoppningsvis kan detta vara början på en diskussion om vad vi var men också vad vi vill bli.

Det finns också några händelser som inte nämns eller berörs på ett ytligt sätt i texten. Dessa händelser är till exempel Kämpa Malmös mobilisering under 2014 som var ett svar på att ett antal vänner och kamrater som blev svårt misshandlade av nazister. Andra sådana viktiga kamper är när vi var aktiva för rättigheter för EU-migranter, när lokstallarna i Umeå ockuperades, när allt åt alla Lund räddade Borgarparken, mobiliseringar och insamlingar till stöd för våra kamrater i Rojava och Bakur och när allt åt alla Stockholm deltog i en rad ockupationer. Alla dessa händelser och skeenden förtjänar egna texter, sånger och poddar, vilket vi hoppas att vi kan återkomma med vid senare tillfälle.

De första stapplande stegen

2009 samlades ett antal aktivister från Malmö, Göteborg och Stockholm i Göteborg för Allt åt allas första kongress. De som deltog delade en idé om att det var svårt att bli äldre i den autonoma rörelsen och kände sig begränsade av de dåvarande autonoma organisationsformerna och praktikerna. Under 00-talet genomlevde den radikala vänstern i Sverige, och på andra platser, stora förändringar i förutsättningar och i politiska perspektiv. De stora demonstrationerna mot EU-toppmötet i Göteborg 2001, under vilka polisen sköt mot demonstranter, tvingade vänstern att tänka om och diskutera sina politiska praktiker. De följande åren på 00-talets början var också scenen för en framväxande gatunazism. Detta resulterade i att många hemmahörande och nytillkomna inom den utomparlamentariska vänstern involverade sig i antifascism med den årliga motdemonstrationen i Salem som en återkommande praktik. I slutet av 00-talet började gatufascismen ebba ut, ett decennium av hård kamp på gatan mellan antifascister och nazister hade gett resultat. I den antifascistiska miljön som hade växt fram började diskussioner inledas kring hur vi skulle återgå till att hålla på med det som kallades allmän politik (all politik som inte är antifascism).

Utgångspunkten för diskussionen var att den antifascistiska rörelsen, som kännetecknades av hemlighetsmakeri och slutenhet, inte vara den rätta platsen för att bedriva ett politiskt projekt som ville mer än att stoppa en nazistmarsch eller förhindra en flygbladsutdelning. Detta i kombination med bristen på kontinuitet och öppenhet, upplevdes alltmer som ett problem för att kunna bedriva politik som åsyftade att förändra samhället i grunden. En annan del av diskussionen var att vi inte ville göra den klassiska autonoma karriären, det vill säga: börja sin bana i Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF), vara med i en hemlig grupp, för att sedermera gå med i fackförbundet SAC eller Vänsterpartiet. Vi ville skapa en autonom rikstäckande sammanslutning (en anomali från hur det vanligtvis såg ut) där medlemmarna kunde stanna kvar även efter de skaffat barn eller ett mer fast arbete, ett kollektiv som man skulle känna sig stolt över och kunna säga att man var med i på sitt arbete eller i sitt bostadsområde utan att skämmas.

Den stora frågan för Allt åt alla var tidigt: hur bedriver vi politik som både bryter med den enögda antifascismen men också kan skapa kontinuitet? Hur kan vi skapa utrymme för mer radikala och nya praktiker men ändå var så öppna som vi vill vara? Ett första svar på den här frågan var att anordna överklassafari. Vi ville med denna typ av aktion vända på diskussionen kring segregation och klassamhället genom att peka ut de rikas områden som de egentliga problemområdena. Genom att göra det till en safariresa kunde vi gå bortom demonstrationen som metod men ändå bibehålla en hög radikalitet. Första överklassafarin gick av stapeln i Malmö och spred sig sedermera till Göteborg och Stockholm. Det mediala utrymmet för oss blev stort och vi förekom i nästan alla stora mediahus tidningar, deltog i livesända debatter i radio och på tv. Vi hade slagit igenom.

Efteråt var emellertid upplevelsen att vi hade misslyckats med att fylla det utrymmet vi fått. Mycket av diskussionen, innan och efter resorna, handlade om klassresan som fenomen, men vi vill ju störta hela klassamhället. Men hur skulle vi hitta den praktiken? De följande åren ägnade sig de olika lokalavdelningarna åt en rad olika frågor och försökte hitta ett sätt att göra politik på. Den roliga aktionen var en väg och genom att göra politiska aktioner på ett glädjefyllt sätt försökte vi uppmärksamma och mobilisera mot samhällsfenomen – samtidigt som vi ökade det politiska utrymmet för en radikal kritik och praktik.

Parallellt med Allt åt allas bildande under 2008 och 2009 skedde en stor våg av husockupationer i Sverige. Överallt ockuperades det hus, dock skiljde sig denna våg mot tidigare husockupationsvågor genom att inte kräva kulturhus utan bostäder. I detta riktades det politiska fokuset mot staden med fokus på vem staden organiseras för och vilkas behov som tillgodoses i stadsutrymmet. Detta Rätten till staden-perspektiv skapade nya konfliktytor och möjliggjorde nya praktiker – ett betraktelsesätt som har genomsyrat Allt åt alla under hela vår historia.

Ockupationsvågen medförde även att grupper som innan varit på varsin kant, inom den utomparlamentariska vänstern, kunde finna varandra och stödja varandra i rätten till att ha en bostad. Allt åt alla fick tidigt en understödjande roll till ockupationerna, där vi delade ut flygblad, anordna stöddemonstrationer och ibland också deltog i själva ockuperandet. Stadskamp blev också den fråga som både Allt åt alla Lund och Allt åt alla Umeå satsade på fullt ut. Genom att intervenera i olika lokala frågor på en rad olika sätt så som aktioner, demonstrationer, egna tidningar osv blev dessa lokalgrupper aktörer i den lokala debatten och i den lokala kampen. Det lokala aktörskapet ledde till ett antal vinster som kunde bekräfta att den valda taktiken var rätt.

Likaså blev allmänningen ett viktigt begrepp och strategi för Förbundet Allt åt alla. Begreppet syftade på att skapa en ny bild av det gemensamma, bortom offentligt och privat ägande, samtidigt som det också var en strategi för att bygga egna strukturer. Teorier och praktiker kring allmänningen blev en viktig del i att skapa lokalt aktörskap och politiska praktiker. Detta syntes framförallt i Allt åt alla Umeås arbete som arrangerade olika typer av allmänningsprojekt såsom cykelkök, bildande av ett kulturhus och byggandet av en gemensam park på Ålidhem.

Massmobiliseringar och tillbaka till början

Den egentliga expansionen av Förbundet allt åt alla skedde först vid valet 2014. Året 2014 var ett så kallat supervalår med val både till EU parlamentet och Sveriges riskdag. Det var också ett år med två starka rörelser som levde parallellt och av varandra: den nyfascistiska rörelse som gestaltades i Sverigedemokraterna och en feministiskt antirasistisk rörelse som främst fanns på gatan i mot protester mot SD och runt och i Feministiskt initiativ. Året kantades av massiva gatumobiliseringar mot Sverigedemokraterna. Efter valnatten 2014 när det stod klart av Sverigedemokraterna gått fram kraftigt så var det många människor som sökte sig till förbundet, och även ett antal nya grupper startades upp.

Samtidigt var denna våga av nya medlemmar svår för oss att hantera, och vårt förbund som tidigare hade främst varit kopplade till Sveriges storstäder och studentstäder fanns nu i orter som Hässleholm, Landskrona och Växjö. Vi hade vid tidpunkten inte kapacitet att ta hand om det nya intresset och många av de nya avdelningarna försvann efter något år. En annan stor utmaning var att ta hand om alla medlemmar som sökte sig till redan befintliga avdelningar runt om i landet, det blev en period av att skapa nya interna strukturer. Men den största utmaningen var trots att försöka bedriva politisk kamp. Hur skulle vi agera med den politiska utvecklingen som var, ett allt större fascistiskt parti i riksdagen och en oerhört tillbakatryckt arbetarrörelse och vänster?

Antirasistiska kamper och kamper om staden blev det naturliga fokuset de kommande 4 åren. Bland annat understödde förbundet det praktiska arbetet under den så kallade flyktingkrisen 2015 med organisering, resurser och personer. Lokalavdelningen i Malmö var också mycket aktiv i organisering tillsammans med EU-migranter och deras kamp för bättre bostäder och i försvar av det stora migrantläger som växte fram på en ödetomt på Sorgenfri i Malmö. Den antirastiska kampvågen började ebba ut runt 2016–2017.

Under dessa år blev även striden om välfärden allt tydligare. Framförallt i vården såg vi hur vårdarbetare ledde protesterna mot nedskärningar och s.k. “effektiviseringar” och för högre löner. Runtom i landet gick vi som förbund in i dessa kamper och försökte tillsammans med kämpande vårdarbetare att mobilisera för en bättre vård. Detta ledde bland annat till bildandet av En annan vård är möjlig och skapade viktiga kontakter, men svårigheten att utöva makt mot politikerna blev allt tydligare. Det räckte inte bara med att arrangera demonstrationer.

Efter år av massmobiliseringar och försöka till lokala kamper i svenska medelstora städer, blev förbundet allt mer inriktat på lokala kamper, i specifika bostadsområden och med fokus på vardagliga problem som människor möter på, så som vidriga fastighetsägare, arbetsköpare som inte betalar ut löner eller kommunala skrytbyggen. Mycket av inspirationen till den nya inriktningen kom från de lyckade exemplen på lokal kamp i Umeå och Lund, men också från det samhällsbygge som pågår i Rojava. Att bygga en lokal motmakt och snarare gå runt makten genom egna strukturer än att attackera den, har varit en inriktning som varit mer eller mindre outtalad i stora delar av förbundet.

Nu då?

Under de senaste åren har förbundet återigen gått tillbaka till att finnas i storstäderna och består för tillfället av fyra lokalgrupper i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vägen som förbundet vandrat har varit brokig och liksom resterande delar av vänstern har även vi känt av en stagnation. Med historiens glasögon märker vi att den röda tråden i vårt arbete inte alltid har funnits och de kamper förbundet deltagit i har varit beroende av lokala kontexter, samhällets föränderlighet och vilka som varit aktiva för stunden. Detta kan vara en av nackdelarna i den prövande och icke-programmatiska inställning som ofta har dominerat vår organisation.

Samtidigt ser vi stora politiska potentialer i de nya framväxande strömningarna, såsom klimatrörelsen och de stora protesterna mot rasism och polisvåld. Framväxten av nya rörelser har fungerat som en vitalisering av oss som förbund – gett oss nya konfliktytor och praktiker. Detta perspektiv har varit en styrka då vi som förbund sällan varit rädda för att ge oss in på okänt territorium och många gånger försökt göra nya saker eller gamla saker på nya sätt.

De senaste åren har kännetecknats av en vändning mot en allt mer lokalt förankrad politik. Vårt arbete för rätten till staden har utvecklats och tagit nya former, exempelvis genom att starta det sociala centret Solidar i Malmö och genom våra kampanjer för att frysa hyran. Samtidigt råder det fortfarande en utmaning att för vänstern i stort bryta den isolation vi befinner oss i – både vad gäller inflytande i samhället men också den alltmer tydliga geografiska isolationen till Sveriges storstäder.

Med våra erfarenheter försöker vi som förbund fortsatt gå vidare på de krokiga vägarna med sikte att utveckla och hitta nya stigar att skapa. Om det har funnits en röd tråd i vår historia kan det åtminstone vara just detta stigskapande. Genom åren har vi närmat oss olika sociala rörelser såsom stadskamp, antirasism, välfärdsprotester, och klimaträttvisa. Det kanske är därför vi som förbund så ofta har upplevt uppgång och nedgång, då det är det som vanligtvis drabbar den som prövar. Utmaningen ligger nu i att i detta stigskapande också hitta en kontinuitet och långsiktighet som på riktigt kan bidra till att utmana kapitalismen och skapa ett klasslöst samhälle.