Början – Juni 2016

Först gick jag i skolan som alla andra.

Sexårs ettan tvåan och alla andra år. Samma skola under hela grundskoletiden. Jag cyklade dit och hem varje dag. Jag tänker på skolvägen ganska ofta när jag tänker på skolan. Husen man passerade, klasskamraterna och deras färgglada cykelhjälmar, lukten av ruttnande körsbär på asfalten i augusti.

Därefter gymnasiet, programmet samhälle beteende ekonomi. Det var utbildningen för oss som var intresserade av hur människan fungerar och hur ekonomin fungerar och hur samhället fungerar. Dit åkte jag buss, när jag satt på bussen saknade jag att cykla. Jag såg ut på åkrarna och rovfåglarna som satt och väntade på att något skulle bli påkört och dö.

 

Tidigt i juni 2016 – sent i augusti 2016

Diskplockare på Espresso House Storgatan.

Ett sommarjobb men det fanns viss möjlighet till avancemang, sades det, man kunde bygga sig en framtid på Espresso House och först tänkte jag att jag kunde väl bygga mig en framtid på Espresso House. Ingen definierade hur lång en sådan framtid skulle vara. Det var ett kladdigt jobb, folk kladdade med sin fika på tallrikar och brickor. Tryckte ner servetten i kaffekoppen där det var lite capucchino eller latte eller frappe eller vanligt kaffe kvar. Aldrig såg jag en servett ihopvikt vid sidan av tallriken, nej, de var alltid i kopparna eller nermulade i halvätna morotskakor eller focaccior eller kladdkakor. Det var mitt jobb att ta bort servetten och slänga den, att skrapa tallrikarna rena från emulsionen av servett och mat. Sedan skulle jag lasta tallrikarna och skedarna och gafflarna och knivarna och kaffekopparna och glasen och tekopparna på plastbackar, spola av dem med vatten och köra in dem i den stora bullriga diskmaskinen. Diskmaskinen tog bara ett par sekunder, den var mycket effektiv. Innan jag bar ut alla koppar och tallrikar och placerade dem på sina rätta platser på hyllorna bakom kassan lät jag dem svalna och droppa av. Tog man i dem direkt brände man sig på porslinet.

Ibland fick jag en känsla av att baristorna inte gillade mig, de tyckte att jag var för långsam med disken, att jag lät den stå och svalna för länge, vi får aldrig aldrig vara utan koppar där ute sa de till mig, disken behövde alltid cirkulera för det kom alltid kunder, ja det kom alltid kunder, dessa kunder behövde koppar och assietter. Jag var för trött för att få baristorna att tycka om mig, de hade sin egen grej bakom kassan, jag stod mest i bullret från diskmaskinen ensam. Om teamledaren inte var där gick jag in på kontoret för att det var tyst och rent och torrt och luktade papper och damm.

 

Mars 2017 – Juli 2017

Timvikarie vårdbiträde hemjtänsten Öster. 

Efter diskmaskinen tänkte jag att det kunde vara roligt att jobba med folk, att jag innerst innerst inne var en människomänniska, en människa för människan. Jag tog bussen tidigt på morgonen, det var i princip natt. Bytte om till kommunens tunika. Sedan cyklade jag omkring i city, mellan de gamla och skröpliga som kallades kunder. De sträckte ut sina tjocka spruckna tungor där jag placerade paracetamol och escitalopram.

Jag placerades i vikariepoolen, jag simmade runt där ett tag, vattnet är ens tid, arbete. Det var för grunt ganska ofta, morgnar när bemanningen inte ringde för att de inte behövde mig. Många gånger var det också för djupt.

 

Februari 2019 – Juni 2019

Barnskötare Förskolan Amadeus

Från livets slut till livets början, så var tanken. Barnens frihet kanske kunde smitta av sig på mig, göra mig fri, så var tanken. Men deras frihet var en besvikelse. Barnen var trötta, de jagades upp i ottan för att föräldrarna skulle arbeta, sedan hämtades de sent när föräldrarna arbetat klart för dagen. En av papporna sa att hans barn inte orkade engagera sig i familjen när de kom hem, de trodde dagis var deras familj. Det var oroande. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra när barnen sträckte sig efter mig, jag förstod inte hur jag skulle ge dem allt obegripligt de grep efter.

På tal om familj var det här en tid då jag och mamma fortfarande pratade, men det var inte på grund av henne som jag fick jobbet, det vill jag ha sagt. Hon var ju inte ens på avdelning Figaro.

 

Juni 2024 – Mars 2025

Butiksbiträde Hermans Bageri

Hermans bageri var en värld i världen, ja, en värld i världen i ett hörn i utkanten av staden. Marknadsfört som ett “klassiskt” ställe. Rutinerna var annorlunda än på Espresso House och jag fick stå i kassan den här gången. Ett tag tyckte jag att jag var duktig på att prata med kunderna och jag övade hemma framför spegeln – äta här eller ta med, påtår ingår, var det bra så, då det blir det 59 tack, biskvierna är glutenfria ja men de kryllar av laktos, jag kom in i rytmen, plockade frallor ur korgarna bakom disken, tio st för 90 kr annars en för tio. På lördagsförmiddagar kunde kön ringla långt ut på gatan, jag plockade tio frallor, tio frallor, tio frallor, tills frallorna tog slut, tyvärr nu är det slut men vi har limpor. Farmorsbröd, danskt rågbröd, levain, kavring, fröbröd, pain nuit, “råg i rygg”, valnöt, veckans, lite annat. Vi bakom kassan fick inte rast så jag ställde mig i garderoben och vilade när det var tomt på kunder. När jag skulle hämta tårtor i kylrummet tog jag lite extra tid på mig. Låtsades leta länge bland hyllorna och kartongerna, satte mig på en pall en stund. Det var skönt att det var kallt.

Den jag jobbade med i kassan var bara nitton år men hade jobbat där forever och hon var hårt bunden av lojalitet till rutinerna. Öppning, leveranser, kartonger, påsar, brickor för uteserveringen, brickor för inneserveringen, stänging, städning, skyltar, priser, kvitton, inplastning, brödens placering, kakornas placering, bullarnas – hon undervisade mig i bageriets invecklade koreografi, ställde sig bakom mig och såg till att jag placerade fötterna precis där hon hade pekat.

Särskilt viktigt var städningen som genomfördes varje kväll vid stägning. Städningen som genomfördes varje kväll vid stängning skulle utföras med en noggrannhet liknande den på ett kärnkraftverk. Nittonåringen berättade för mig hur man sopade, torkade och våttorkade alla ytor på bästa sätt, vilka trasor som var till vad och vilka trasor som inte var till vad. Hon sa: förstör inte det här för mig nu.

 

Brödet som inte hade sålts under dagen skulle antingen frysas eller slängas. Ofta fyllde vi stora säckar med bröd som vi dumpade i tunnorna framför huset. En dag berättade jag det för en kund, vi slänger stora säckar med bröd vissa dagar, sa jag, vad sjukt sa han. Det var en lugn dag, jag hade inte bråttom och inte han heller. Han hade köpt wienerbröd och mazariner, hans skor lämnade jord på golvet som jag sedan skulle sopa bort under nittonåringens bevakning. Innan han gick sa han att det där med brödet intresserade honom. Vilket slöseri sa han, ja sa jag, det är ett slöseri, men vad ska man göra med gammalt bröd, vi kan inte frysa in allt. Det blev tyst i något ögonblick. Han såg sig omkring, betraktade smulorna på disken mellan oss, försvann i en tanke. Sedan sa han:

Jag kan ge brödet till mina grisar.

Vi utarbetade ett system. I stället för att slänga säckarna med överblivna frallor och levain sparade jag dem bakom huset där ingen såg. Mannen kom och hämtade dem varje eller varannan vecka. Brödet hann mögla ibland men det gjorde ingenting sa han, grisar kan äta nästan vad som helst. En dag när han kom frågade han hur min dag hade varit och om jag trivdes med att jobba på Hermans bageri. Det är lite jobbigt det där med tiderna, sa jag. Att ha en tid att passa varje dag.

Det var första gången jag följde med till skogen. Vi matade grisarna med brödet från bageriet och tittade på dem, slängde till dem mer frallor allteftersom de åt, lyssnade på deras ljud, iakttog deras mönster i gyttjan, hur de parerade eller följde varandra, hur brödet smulades sönder av deras intensiva munnar. När vi gick in i huset började jag blöda näsblod. Mannen blötte ner lite hushållspapper med kallt vatten och torkade bort blodet från mitt ansikte. Det var snällt av honom.

Så småningom var jag nästan mer i skogen än någon annanstans. Det fanns mycket att göra där och jag hade inget emot att göra det. Mina skor blev smutsiga som hans och jag sparkade av dem i hallen som han när vi gick in för att dricka kaffe. Jag vann grisarnas förtroende, fast det var inte så svårt, grisar är förtroliga djur tydligen. Det var en fin tid och jag förstod inte varför den tog slut men en dag gjorde den det. Mannen hämtade inte mer bröd och när jag tråcklade mig iväg på bussen med så många säckar jag kunde bära och ställde mig utanför hans hus låtsades han att han inte var hemma.

Givet att han trots allt skulle komma tillbaka en dag fortsatte jag att spara säckar med bröd bakom bageriet. De fyllde hela gården till slut, man såg inget av gräset eller stenarna eller den bortglömda lilla grillplatsen eller det rostiga cykelstället. Det uppstod ett hav av påsar med mögligt bröd. Det stank, det var mjukt, det skulle ha kommit grisarna till godo, de vackra grisarna i sin vackra skog med all sin tillit och smuts vad åt de nu. Jag la mig i havet av påsar, som pös i ett mögligt andetag och sjönk ihop under min tyngd. Jag flöt runt. Det spelade väl ingen roll om jag låg där eller om jag var någon annanstans.

Till slut kom nittonåringen ut, vem vet hur länge hon hade letat. Hon ropade på en av bagarna och tillsammans grävde de upp mig. De tog tag om mina armar och ben och bar mig tillbaka in i bageriet.

Annat

I perioder har jag påbörjat olika utbildningar men jag pratar helst inte om det.

– 2026-01-28