Denna text har börjat med tesen “klimatkampen handlar om kampen om det gemensamma”. Från denna tes har texten utvecklat sig, för att svara på två frågor som uppkommit 1) Vad menas med det gemensamma? och 2) Vad är dess relation till klimatkamp? Genom en utredning av begreppet det gemensamma, vill jag formulera en förklaring utifrån den potential som finns i gemensamhet, och människan som ett subjekt i relation till andra subjekt, men också situerad i en livsvärld. Med en kommuniké vill jag kommunicera ett ställningstagande om vad kampen handlar om.

Syftet är att undersöka dess – om ni ursäktar uttrycket – samhällsomdanande potential, och därmed skapa en politiskt användbar förståelse av begreppet som formulerar och förmedlar en vision som går bortom den förståelse som det moderna kapitalistiska samhälle vi lever i har producerat utan att hänfalla i någon slags andlighet.

Om texten upplevs tät, hänvisar jag med fördel till Kommentar till att återuppväcka en värld, Fotnot ett: centrala begrepp och Fotnot två: Det gemensammas etymologi, som följer efter kommunikén.

1. Kommuniké: Att återupptäcka en värld

I. Klimatfrågan har aktualiserat en problematik som kan formuleras ungefär så här; antingen så fortsätter vi med business as usual och bränner upp planeten, eller så genomgår vi en stor omställning. Men vad den omställningen innebär är den stora utmaningen. För mig handlar undersökningen om att formulera visioner av vad en omställning skulle innebära; att orientera sig i ett landskap och skapa en karta över var vi vill vandra. Och för att definiera det behöver vi skapa en förståelse över vad vår relation är till världen.

II. Världen är gemensam på så sätt att den är den värld vi föds in i, och därför delar tillsammans. Världen är alltså till sin ontologi gemensam, som ingen av oss kan leva utan, och är en förutsättning för allt liv. Världen är en livsvärld, alltså det som ligger till grund för att vi ska kunna leva våra liv, en arena för våra upplevelser och möjligheten att skapa en framtid tillsammans.

III. Att världen är gemensam skapar ett anspråk på rätten. Eftersom världen är något vi delar, påverkar det som händer den alla som delar den. Den som hugger ned en skog, har berövat alla andra från den. Att hägna in ett fält, är att beröva andra möjligheten att odla. Just eftersom världen är ontologiskt gemensam, så är att dela upp världen i varor att reducera världen till något mindre än den är. En plats är inte bara summan av alla åkrar och byggnader och vägar; den är också hem, reproduktiv förutsättning, möjlighet och liv. Privat ägande är en utarmning av livsvärlden för alla utom den som äger.

IV. Men idag lever vi i ett ekonomiskt system som inte erkänner den rätten. Världen är ordnad efter varans logik; ekosystem hackas upp till sina delar och blir varor, vilka kan säljas och köpas på en marknad, trots att ekosystemens symbios sträcker sig över världen. Ingen enskild borde kunna äga det vi alla delar, ändå är det så det är. Men eftersom världens vara påverkar alla, så är också världens vara en gemensam angelägenhet. Därför bör beslutsfattande ske demokratiskt.

V. Och därför är också varje ockuperad gruva inte bara en motståndshandling, utan en dröm om en annan värld. Att återta makten över det som tagits ifrån oss; livsvärlden.

VI. Tänk om vi istället ordnade världen efter en princip om varande istället för ägande; att vara en del av en ekologisk gemenskap i symbiotisk relation till varandra, och med en hållbar relation till den livsvärld vi lever i, alla de förutsättningar vi är beroende av och till de människor vi skapar en framtid med.

VII. Det som kännetecknar världen är att den är bebodd – av materia, och i förlängningen liv, och att leva i gemenskap är centralt för att världens grundläggande ordning är inte vem som äger, utan de relationer som formas. Allting i världen påverkar varann på olika sätt. Världen består av en hel massa myllrande delar som påverkar, samverkar och underminerar varandra. Relationerna skapar världens ekosystem. Genom att byta ut en extraktiv relation till livsvärlden kan vi istället istället skapa en ömsesidighet som erkänner människans livsbetingelser som ekologiska. Vi reser oss inte ur världen, utan lever i den. Det handlar om en närvaro och en närhet, som återtar världen inte som en ägodel utan som levd erfarenhet. På så sätt är det att bejaka livet, relationer, upplevelser.

IIX. Om vi sliter oss från ägandets grepp om världen så skapar vi istället möjligheten att återupptäcka den. Plötsligt vinner vi livet åter; får tid att mötas, tid att drömma, tid att vara.

IX. När vi talar om det gemensamma så kan vi mena allmänningen, den som saknar ägare. Men det kan också vara det vi skapar tillsammans, det som vi tillsammans håller i våra händer. Det kan vara den gemensamma innergården, den gemensamt skrivna texten, våra ihopsamlade böcker som bildar ett biblioteket och stadsodlingen vi skapat tillsammans. Det gemensamma som politisk sprängkraft handlar om ett potential, ett gemenskapande, vars frö hittas i alla våra relationer. Att bedriva politik är att göra gemensam sak med någon, och odla detta frö.

X. Det är att bygga en ny och bättre värld.

2. Kommentar till “Att återupptäcka en värld”

Att landa i världen

Detta är ett försök att anlägga ett fenomenologiskt perspektiv som återför diskussionen om miljön och ekologin till den levda upplevelsen. Teknologi och samhälle har förtrollat människan till att se sig själv som skild från den “mer än mänskliga världen” – för att använda ett ekofilosofiskt uttryck. Att formulera ett manifest, en förståelse har därmed två syften. Det handlar alltså om att låta det som abstraherats hamna under huden igen, men också om att bryta den förtrollning, som skiljer människan från livsvärlden, och återföra ekologin som en kategori.

Det handlar inte om någon slags andlig besjälning utan att återknyta till livsvärlden som betingelse. Teknologi såsom skrivande är en typ av magi som förtrollar oss att tro på en dualistisk och antropologisk världsbild. Det engelska ordet “spell” visar på dubbelheten genom att både att sätta ord på världen, och att förtrolla den; makt att utöva och makt som utövas.

Om man talar om världens ontologi i termer av magi kanske man associerar till Max Weber, som är känd för att använda orden avförtrollning för att beskriva en process där världen genom moderniteten har vänt sig till vetenskap, teknik och rationalitet, och på så sätt vänt sig bort från upplevelsen, känslan, relationen och intuitionen. Dess kraft att förtrolla oss får oss att tro att världen är “avförtrollad”, och ambitionen är en återförtrollning av en värld som abstraherats till nummer, modeller, förvaltning och lagstiftningar, genom att sätta ord på denna nya fenomenologiska och existentiella förståelse, och använda språket som verktyg för att formulera visioner.

Flyktvägar från kapitalismen

Modernitetens “avförtrollning” skiljer människan från sin omvärld genom en ontologisk kategorisering, och skapar därmed dubbelheter, såsom motsättningen kultur och natur, eller civilisation och barbari. Detta utgör den ideologiska överbyggnaden rättfärdigar det ekonomiska system etableras i västvärlden under 1700-talet. Det är ett ekonomiskt system som ger moralisk tyngd och rationalitet till en viss social ordning. Att frige sig från detta handlar om att hitta nya sätt att förstå världens vara, samhällets struktur och våra sociala relationer. Den bygger på principen om ägande, och att allting kan köpas och säljas. Att ett bytesvärde garanterar bruksvärde. Människor som levt under andra principer har tvingats in i det systemet, genom att inte kunna behålla en resurs ägarlös, eller tvingas sälja sitt arbete.

Världen är till sin ontologi ekologisk, dvs levande och relationell. Genom detta perspektiv får människan en unik roll som självreflekterande varelse; vi kan själva utvärdera, värdera och ändra vår roll i denna befolkade värld. Det blir en återförtrollning av den värld har gjorts till triviala ägodelar. Igen kan vi fastna i diskussionen om folktro och andlighet, men det intressanta är ansatsen att återföra ett värde in i världens existens.

Världen består av livsbetingelser såsom gemensamma nyttigheter, dvs saker som vi tillsammans behöver eller har nytta av, och detta faktum gör anspråk på att etablera en rätt, eftersom relationer då påverkar livsbetingelser. En slags naturrättvisa handlar då om gemensamt beslutsfattande. För det som påverkar alla bör också styras av alla. Så som världen är ordnad nu så är den ordnad efter ägandets logik; ekosystem varufieras och kan inhägnas, allmänningar – alltså resurser som tillhört alla – privatiseras. Människan definieras inte av vem hon är och vad hon upplever, utan vad hon har. Därför är begreppet varande centralt, som ett alternativ till äga. Det öppnar upp möjligheten till andra relationer med sin omvärld men också till varandra. Framförallt vill jag fokusera på dess möjlighet att skapa ett regenerativt system.

3. Fotnot ett: Centrala begrepp

Denna text har utgått från texter från olika filosofiska, politiska och andliga traditioner. Hur vi benämner något påverkar hur vi ser på det. Att använda obekanta eller ointuitiva begrepp kan verka som ett lager av motstånd i texten, men det språk som vanligtvis används för att beskriva människans relation till naturen är färgat av den “avförtrollning” som alienerat oss från livsvärlden. Begrepp som “spendera tid” eller att “investera i en relation” är begrepp som visar på hur ekonomis ständiga dominans färgar tänkande, och det går utanför marknaden och in i tiden och relationer. Därför har jag valt att använda mig av filosofiska ord och begrepp, och göra en ordlista för att underlätta läsningen. Dock har jag försökt i den mån det går undvika uttjatade och genomtuggade begrepp som kapitalism, som kan verka abstraherande och trötta, och därmed skapa ett hinder mellan läsaren och texten. Istället har jag försökt använda begrepp som skapar en text som befinner sig nära en upplevelse.

Bebo: Att vara närvarande i världen. I motsättning till ex. besitta, som handlar om att äga världen.
Betingelse: En förutsättning som inte går att frångå.
Ekologi: Samspelet mellan det som befolkar livsvärlden och livsvärlden.
Förtrollning: Att tillskriva mening, värde och betydelse.
Gemenskapande: Sammanslagning av gemenskap och skapande, för att beskriva gemenskap som verb.
Livsvärlden: Världen såsom den upplevs; den förnimbara, subjektiva världen.
Närvaro: Att vara medveten om upplevelsen av livet, och de relationer man är en del av.
Närhet: Att erkänna de relationer som världen består av.
Ontologi: Handlar om hur världen är ordnad och vad som kännetecknar den. En typisk kapitalistisk ontologi skulle vara att världen består av diskreta ting.
Rätten: Det som är rätt, och hur det påverkar subjekten. Inte samma som rättvisan, som handlar om applicering utifrån rätten.
Varat: Existensen. Det som finns och hur det är ordnat. Världens vara är dess ontologi.
Varan: Ett ting som innehar bytesvärde.
Relation: Samband eller utbyte som finns mellan olika parter.
Ömsesidighet: Cirkularitet. Att erkänna världens relationer och sammankoppling.

4. Fotnot två: Det gemensammas etymologi

Det gemensamma är ett komplext begrepp, och kan betyda en himla massa olika saker i olika kontexter. Här radar tre betydelser av gemensam, som jag identifierat som så pass diskreta att de kan vara värda att skilja åt:

Det vi delar: Som balkongen i trapphuset och tvättstugan i källaren.
En rättighet: Det som alla har tillgång till, såsom allmänningen, eller att röra sig i skog och mark.
En möjlighet: Det vi kan skapa tillsammans.

Förutom detta så finns det även gemenskap, alltså en social samvaro, att vilja dela dela med varandra.